I huvudet på en mjölnarpojke

Idag skulle Sven ”i Kvarna” Karlsson ha fyllt 80 år. Vi vill hedra honom genom att publicera denna intervju som gjordes den 19 juni 2018. Sven hade en önskan om att genom artikeln föra hembygdens historia vidare. Sven gick bort 31 augusti 2018. Vill du läsa intervjun i inbunden form så finns den även publicerad i Öländsk Bygd i år 2019.

Om man svänger av vid södra infarten till Södvik och följer gamla landsvägen mot byn är kvarnen en av de första byggnaderna man ser. Södviks kvarn syns lång väg, för den är både hög och maffig. Kvarnen är numera en elkvarn, därför saknar den vingar. I mjölnarbostaden bor Sven ”i Kvarna” – som smeknamnet också antyder.
När jag stiger in i köket sitter Sven på en pinnstol framför radion. Det är nyheterna. Sven är en av få jag känner som tar sig tid att aktivt lyssna på radio på morgonen. De flesta jag möter idag har musik eller prat på i bakgrunden mer som förströelse.
Jag blir glad av att se honom. Och han skiner upp när han får syn på mig. Han stänger genast av radion. Verkliga möten är alltid viktigare än både radio och tv.

Med öländska föräldrar är du född i Stockholm, hur kommer det sig?
– Det stämmer. Jag är född på Löwenströmska i februari 1939. Mina föräldrar hade flyttat upp för att jobba.

Var det ont om jobb här på Öland då?
– Nej, det tror jag inte. De provade att flytta upp helt enkelt. Det var åren 1936-40.

Vad jobbade de med där?
– Far snickrade. Han körde också sanitetsslakt.

Sanitetsslakt?
– Slaktbilen för sjuka djur, nödslakt, eller SSF hette det på den tiden – Suggans Sista Färd, som vi sa.

Och din mor?
– Hon var hemmafru, som de flesta fruar var då.

När kom ni tillbaka till Öland?
– De fick väl hemlängtan. Jag föddes i februari 1939 och redan 1940, på sommaren, flyttade vi tillbaka. Men inte till Södvik först utan till farfars hem i Egby.

Du kom sedan till Södvik som sexåring. Hur var livet som ung i Södvik?
– Det jag minns mest är att det var ena jädra vintrar. Och det var lika för alla, ingen hade det bättre än andra. Skulle en någonstans i snön var det bara å gå – eller stanna hemma.

Såg man några bilar i Södvik när du var ung?
– Bönderna for med häst och vagn till torgdagarna i Borgholm, Sandvik och Alvedsjö. Och det fanns ju hästskjuts vid Gästis. Själva hade vi bil först 1946-47 nån gång. En bil man fick tjära taket på och som hade träekrar. Den for vi till kyrkan med. Och till släktingar som bodde längre bort. Baktill satt en pakethållare.

Och när man skulle fara längre?
– Tåget var våran samfärdsel här. Skulle en till Kalmar var det tåget som gällde.

Hur tog ni er fram annars?
– Innan bilen var det antingen cykel eller ben som gällde. Jag minns en gång när jag satt inrullad i en matta på pakethållaren mellan Egby och här. Och skulle man plocka bär tog man cykeln till Bödaskogen. Det var inga avstånd.
När det var ransonering på bensin 1955-56 fick det inte vara någon biltrafik över huvud taget mellan sex på lördagkvällen och fem på måndagmorgonen – då hade jag verkligen nytta av cykeln. Om en skulle på dans eller så.

Och skolan, hur var den?
– Jag slutade 1953. Det gick hjälpligt hörrdu. Jag klarde mig genom skolan med rena förskräckelsen, kan en säga. Jag var dräng hos Gerhard varje sommar och mjölkade kor. Vi hade sommarlov och skurlov (när skolan skulle städas ur ordentligt och inga barn fick vara där). Potatislov fick en be om. Ja, inte de som var bondbarn, men vi andra som skulle hjälpa till ute på åkra.

Nöjen?
– Jo, en cyklade väldigt mycket, det måste jag säga. En kunde till exempel cykla iväg till Störlinge på lördagkvällen på dans, och så hem för att mjölka kor. På söndagen kunde en cykla till Köpingsvik och spela minigolf.

Mjölka kor? Hade ni kor också?
– Nej, vi hade bara grisar. Den förste grisen far köpte kostade 70 kronor. Men jag jobbade jämt hos Gerhard. Så jag kan handmjölka om det skulle behövas.


”Det var en
sammanhållning
som var himla
gudomlig”


Dans, var det bästa nöjet?
– Det fanns dansbanor lite varstans; Knäppinge, Vässbylund, Höjden – i Borgholm, Störlinge, Lilla Horn förstås, och så Moskog, Böda och Byxelkrok. Och på Karl Eriks (Törnqvist, fd handlare) ovanvåning bodde ofta orkestrarna. Allra högst upp.
Vi hade sommarbio också, på Svintorget. Det var Göte Antonsson och Sme-Harry som drev den. Biobolaget hette Göta Lejon.

Var det några bra filmer som visades?
– Jodå, både matinéer och barnförbjudet, som ”Hon dansade en sommar” och så ”Åsa-Nisse” förstås.

Hur såg Södvik ut då jämfört med idag? Hur var det med affärer till exempel?
– Det fanns tre affärer. Fredrikssons – mor Elsa och döttrarna Ingrid och Margit. Margit som blev Claessons sen. Och så fanns Karl Erik Törnqvists och Olle Olssons handelsbodar.

Och människorna, hur var de?
– Det var en sammanhållning som var himla gudomlig. Det var alltid någon som behövde ett handtag. Och det fanns alltid folk. Folk i varje stuga, som exempelvis på din gata (Smedjegatan); i MaliEmmas fanns folk, och i Alices bodde fyra, hos Sme-Harry var de flera stycken och så Amelie och Oscar. De hade jordgubbsodling på H-gården (fd Aronssons). Senare blev det Karl Erik som drev handelsboden. Ja, det fanns dagsverken överallt – året om.

Vad jobbade dina föräldrar med här?
– Far jobbade på ÖJ (Ölands Järnväg). Fraktade sten och flis med gengaslastbil från både Lundebybrottet och Hallnäsberget, lastade väl också en och annan brobut eller brunnsbut på vagnarna kan jag tänka. Här i Södvik fanns ingen slaktbil, utan det var tåget som gällde. De som hade sjuka djur fick ta sig till järnvägen helt enkelt.
Mor var hemmafru här också, men hjälpte till lite här och var i byn där det behövdes.

Södviks kvarn efter mitten av år 1949. Flaggstången daterar tiden eftersom den var en 40-årspresent till Axel Karlsson 16 juni detta år.

Din far Axel drev Södviks Kvarn från 1945?
– Min far köpte kvarnen av Nils Utterström 1945 och drev den då som malkvarn. Man malde vete och råg till matmjöl. Korn och havre maldes eller krossades till foder. Tidigare maldes också ölandshavre, även kallat svarthavre.
En enda motor försåg då samtliga maskiner i kvarnen med kraft, och man hade remskivor med skilda diameter som drev de olika maskinerna såsom valsstol, kross och elevator.

Är du sedan uppvuxen på Södviks kvarn?
– Just precis, jag är i princip uppvuxen inne i kvarnen. Alla säckar skulle hissas upp till övre våningen. Minns inte hur gammal jag var när jag snarade min första säcktamp med kätting nere i kvarnen. Och far min tog emot högst uppe i kvarna och vinschade upp, säck för säck.

1946
– 1946 satte far in en såg i kvarnen. Samma motor fick nu driva både malkvarn och såg, men motorn gick åt olika håll för de båda alternativen. Far fick då vända på motorn efter behov. För att slippa vända stup i kvarten gjorde han istället upp ett schema så att han malde säd halva veckan och sågade bräder halva veckan. Det smarta med schemat var att varannan vecka började han med säd och varannan vecka slutade han med säd. På så vis behövde han inte skifta motorn oftare än var sjätte dag.

Vilka var era huvudsakliga kunder?
– Bönder från trakten var kunderna. De lämnade säckar och kunde för det mesta även hämta säckar som redan var malda, samtidigt som de lämnade.
I sågen sågades det som kallades utsyningsrätt. Bönderna i de tio nordligaste socknarna på Öland var berättigade till det. Träd på rot från Bödaskogen. Rätt många av ladorna häromkring är byggda av virke sågat här på Södviks kvarn.

Maskinen som inledde den nya epoken genom att sortera bort den förhatliga ölandslöken.

1947
– 1947 inleddes en ny epok för Södviks kvarn. Dels byggdes kvarnen ut, den delen framåt med lastbryggan kom till. Men det viktigaste var när far köpte en rensmaskin. Äntligen fick han bukt med satyget ölandslöken – även kallad bonnlöken – som säkert i generationer ställt till det mellan kvarnstenarna. I vilket fall var det så för min far. Bonnlöken geggade ihop fullständigt när den maldes med bland mjölet och det var ett tungt jobb att hacka loss geggan. En fick lyfta loss hela övre kvarnstenen (1100 kg) och vända den upp och ned för att komma åt att arbeta.
Far skaffade också från och med nu en ny elmotor för varje maskin och det sparade på elräkningen. Den gamla motorn var på 30 hk och ibland väl stark när en endast behövde en maskin som krävde 1 hk.

Omkring 1955
– Sågverket i Grankullavik lades ner och nu skulle utsyningsvirket från Bödaskogarna sågas i Domänverkets såg i Böda. Bönderna fick då inte träd på rot utan istället färdigsågat virke i utsyning. Men Bödasågen kunde inte såga riktigt långa bräder, exempelvis till lagårdar. Så bönderna bad ändå att få ta hem träd på rot och lät såga det här i Södvik. Det gav far några år till för sågen, men sedan gick det inte längre. Det mesta sågades trots allt i Böda. Far sålde då sågen till Vedborm, till Grandins.
Bland det sista som sågades här, kan nämnas, var en stadig ekstock från havet. Plötsligt högg sågen i granatsplitter. Ja, en hade ju inga metalldetektorer på den tiden precis.

1963
– 1963 köptes en hammarkvarn som hämtades i Skåne. Motorn var på 30 hk, men den drev bara en maskin. I samband med det åkte de gamla kvarnstenarna ut. Hammarkvarnen har utbytbar såll med olika täthet, från 1 till 4-5 mm grovlek ungefär.

Såll till hammarkvarnen med olika täthet.

1966
– Vi köpte en spannmålstork från Bruuns i Borgholm och plockade ner den vid midsommar. I september stod den klar i Södvik. Vi hade fortfarande bara säckhantering och inget löst.
En bilvåg köptes också in från bilprovningen vid lokstallarna i Borgholm. Det var ett jädra jobb att få den på plats. Den vägde 15 ton bara vågen. Och sedan att ställa in den. Vi åkte efter en stenbut på 5 ton, till att börja med. Sedan rullades ett antal hundrakilosvikter på för hand innan vi fick den te å stämma.

70-talet
– I början av 70-talet inköptes en större elevator, en gummirem med skopor på, och ett till torn kom till på taket. Vi byggde även ut lagret.
1973 såldes härifrån byggvaror som masonit, papp, spik och takplattor såväl som cement, kalk, tegel och keramiska plattor från John Arne Ingemans byggvarulager. I lokalen inne på gården och längst in i den.
I mitten av 70-talet köptes en ny valsstol, en svensktillverkad, den förra var tysk.

Jag hörde att ni också sålde djurfoder och sådant, som ett Lantmännens?
– Just. Då får vi backa bakåt lite grann i tiden. Vi var Kalmar Lantmän från 1955 ungefär. Djurfoder sålde vi i den yttre lagerlokalen.

En ung Sven Karlsson tappar upp kreatursfoder i kvarnen.

På 80-talet tillkom silon?
– Ja, den köpte jag från hönseriet i Gunnarslund. Nu kunde jag lagra mina 18 ton torkad säd, de jag hade haft inne. Jag köpte även en ny stor kross. Nu kunde jag på ett bra sätt ta in lösvara och lämpa ut lösvara. Och det var det som gällde, inga säckar användes längre.
Det som också hade försvunnit var bakmjölet, ja damerna fanns inte längre hemma och ingen bakade. Mjölmasken gav sig på siktduken, en finmaskig duk i siden, och hur blir mjölet då? Inte vidare finmalet.

När din far slutade som mjölnare 1970 lämnade dina föräldrar över hela gården till dig och din hustru Kristina. Men de flyttade själva endast ett stenkast bort?
– Nej inte direkt. Vi bodde först på varsina våningar här. Far och mor flyttade först till Östra Södvik, sedan vidare innan de till slut bosatte sig i MaliEmmas stuga, i kröken vid Storgrop.

Minns du någon speciell händelse, om eller i kvarnen extra mycket?
– Jo, jag minns när far beställde en ny kvarnsten i slutet på femtiotalet, en tung jäkel, ja, de väger omkring 1100 kg. Stenen kom med ångbåten Jarl till Sandviks hamn. Gustav Karlsson skulle ta den på en stentruck från Sandvik och hit. Och när den kom fram till kvarnen fick vi ta upp ett högsmalt hål i väggen och rulla in den. Det var ett tungt jobb.

Vad används kvarnen till idag?
– Ekorrbo. Du vet vi isolerar en del. Det ligger ett antal säckar cellulosaisolering högst upp. Och rätt mycket virke har en samlat på sig. Mest ek. För all del, en snickarbod finns därinne också, i gamla sågverket.

Fungerar den?
– Ja, det gör den! Maskinerna står ju där, den måste bara säkras upp. Lite tveksam till torken kanske, där elementen är tömda. Det går väl åt en del att få den tät, skulle jag tro.

Sållduk till samsiktsmalning, dvs till lite grövre grovbrödsmjöl.

Mjölnare, är du en riktig mjölnare som kan mala säd?
– Nej, det vill jag inte säga. Då ska en hålla på med finmjöl. Jag har förstås malt i alla valörer, men, kvarnägare är nog bättre.

Jag vet att du varit aktiv inom hembygden nästan hela livet, och även din far Axel var visst det. Vilka insatser har du och ni båda gjort för bygden?
– Jag tillverkade en brunnvippa till ”Stenkustens Folk”. Erik Erlandsson i Gillberga hade ett krikonträd han skulle fälla, så det fick jag till det. Gerhards ardenner, Prästmärra som hon kallades i skådespelet, fick jag rida ner till Jordhamn till varje föreställning och till varje repetition, ja det började redan på våren. Och vad folk det engagerade. Vi var väl en femtio skådespelare, och runt ikring med parkering och kaffeservering och det ene och det andre, ja, både mor och far var involverade. Ja, det var tider det. Jag minns hur vi låg och väntade på vår tur att komma in på scen. I en grusgrop uppe på landborgen. En hade ju inga walkie talkies precis, utan det var armbandsuret som gällde. David var kusk och jag skjutspojke till basarna från Däljebrottet som kom från möte i Borgholm. Vit flagg lite längre fram på vägen betydde att vi kunde komma.
En kan väl säga så här; att min far var en av de som satte upp husen för teatern ”Stenkustens Folk”, han var en kugge för hela den biten. Jag själv fick hänga med på det så gott jag kunde, och nu är jag den som plockat ned de här husen för kanske sista gången och lagrat undan dem.

Det känns som du brinner lite extra för just kvarnar. Bland andra Sandviks kvarn, Jordhamns skurverk, vet jag du engagerat dig i. Hur många gånger har du lagat de här ofantliga vingarna efter oväder och annat väder?
– En har nog bytt armledare och vingar tre eller fyra gånger. Första gången hade vi taljor, två, tre ihop och stegar för att nå. Gångåsen (där armledarna möts) sitter på Sandviks kvarn 18 meter upp. Vingarna är 11,2 m långa vardera och i mitten är armledarna 50-60 cm tjocka.

Du kan det där med vingar?
– Jodå. Min far tror jag gjorde nya till skurverket i Jordhamn en eller två gånger.

Till vänster; Södviks kvarn i sin nuvarande form – valskvarnen (silon dock borta idag). Kvarnen återuppbyggdes av Nils Utterström efter totalbranden 1938. Utterström köpte kvarnen av Lindgrens söner. Till höger; Robert Lindgrens kvarn från 1800-talet, med sex vingar. Bilden är tagen 1 oktober 1922. Båda bilderna tagna från gamla landsvägen.

Är det på fundamentet för mjölnare Lindgrens kvarn den nuvarande kvarnen står?
– Nej. Om du ser din cykel därborta (precis vid trädgårdens staket), där stod kvarnen.

Alltså, innanför hela kvarnen idag?
– Ja, från vedhögen och norrut var byggnaden. Holländaren stod i södra ändan.

En kvarn med sex vingar, det ser så lustigt ut…
– Fast det kunde en byta. Allt efter vinden.

Du hade nyligen besök av ättlingarna Lindgren från Amerika?
– De brukar komma då och då. Nyss var en dotter Lindgren här, tror hon bodde på Gästis, hon hade fyra döttrar med sig. Hon är född i kontoret här. Hon bor i USA eller Canada.

Har du hamnat rätt i livet? Har du jobbat med det du tyckt om att göra?
– En har mer och mer blivit snickare med tiden. Som om en blev motad i grind på något vis av restriktioner. Mala vetemjöl, ja, det var kontroller för jämnan. Som en sån sak som förmaningsavgift, det var som moms ungefär på egen säd. Det var ju inget nytt påfund utan sen fars tid – ja, säkert redan från Utterstöms tid också. För den delen.

Vilket är ditt smultronställe i Persnäs socken?
– Jordhamn.

TEXT och FOTO:
ANITA TINGSKULL
samt bilder ur Sven Karlssons album

Notering; but = stor flat sten (jfr dagens bautasten).
Brunnsbut är således den flata stenen över en vattenbrunn, med hugget hål i mitten. Brobut är stenen som ligger som spång över diken och andra vattendrag.


En av Robert Lindgrens söner tillsammans med Gillis Sjöström framför Södviks kvarn i mitten av trettiotalet.

Historik
Kvarnsborg startade som tullkvarn 1862 och drevs från 1887 av mjölnare Lindgren. Det låg då fyra tullkvarnar av holländartyp, ganska nära varandra. Därutöver fanns tre vanliga bondkvarnar alldeles i närheten. Kvarnarna var konkurrenter, också mycket om tillgången på vind. För på sensommaren när alla behövde mala och det var högtryck blev det oftast helt stiltje och ingenting kunde malas. Robert Lindgren var en företagsam man, och mycket uppfinningsrik. Därför byggde han om kvarnen till att drivas med ånga. Han tog maskinen från ett mudderverk och fraktade hem över alvaret till Södvik. Kvarnen blev på det viset mycket kraftfull i alla väder.
Kvarnen blev hans stora livsverk, för tyvärr fick han spanska sjukan 1918 och gick bort. Men innan det hann han även resa en ny holländare med sex vingar, då bränslet till ångmaskinen blev dyrt både i sig självt och att frakta hit. Mer om Robert Lindgren och de andra kvarnarna i Södvik kan du läsa i Öländsk Bygd, årgång 1958.

En kulturpersonlighet har lämnat oss

Det flaggades på halv stång vid Södviks Kvarn. Sven ”i Kvarna” Karlsson hade lämnat oss. Beskedet kändes mycket tungt.
Nyligen satt vi och pratade om samma flaggstång, Sven och jag, när vi tillsammans kikade på gamla bilder i hans album under en intervju jag gjorde med honom. Vi hade planerat intervjun i säkert ett års tid. En intervju om kvarnen, och kanske något om livet förr i byn och övriga socknen.
Idag är jag glad att intervjun blev av, och att Sven hann att godkänna den och ge sitt medgivande till publicering av den.

Sven drev först Södviks kvarn tillsammans med sin far Axel. När jag intervjuade Sven hade han fullständig koll på alla årtal, alla investeringar i kvarnen och olika typer av mjöl och såll som förekom. Han lyckades beskriva tekniska ting på ett för mig begripligt sätt. Han tog sig tid till det, och han var noga med att alla detaljer skulle bli rätt.

När vi kom till frågor som rörde hembygden fick samtalet en alldeles speciell skjuts. Där fanns en aldrig sinande glöd. Han brann för sin hembygd – och kanske i synnerhet för just kvarnar. Oräkneliga är de gånger han byggt och renoverat på Sandviks Kvarn och på skurverket i Jordhamn.

Jag skulle kunnat sitta i många timmar till och lyssna på hans berättelser om förr och bläddra bland hans svartvita bilder. Men nu är tiden gången, och den kommer aldrig mera åter. Sven kommer aldrig igen komma cyklande förbi, och stanna till för en pratstund. Aldrig mer komma gående med sin raska, lite framåtlutande gång.

Jag tror hela bygden kommer att uppleva ett stort hålrum efter ”Sven i Kvarna” – en väldigt lång tid framöver. Han var verkligen en kulturpersonlighet.

/ Anita Tingskull

På bilden ses Sven sköta skurverket i drift under Stenens Dag i Jordhamn 2008.
Min intervju i sin helhet med Sven Karlsson kommer enligt hans önskan att först publiceras i Öländsk Bygd detta år. För honom var det tradition att läsa nya årsboken på juldagen. Därefter kommer intervjun att publiceras här på Persnäsportalen. Allt enligt Svens önskan att föra hembygdens historia vidare.

”Stenkustens Folk” på Löttorps bio

Stenkustens Folk - i JordhamnKlassikern ”Stenkustens Folk” visas som film på Löttorps biograf. Filmen är en upptagning från sommaren 1978. ”Stenkustens Folk” utspelas i Jordhamn nära den gamla skurkvarnen och oxvandringen vid mäster Samuels gård och tar publiken tillbaka till år 1652. Krönikespelet är skrivet av Olof Löttiger. Bland annat kan nämnas att för dekor stod Sture Lundgren, regi David Törneke som också läste prolog. Skådespelet framförs av en stor skara skådespelare från trakten, varav många säkert är kända ansikten för våra läsare.

På CentrumBIONs hemsida kan man vidare läsa:
Krönikespelet framfördes första gången på 1950-talet. 1977 väcktes tankarna på nytt om att uppföra spelet vid stenkusten, närmare bestämt vid Jordhamn – mellan Gillberga och Sandvik. Det blev succé direkt och en vackrare teaterscen har aldrig skådats, som någon i publiken sa. Amatörer från bygden framförde spelet mellan åren 1978-1985. Det var ett krav att skådespelarna skulle komma just från norra Öland. Ingen ”utsocknes” kan prata öländska som ölänningarna själva!
Initiativet till att uppföra krönikespelet på 70-talet togs av IOGT-NTO, som hade en bred teaterverksamhet. På 1950-talet var Åkerbo Hembygdskrets arrangörer och därför föll det sig naturligt att man på 70-talet samarbetade.
Teaterföreställningen spelades in och även om kvalitén kanske inte är den bästa, så är det värt att komma till CentrumBION fredag den 21 april kl 19.00 och titta på filmen. Kaffe med hembakat kommer att serveras under kvällen.
Missa inte detta!

Nedan rollistan ur ett teaterhäfte från Stenkustens Folk, exakta året är tyvärr okänt. De skådespelare som medverkade under samtliga år lär vara Allan Nilsson, Britta Johansson (utom första året), Elis Runklint, Urban Petersson, Dagny Andersson och Gun-Britt Carlsson – om vår källa minns rätt.
Stenkustens Folk - i rollerna

Huggormsrekord?

Huggorm i Gillberga

 

En huggorm, som mätte hela 108 centimeter, har dödats i Gillberga, Persnäs, av lantbrukare Jarl Lindén. Huggormen lär vara den längsta som påträffats i Sverige.”

Artikeln publicerades i Vestkusten 23 augusti 1951 och har skickats in till oss av Fredrik Åsenius. Ormen på bilden har ingenting med den äldre artikeln att göra utan illustrerar endast ämnet i möjligaste mån.

Mannen med kärran

Möten med nya människor leder ofta in på oanade vägar. En dag fick Persnäsportalen besök av en man som tillbringat många somrar som ung i Sandvik. Det visade sig att han också skrivit om sina minnen, och det bästa av allt – vi har fått nöjet att publicera en av hans fina noveller. Så passa på och njut och känn doften av svunna tider!

sandviken-foto-nilsson-atelje-o-fotomagasin

Krasande grus, krukorna gnidande och gnekande mot varandra, skumpande på det ojämna underlaget. Solen bränner redan tidig förmiddag och han svettas i sina slitna, en gång blåfärgade arbetskläder. Nyss var alvaret fyllt av vårblommor. Nu i juli råder torka. På de öppna markerna mellan Persnäs och Sandvik, som överallt annars på Öland. Gulnande halvhögt gräs.

Det vita kalkgruset knastrar under hjulparet på den dragkärra han skjuter framför sig. Körvägen är egentligen bara två hjulspår med gräs emellan. Var dag en tung last av krukor med mjölk och grädde på flaket av trä. Det är hans uppgift att skjuta kärran hela vägen från mejeriet i Södvik ner till Ingemans affär i Sandvik. Han känner knappt dofterna av sommar. Han berörs inte av jublande lärkor och skriande måsar i skyn. Men han noterar vipans klagan och ljungpiparens melankoliska “pyiih”.

Han ser med ett öga knappt. Möjligtvis har han ledsyn på det andra. När kärran stannar till för någon som gått ut på alvaret och vill ta sin mjölk längs vägen, vänder han ansiktet för att se bättre med det ena ögat, kisar och läser mödosamt på krukornas etiketter. Det är ett sommarnöje för turistfamiljerna – nästan en ritual – att möta den enögde som pratar i mummel och betraktar sin omgivning på ett så märkvärdigt sätt.

Ännu har han bara kommit halvvägs mellan stationssamhällets mejeri och målet i Sandvik, bruksorten som avtecknar sig vid horisonten. En samling låga hus eller stugor och en hamn med små båtar för fiske och större skutor för last av sten och virke. Samt en väldig väderkvarn, en holländare, övervakande samhället. Enkel arbetarbefolkning med utkomsten i stenindustri och fiske.

Så här års har de bofasta dragit sig tillbaka till små gårdshus. Vinterbostaden upplåts till sommargästerna från fastlandet. För var sommar blir de fler och de märks överallt – på stranden, på de få gatorna, i affären. Fabrikssirenerna har tystnat för några veckor. Inkomsterna från jobben ”i berget” eller inne i larmet av stenslip och sågmaskin, de kan nu drygas ut. Det är värt omaket att flytta ut till små uthus och sommarkök.

Det är tack vare honom, den långe magre enögde som de där borta i hus som tycks dallra i värmen, var dag får sin mjölk, den de vill ha så färsk som möjligt. Han går maskinmässigt raskt fram mot det hägrande målet vid horisonten. Tittar inte åt sidorna. Han kan denna väg om det så vore i sömnen. Tänker inte på annat än att ännu en dag genomföra sin syssla. Han vet att detta slit är nödvändigt för att kunna leva som han vill. Få bo i sin enkla stuga ännu några år. Slippa att bli omhändertagen av socknen. I nåder får han denna uppgift av mejeriets ägare; slanten han så väl behöver.

Hans dåliga syn – försämrad under senare år – har gjort honom oduglig till jobben med sten i fabrik och skuta. Länge var han också en av de alla som matade de outtröttliga maskinsågarna med ständigt mer nybruten sten. Hörde deras ”swisch-swich” långt in i nattsömnen. Var dag instängd i fabriken. Nu gör han det han kan och han känner, trots hettan och värken i axlarna, frihet. Rymden är väldig över honom. Idag går det fort undan. Ingen hejdar honom längs den dammiga körvägen och han har kommit ett bra stycke med sin tunga last.

I morgon kommer allt att upprepas. Han vet dock att det inte kan vara. Hans ork kommer att tryta. Man kommer att byta ut mannen med kärran mot hässkjuts eller lastbil. 1950-talets mekanisering och rationalisering når snabbt hit, också till det fattiga norra Öland.

Krasande grus, krukorna gnidande och gnekande mot varandra, skumpande på det ojämna underlaget. Inte långt kvar.

Lennart Andermo, sommarboende i Sandvik som ung, med början 1948

Monica har lämnat oss

Monica Wikström har lämnat ossMonica Wikström har lämnat oss. Alldeles för tidigt, på sitt sjuttionde år.
Monica och jag möttes vid busshållplatsen i höstas. En av få gånger det stått någon mer än jag och väntat. Vi kände inte varann så väl. Jag brukade handla av henne i ICA och hon brukade då och då besöka mig och kika på konst. Hursomhelst blev det en resa jag aldrig kommer glömma. För vi satte oss bredvid varann och fortsatte samtalet sedan vi gått på bussen.
Vårat samtal började på hållplatsen. Trevande och lite artigt. Monica inledde med frågan hur det är med mig. Som brukligt svarade jag att allt var bra och lämnade samma fråga tillbaka. Monica tog ett djupt andetag innan hon svarade.
– Jag har cancer.
Hennes ögon blänkte. Och mina. De rann över.
– Herregud, sa jag och kramade om henne. Lilla gumman.
– Jag vet inte så mycket än. Jag ska ta prover idag.
Vi pratade om annat när vi kom på bussen. Om livet. Och om en olöst gåta i Monicas liv. En sak som hon inte forskat klart om. Att hon aldrig vågat ta den kontakt som skulle kunna ge svar. Det var ett mycket fascinerande liv jag fick ta del av, en resa.

Det föll sig också så att vi kom på samma buss hem, åtminstone från Borgholm. Jag hade tänkt på Monica under hela dagen, så det kändes fint att vi fick avsluta vår resa tillsammans så som vi började den. När vi skildes åt vid hållplatsen lovade hon att höra av sig och ge mig besked, det kändes nödvändigt att få veta.

En tid senare kom Monica hem till mig. Hon viskade nästan.
– Jag har cancer överallt, sa hon, överallt utom i lungorna och i levern. Det hjälper inte med strålning och det går inte att skära bort, det är för mycket.
– Fy fan, sa jag.
Vi pratade sedan en bra stund. Om att psyket nog kommer att ta mest stryk. Men hur man än försöker går det naturligtvis aldrig att sätta sig in i hur det känns att leva med det här beskedet. Innan Monica gick erbjöd jag henne att ringa om hon kände behov av att prata.
– Jag har gott om vänner, svarade hon. Och det hoppas jag var sant.

Jag träffade henne vid ett par tillfällen senare, ganska nära hennes hem.
Idag är hennes hus mörkt och tomt, och utanför står hennes lilla bil parkerad.
Monica har fortsatt sin resa, men den här gången delar jag inte säte med henne.
Jag vet inte om hon någonsin fick kraft att lösa sin livsgåta, den hon berättade om på bussen. Kanske förblir den olöst.

Tack för en oförglömlig resa Monica
/ Anita Tingskull

När Ingo möter Floyd på Södviks arena

Ingo vs Floyd 1959Den här historien hördes berättas alldeles nyligen, men utspelades i en tid då Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning. Så här gick det till i Södvik;

Gossen Pettersson är på besök i byn. Han hälsar på hos Gerhard, vilket han brukar göra ibland. Som gossar då och då tröttnar på vuxnas bestyr ger han sig ut i byn en sväng för att se vad som är på gång. Det är frysväder, så han går bort mot Storgrop.
Där är några gossar från byn som samlats.
De kikar på varandra en stund.
Sedan kommer en av dem fram och handhälsar, presenterar sig;
– Ingemar Johansson.
Det var värst, tänker gossen Pettersson, och det flyger i honom genast, som för att gardera sig;
– Floyd. Floyd Pettersson.

Men det blir ingen strid. Och har väl aldrig blivit. För fredligare person än “Södviks egen Ingo” är svårt att finna.

Fotnot. Riktiga Ingemar ”Ingo” Johansson tog VM-titeln när han mötte Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York 1959. Det var helt unikt och halva Sveriges befolkning följde matchen via radiosändning. Bild från ovan nämnda match, hämtad från YouTube där du också kan se hela matchen.

Päronträdet och ölandshästen

Det är en historia som inte släpper mig. Jag råkade läsa den för några dagar sedan, när jag egentligen letade efter något annat i Hembygdföreningens gamla årsböcker. Jag tycker berättelsen är både fin och speciell. Mycket förkortat skrev Alf Järbäck ungefär så här, varsågoda:

Päronträd kan bli mycket gamla. I min barndom på 1920- och 1930talen fanns päronträd här och var som härrörde från Fagerroths (Olof, kyrkoherde 1761-1779) plantskola.
Två sorter minns jag särskilt; klumppäron och svanhalsar.
I trädgården i Svartviks sörgård i Böda fanns ett klumppäronträd av ansenlig ålder. Med stor sannolikhet härstammade det från Fagerroths plantskola i Prästgården. Trädet var kanske inte så imponerande högt, men stammen var omfångsrik. Som barn passerade jag många gånger under päronträdet.
I början av 1940talet hade trädet gjort sitt. Dåvarande ägaren av Svartvik, Jonas Olsson, ville anlägga ett trädgårdsland där päronträdet stått och började rota upp stubben.
När han började gräva fann han till sin förvåning skelettet av en ölandshäst rakt under stubben. På platsen för hovarna låg alla fyra hästskorna i välbevarat skick.
Olsson gav min far en av skorna, vilken jag nu har i min besittning.
Årsringarna på trädstubben gick tyvärr inte att läsa då trädets inre var murket, men hästskornas utseende motsäger dock inte antagandet att hästbegravningen och trädplanteringen ägt rum under senare delen av 1700talet.
Det är för övrigt känt att man ända in i våra dagar haft för sed här på Öland att plantera ett vårdträd ovanpå ett omtyckt husdjurs grav. Att prästen, som i detta fall, troligen tillhandahöll trädet, kan måhända synas symboliskt.

Hästsko ölandshäst jämfört med dagens arbetshästSko från ölandshästen i Svartvik, jämförd med sko från en nutida arbetshäst
Foto: Evald Petersson

 


För den oinvigde kan berättas att ölandshästen var en liten seg häst som ofta sågs som en familjemedlem.

Ölandshäst - stoet LillyStoet Lilly – en av de absolut sista Ölandshästarna, fotograferad 1922 tillsammans med “resten av familjen” såsom brukligt var. Lilly var född och uppvuxen på Per Larssons gård i Kåtorp, Torslunda socken.
Lilly var som andra Ölandshästar liten och seg, snabb och utrustad med ett häftigt temperament. Hon var brun och ungefär 130 cm hög.
När Lilly avlivats sändes hon till en konservator för montering av skelettet.
Hon är uppställd på Ölands Folkhögskola.

/ AT

 

Bild och ej ordagrann text om ”Päronträdet och ölandshästen” är hämtad från Åkerbo Hembygdskrets Öländsk Bygd 1986.
Bild och information om stoet Lilly är hämtad från boken Ölands stora alvar

Smaken är olika…

Uppsnappat under Skördefesten 2014:

”Vilka fantastiska saker!” utbrister en medelålders kvinnlig besökare ”Kvinnor kan verkligen!” när hon kikat igenom halva Butik ÖHANDs lokaler i Södvik.

”Ja, här var inte mycket att se” muttrar en äldre man på väg ut från Butik ÖHAND i Södvik.