”Stenkustens Folk” på Löttorps bio

Stenkustens Folk - i JordhamnKlassikern ”Stenkustens Folk” visas som film på Löttorps biograf. Filmen är en upptagning från sommaren 1978. ”Stenkustens Folk” utspelas i Jordhamn nära den gamla skurkvarnen och oxvandringen vid mäster Samuels gård och tar publiken tillbaka till år 1652. Krönikespelet är skrivet av Olof Löttiger. Bland annat kan nämnas att för dekor stod Sture Lundgren, regi David Törneke som också läste prolog. Skådespelet framförs av en stor skara skådespelare från trakten, varav många säkert är kända ansikten för våra läsare.

På CentrumBIONs hemsida kan man vidare läsa:
Krönikespelet framfördes första gången på 1950-talet. 1977 väcktes tankarna på nytt om att uppföra spelet vid stenkusten, närmare bestämt vid Jordhamn – mellan Gillberga och Sandvik. Det blev succé direkt och en vackrare teaterscen har aldrig skådats, som någon i publiken sa. Amatörer från bygden framförde spelet mellan åren 1978-1985. Det var ett krav att skådespelarna skulle komma just från norra Öland. Ingen ”utsocknes” kan prata öländska som ölänningarna själva!
Initiativet till att uppföra krönikespelet på 70-talet togs av IOGT-NTO, som hade en bred teaterverksamhet. På 1950-talet var Åkerbo Hembygdskrets arrangörer och därför föll det sig naturligt att man på 70-talet samarbetade.
Teaterföreställningen spelades in och även om kvalitén kanske inte är den bästa, så är det värt att komma till CentrumBION fredag den 21 april kl 19.00 och titta på filmen. Kaffe med hembakat kommer att serveras under kvällen.
Missa inte detta!

Nedan rollistan ur ett teaterhäfte från Stenkustens Folk, exakta året är tyvärr okänt. De skådespelare som medverkade under samtliga år lär vara Allan Nilsson, Britta Johansson (utom första året), Elis Runklint, Urban Petersson, Dagny Andersson och Gun-Britt Carlsson – om vår källa minns rätt.
Stenkustens Folk - i rollerna

Huggormsrekord?

Huggorm i Gillberga

 

En huggorm, som mätte hela 108 centimeter, har dödats i Gillberga, Persnäs, av lantbrukare Jarl Lindén. Huggormen lär vara den längsta som påträffats i Sverige.”

Artikeln publicerades i Vestkusten 23 augusti 1951 och har skickats in till oss av Fredrik Åsenius. Ormen på bilden har ingenting med den äldre artikeln att göra utan illustrerar endast ämnet i möjligaste mån.

Mannen med kärran

Möten med nya människor leder ofta in på oanade vägar. En dag fick Persnäsportalen besök av en man som tillbringat många somrar som ung i Sandvik. Det visade sig att han också skrivit om sina minnen, och det bästa av allt – vi har fått nöjet att publicera en av hans fina noveller. Så passa på och njut och känn doften av svunna tider!

sandviken-foto-nilsson-atelje-o-fotomagasin

Krasande grus, krukorna gnidande och gnekande mot varandra, skumpande på det ojämna underlaget. Solen bränner redan tidig förmiddag och han svettas i sina slitna, en gång blåfärgade arbetskläder. Nyss var alvaret fyllt av vårblommor. Nu i juli råder torka. På de öppna markerna mellan Persnäs och Sandvik, som överallt annars på Öland. Gulnande halvhögt gräs.

Det vita kalkgruset knastrar under hjulparet på den dragkärra han skjuter framför sig. Körvägen är egentligen bara två hjulspår med gräs emellan. Var dag en tung last av krukor med mjölk och grädde på flaket av trä. Det är hans uppgift att skjuta kärran hela vägen från mejeriet i Södvik ner till Ingemans affär i Sandvik. Han känner knappt dofterna av sommar. Han berörs inte av jublande lärkor och skriande måsar i skyn. Men han noterar vipans klagan och ljungpiparens melankoliska “pyiih”.

Han ser med ett öga knappt. Möjligtvis har han ledsyn på det andra. När kärran stannar till för någon som gått ut på alvaret och vill ta sin mjölk längs vägen, vänder han ansiktet för att se bättre med det ena ögat, kisar och läser mödosamt på krukornas etiketter. Det är ett sommarnöje för turistfamiljerna – nästan en ritual – att möta den enögde som pratar i mummel och betraktar sin omgivning på ett så märkvärdigt sätt.

Ännu har han bara kommit halvvägs mellan stationssamhällets mejeri och målet i Sandvik, bruksorten som avtecknar sig vid horisonten. En samling låga hus eller stugor och en hamn med små båtar för fiske och större skutor för last av sten och virke. Samt en väldig väderkvarn, en holländare, övervakande samhället. Enkel arbetarbefolkning med utkomsten i stenindustri och fiske.

Så här års har de bofasta dragit sig tillbaka till små gårdshus. Vinterbostaden upplåts till sommargästerna från fastlandet. För var sommar blir de fler och de märks överallt – på stranden, på de få gatorna, i affären. Fabrikssirenerna har tystnat för några veckor. Inkomsterna från jobben ”i berget” eller inne i larmet av stenslip och sågmaskin, de kan nu drygas ut. Det är värt omaket att flytta ut till små uthus och sommarkök.

Det är tack vare honom, den långe magre enögde som de där borta i hus som tycks dallra i värmen, var dag får sin mjölk, den de vill ha så färsk som möjligt. Han går maskinmässigt raskt fram mot det hägrande målet vid horisonten. Tittar inte åt sidorna. Han kan denna väg om det så vore i sömnen. Tänker inte på annat än att ännu en dag genomföra sin syssla. Han vet att detta slit är nödvändigt för att kunna leva som han vill. Få bo i sin enkla stuga ännu några år. Slippa att bli omhändertagen av socknen. I nåder får han denna uppgift av mejeriets ägare; slanten han så väl behöver.

Hans dåliga syn – försämrad under senare år – har gjort honom oduglig till jobben med sten i fabrik och skuta. Länge var han också en av de alla som matade de outtröttliga maskinsågarna med ständigt mer nybruten sten. Hörde deras ”swisch-swich” långt in i nattsömnen. Var dag instängd i fabriken. Nu gör han det han kan och han känner, trots hettan och värken i axlarna, frihet. Rymden är väldig över honom. Idag går det fort undan. Ingen hejdar honom längs den dammiga körvägen och han har kommit ett bra stycke med sin tunga last.

I morgon kommer allt att upprepas. Han vet dock att det inte kan vara. Hans ork kommer att tryta. Man kommer att byta ut mannen med kärran mot hässkjuts eller lastbil. 1950-talets mekanisering och rationalisering når snabbt hit, också till det fattiga norra Öland.

Krasande grus, krukorna gnidande och gnekande mot varandra, skumpande på det ojämna underlaget. Inte långt kvar.

Lennart Andermo, sommarboende i Sandvik som ung, med början 1948

Monica har lämnat oss

Monica Wikström har lämnat ossMonica Wikström har lämnat oss. Alldeles för tidigt, på sitt sjuttionde år.
Monica och jag möttes vid busshållplatsen i höstas. En av få gånger det stått någon mer än jag och väntat. Vi kände inte varann så väl. Jag brukade handla av henne i ICA och hon brukade då och då besöka mig och kika på konst. Hursomhelst blev det en resa jag aldrig kommer glömma. För vi satte oss bredvid varann och fortsatte samtalet sedan vi gått på bussen.
Vårat samtal började på hållplatsen. Trevande och lite artigt. Monica inledde med frågan hur det är med mig. Som brukligt svarade jag att allt var bra och lämnade samma fråga tillbaka. Monica tog ett djupt andetag innan hon svarade.
– Jag har cancer.
Hennes ögon blänkte. Och mina. De rann över.
– Herregud, sa jag och kramade om henne. Lilla gumman.
– Jag vet inte så mycket än. Jag ska ta prover idag.
Vi pratade om annat när vi kom på bussen. Om livet. Och om en olöst gåta i Monicas liv. En sak som hon inte forskat klart om. Att hon aldrig vågat ta den kontakt som skulle kunna ge svar. Det var ett mycket fascinerande liv jag fick ta del av, en resa.

Det föll sig också så att vi kom på samma buss hem, åtminstone från Borgholm. Jag hade tänkt på Monica under hela dagen, så det kändes fint att vi fick avsluta vår resa tillsammans så som vi började den. När vi skildes åt vid hållplatsen lovade hon att höra av sig och ge mig besked, det kändes nödvändigt att få veta.

En tid senare kom Monica hem till mig. Hon viskade nästan.
– Jag har cancer överallt, sa hon, överallt utom i lungorna och i levern. Det hjälper inte med strålning och det går inte att skära bort, det är för mycket.
– Fy fan, sa jag.
Vi pratade sedan en bra stund. Om att psyket nog kommer att ta mest stryk. Men hur man än försöker går det naturligtvis aldrig att sätta sig in i hur det känns att leva med det här beskedet. Innan Monica gick erbjöd jag henne att ringa om hon kände behov av att prata.
– Jag har gott om vänner, svarade hon. Och det hoppas jag var sant.

Jag träffade henne vid ett par tillfällen senare, ganska nära hennes hem.
Idag är hennes hus mörkt och tomt, och utanför står hennes lilla bil parkerad.
Monica har fortsatt sin resa, men den här gången delar jag inte säte med henne.
Jag vet inte om hon någonsin fick kraft att lösa sin livsgåta, den hon berättade om på bussen. Kanske förblir den olöst.

Tack för en oförglömlig resa Monica
/ Anita Tingskull

När Ingo möter Floyd på Södviks arena

Ingo vs Floyd 1959Den här historien hördes berättas alldeles nyligen, men utspelades i en tid då Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning. Så här gick det till i Södvik;

Gossen Pettersson är på besök i byn. Han hälsar på hos Gerhard, vilket han brukar göra ibland. Som gossar då och då tröttnar på vuxnas bestyr ger han sig ut i byn en sväng för att se vad som är på gång. Det är frysväder, så han går bort mot Storgrop.
Där är några gossar från byn som samlats.
De kikar på varandra en stund.
Sedan kommer en av dem fram och handhälsar, presenterar sig;
– Ingemar Johansson.
Det var värst, tänker gossen Pettersson, och det flyger i honom genast, som för att gardera sig;
– Floyd. Floyd Pettersson.

Men det blir ingen strid. Och har väl aldrig blivit. För fredligare person än “Södviks egen Ingo” är svårt att finna.

Fotnot. Riktiga Ingemar ”Ingo” Johansson tog VM-titeln när han mötte Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York 1959. Det var helt unikt och halva Sveriges befolkning följde matchen via radiosändning. Bild från ovan nämnda match, hämtad från YouTube där du också kan se hela matchen.

Päronträdet och ölandshästen

Det är en historia som inte släpper mig. Jag råkade läsa den för några dagar sedan, när jag egentligen letade efter något annat i Hembygdföreningens gamla årsböcker. Jag tycker berättelsen är både fin och speciell. Mycket förkortat skrev Alf Järbäck ungefär så här, varsågoda:

Päronträd kan bli mycket gamla. I min barndom på 1920- och 1930talen fanns päronträd här och var som härrörde från Fagerroths (Olof, kyrkoherde 1761-1779) plantskola.
Två sorter minns jag särskilt; klumppäron och svanhalsar.
I trädgården i Svartviks sörgård i Böda fanns ett klumppäronträd av ansenlig ålder. Med stor sannolikhet härstammade det från Fagerroths plantskola i Prästgården. Trädet var kanske inte så imponerande högt, men stammen var omfångsrik. Som barn passerade jag många gånger under päronträdet.
I början av 1940talet hade trädet gjort sitt. Dåvarande ägaren av Svartvik, Jonas Olsson, ville anlägga ett trädgårdsland där päronträdet stått och började rota upp stubben.
När han började gräva fann han till sin förvåning skelettet av en ölandshäst rakt under stubben. På platsen för hovarna låg alla fyra hästskorna i välbevarat skick.
Olsson gav min far en av skorna, vilken jag nu har i min besittning.
Årsringarna på trädstubben gick tyvärr inte att läsa då trädets inre var murket, men hästskornas utseende motsäger dock inte antagandet att hästbegravningen och trädplanteringen ägt rum under senare delen av 1700talet.
Det är för övrigt känt att man ända in i våra dagar haft för sed här på Öland att plantera ett vårdträd ovanpå ett omtyckt husdjurs grav. Att prästen, som i detta fall, troligen tillhandahöll trädet, kan måhända synas symboliskt.

Hästsko ölandshäst jämfört med dagens arbetshästSko från ölandshästen i Svartvik, jämförd med sko från en nutida arbetshäst
Foto: Evald Petersson

 


För den oinvigde kan berättas att ölandshästen var en liten seg häst som ofta sågs som en familjemedlem.

Ölandshäst - stoet LillyStoet Lilly – en av de absolut sista Ölandshästarna, fotograferad 1922 tillsammans med “resten av familjen” såsom brukligt var. Lilly var född och uppvuxen på Per Larssons gård i Kåtorp, Torslunda socken.
Lilly var som andra Ölandshästar liten och seg, snabb och utrustad med ett häftigt temperament. Hon var brun och ungefär 130 cm hög.
När Lilly avlivats sändes hon till en konservator för montering av skelettet.
Hon är uppställd på Ölands Folkhögskola.

/ AT

 

Bild och ej ordagrann text om ”Päronträdet och ölandshästen” är hämtad från Åkerbo Hembygdskrets Öländsk Bygd 1986.
Bild och information om stoet Lilly är hämtad från boken Ölands stora alvar

Smaken är olika…

Uppsnappat under Skördefesten 2014:

”Vilka fantastiska saker!” utbrister en medelålders kvinnlig besökare ”Kvinnor kan verkligen!” när hon kikat igenom halva Butik ÖHANDs lokaler i Södvik.

”Ja, här var inte mycket att se” muttrar en äldre man på väg ut från Butik ÖHAND i Södvik.

Möbelhandlarn

En ny kund kommer in i Möbelhuset i Södvik och frågar:
– Finns det fler möbelaffärer i Södvik?
– Nej, svarar möbelhandlarn.
– Nehej, då måste det vara den här jag hört talas om.