Monica Wikström har lämnat oss. Alldeles för tidigt, på sitt sjuttionde år.
Monica och jag möttes vid busshållplatsen i höstas. En av få gånger det stått någon mer än jag och väntat. Vi kände inte varann så väl. Jag brukade handla av henne i ICA och hon brukade då och då besöka mig och kika på konst. Hursomhelst blev det en resa jag aldrig kommer glömma. För vi satte oss bredvid varann och fortsatte samtalet sedan vi gått på bussen.
Vårat samtal började på hållplatsen. Trevande och lite artigt. Monica inledde med frågan hur det är med mig. Som brukligt svarade jag att allt var bra och lämnade samma fråga tillbaka. Monica tog ett djupt andetag innan hon svarade.
– Jag har cancer.
Hennes ögon blänkte. Och mina. De rann över.
– Herregud, sa jag och kramade om henne. Lilla gumman.
– Jag vet inte så mycket än. Jag ska ta prover idag.
Vi pratade om annat när vi kom på bussen. Om livet. Och om en olöst gåta i Monicas liv. En sak som hon inte forskat klart om. Att hon aldrig vågat ta den kontakt som skulle kunna ge svar. Det var ett mycket fascinerande liv jag fick ta del av, en resa.
Det föll sig också så att vi kom på samma buss hem, åtminstone från Borgholm. Jag hade tänkt på Monica under hela dagen, så det kändes fint att vi fick avsluta vår resa tillsammans så som vi började den. När vi skildes åt vid hållplatsen lovade hon att höra av sig och ge mig besked, det kändes nödvändigt att få veta.
En tid senare kom Monica hem till mig. Hon viskade nästan.
– Jag har cancer överallt, sa hon, överallt utom i lungorna och i levern. Det hjälper inte med strålning och det går inte att skära bort, det är för mycket.
– Fy fan, sa jag.
Vi pratade sedan en bra stund. Om att psyket nog kommer att ta mest stryk. Men hur man än försöker går det naturligtvis aldrig att sätta sig in i hur det känns att leva med det här beskedet. Innan Monica gick erbjöd jag henne att ringa om hon kände behov av att prata.
– Jag har gott om vänner, svarade hon. Och det hoppas jag var sant.
Jag träffade henne vid ett par tillfällen senare, ganska nära hennes hem.
Idag är hennes hus mörkt och tomt, och utanför står hennes lilla bil parkerad.
Monica har fortsatt sin resa, men den här gången delar jag inte säte med henne.
Jag vet inte om hon någonsin fick kraft att lösa sin livsgåta, den hon berättade om på bussen. Kanske förblir den olöst.
Tack för en oförglömlig resa Monica
/ Anita Tingskull