Livet går

Solnedgång Ölands västra sida

I veckan hade jag ett samtal med en väninna. En väninna som tappat livslusten. Efter samtalet kände jag mig usel. Jag är ett hemskt dåligt stöd.
Jag hörde henne. Jag lyssnade. Och jag försökte på alla tänkbara sätt att muntra upp, komma med enkla förslag på hur man försiktigt kan börja växa, istället för att sjunka ännu lägre. Men nej. Nej. Nej. Nej. Hennes röst blev svagare och svagare så att den knappt märktes i andra änden.
Då gav jag upp, sa hej och lade på luren.
Efteråt blev jag förbannad. Förbannad och helt tömd på energi. Förmodligen i onödan.

Jag har varit på botten. Några gånger, men speciellt en. Då själva livet ska börjas från noll igen. Och jag klarade det, bit för bit, i pyttesmå portioner. Av sådant blir man starkare. Man vet att nästa gång något liknande händer, då är det möjligt att komma igenom eländet. I bakhuvudet sitter att jag klarat det förut.
Med åren har jag blivit luttrad. Fast visst jag kan falla igen. För livet är oförutsägbart och skört. Det är själva livets natur. Men jag föreställer mig att jag faller mjukare för var gång, landar i min egen famn på något vis. Som bär framåt. Eller åtminstone bär.

Jag insåg redan som barn att livet är alldeles för kort.
Och nu, ovanför mittstrecket i livet är jag helt övertygad om att det inte får slösas bort.
Men jag beklagar att jag inte har mer medlidande för dem som inte håller med mig.
Förlåt.

”Av samma stoff, som drömmar göras av
Vi äro gjorda, och vårt korta liv
Omfamnas av en sömn”

William Shakespeare får avsluta veckan.
Ta vara på dina drömmar. Livet går.

/ Anita Tingskull, RED