Under hela hösten har Åkerbo Hembygdskrets lagt ned mycket kraft och energi på att finna virke till nya vingar till Sandviks kvarn. Först var man inne på en tysk leverantör, då inga träd av önskvärda mått stod att finna i vår närhet. Detta alternativ avslogs så småningom, då enbart frakten till Sverige nådde summor som inte kändes betalbara. Dessutom hade även Länsstyrelsen synpunkter på valet av material till vårt K-märkta landmärke.
Med tiden framkom att relativt närliggande Bödaskogen kunde ha några rejäla träd av sorten Douglasgran, som kunde vara lämpliga. Dessa lär ha inplanterats av Jägmästare Bohman under 1860-talet. Douglasgranar har sitt ursprung i västra Nordamerika och kan där bli omkring hundra meter höga. Här i Europa blir de oftast 20-30 meter, och i gynnsamma fall 50 meter.
Men så enkelt var det inte riktigt. Bödaskogen är ett naturreservat. Diskussioner inleddes med Naturvårdverket, Länsstyrelsen och Sveaskog i ett antal möten och även på plats, för att komma fram till vilka träd som eventuellt skulle kunna få fällas.
I veckan som gick har nu ett tiotal granar fällts i skogen. De har kapats till lämpliga längder och lastades på två långa släp dragna av varsin traktor. I lördags gick transporten från Grankulla till i närheten av Sandviks kvarn. Det var ett spektakulärt följe med de 18 meter långa stockarna på släp. Följebil körde förstås i bakänden av ekipaget hela den 4 mil långa resan i en hastighet av trettio kilometer i timmen.
Vid avfarten till väntande lagringsplats stod inkallad trafikvakt från Hembygdskretsen, då kurvan förväntades behöva ”tas ut något” även över mötande körfält.
Väl framme mötte en lastmaskin upp, för att börja lasta av de åtråvärda vingämnena – stockar vars vikt uppskattningsvis är omkring 2 ton vardera. Inom kort kommer vingämnena sågas till på plats i en specialbyggd konstruktion och sedan lagras inomhus och torka till fram till i höst.
Återigen har Åkerbo Hembygdskrets varit i kontakt med Länsstyrelsen, som är vana att handha K-märkta byggnader. Man gav då rådet att vara noga med varenda detalj på vingarna. Att till exempel mäta fuktigheten i virket, att det verkligen är genomtorrt innan man påbörjar målning. Eventuellt kan då virket behöva torka ytterligare en tid, kanske ända till våren 2024.
Målningen ska sedan göras tre gånger, och detta måste ske innan vingarna slutligen kan sättas på plats.
Fortsättning följer naturligtvis på detta viktiga arbete. Men det är inte utan att man undrar hur vingbyten gick till förr, när Sandviks kvarn hade sina glansdagar och var i bruk. För naturligtvis gick vingar sönder även då, stormat har det ju gjort i alla tider. Hade man reservvingar i lager då? För inte kunde väl den stora malkvarnen stå stilla i flera år i väntan på nya vingar?
