Verkligen inget jobb för den höjdrädde

Vi har tidigare skrivit om stormen som drog fram över Öland i mitten av februari, med vindar uppemot trettio sekundmeter. En av de byggnader som drabbades hårt var vårt kända landmärke Sandviks kvarn, där två av vingarna skadades rejält.
I fredags påbörjades förberedande jobb för vingbyte.

Persnäsportalen är på plats för att rapportera;
Sandviks kvarn är ju inte precis en normalstor väderkvarn, utan den högsta i Skandinavien. Höjden upp till vingfästet är omkring tjugo meter, och så kommer vingarnas längd till det på en elva meter vardera. På den höjden kommer arbetet mestadels att utföras idag. Fyra, fem personer är aktivt delaktiga i arbetet, plus ett antal mera passiva på marknivå, samt några nyfikna förbipasserande.

Hans Gustafsson med två kranförare från Antes planerar dagens uppgift.

En viktig person, den våghalsiga, som nog ingen vill byta arbete med idag är Hans Gustafsson. Det är han som står i korgen högt däruppe med motorsåg, bamseskiftnyckel och vinkelslip. Men han är beroende av de två kranförarna från Antes Lyft & Transport – den ena för att förflytta sig medan han arbetar och den andre för att ”vinscha ned” vingar, eller delar därav. Alltså finns två kranbilar på plats, parkerade nos mot nos, invid kvarnen.

Hans Gustafsson på HG Höghöjdsarbeten & Klätterteknik AB har full koll på höghöjdsarbeten.

Janne Pettersson, Kvarnkommittén i Persnäs hembygdsförening, var med vid förra vingbytet. Så också idag för att bistå inifrån kvarnen.

Inne i kvarnen, i de övre regionerna, finns också killar från Hembygdsföreningens kvarnkommitté som hjälper till. Flera av dem har förstås varit med om vingbyten förr.

Det första man gör den här morgonen är att undersöka statusen på samtliga vingar på Sandviks kvarn. Det avgör sedan hur omfattande reparationen kommer att bli.

Man skulle nästan kunna säga som så, att det är tur i oturen när man finner att alla fyra vingar är i dåligt skick. De är mer eller mindre murkna. Positivt är också att detta arbete är planerat och sker nu, när man betänker att ena eller andra vingen skulle kunna dunsa ned under högsommaren, med fullt av besökare i och kring Sandviks kvarn.

Arbetet verkar enkelt förklarat gå till så att man börjar med ena vingparet och s.a.s ”oskadliggör” dem genom att bit för bit kapa ned dem till hanterbara bitar att vinscha ned. Man vänder vingparet lodrätt och lossar först den nedre vingen vid fästet i mitten, därefter lyfter man den övre. Slutligen vänds sista vingparet lodrätt och man gör likadant med detta.
Förfaringssättet låter ytterst lätt, men kräver en hel del både planering och vetskap om tunga, otympliga stockar och de tyngdlagar som råder vid hanteringen.

Även ”balkongen” baktill på kvarnen är upprutten och ska repareras.

Efter dagens arbete kommer förmodligen taket att tvättas, samt ”balkongen” baktill högst upp att plockas bort – för även den visade sig vara helt upprutten. Naturligtvis kommer den att ersättas med en ny.

En sorgesam syn. Och värre är det idag när kvarnen är – och kommer att vara – helt vara vinglös under en period. Men den som väntar på något gott…

Sandviks kvarn kommer att få stå vinglös under en period, för nu ska lämpligt virke letas fram. Det är inte alla skogar i södra landet som rymmer så pass höga granar. Virket behöver också torka, sedan ska det fraktas till Kvarnföreningens bygghytta i Norra Möckleby för tillverkning.

Delar av Åkerbo hembygdskrets styrelse finns representerade nere på marken.

– Efter lite ommöblering i verkstaden ska de nya vingarna få plats att tillverkas där, säger Åke Nilsson, ordförande i Åkerbo hembygdskrets, som naturligtvis finns på plats idag.
– Även om ena änden får sticka ut genom porten, tillägger han.

 


VILL ÄVEN DU BIDRA TILL REPARATIONERNA AV SANDVIKS KVARN?
Åkerbo Hembygdskrets, som äger Sandviks kvarn, kommer framöver att få en stor utgift för reparationskostnader. Man vill här passa på att tacka för de bidrag som hittills inkommit till projektet.
Vill även du skänka något litet bidrag till Sandviks kvarn?
Swishnumret är 123 075 22 53
Bankgironummer är 851-4952
Märk gärna insättningen ”Nya vingar”
Åkerbo Hembygdskrets tackar ödmjukast i förskott. Varje litet bidrag är välkommet.

 

 

På detaljnivå i Gillbergakvarnen

Reparationerna på Gillbergakvarnen är nu nere på detaljnivå i kvarnens inre. Det handlar alltså om samma kvarn i Gillberga vi nyss följde vid byte av gångås. I ett tidigare liv har den här kvarnen tråkigt nog råkat stå taklös en längre tid. Därför finns det än idag några detaljer inuti kvarnen som man ser både väder och vind gått hårt åt.
”Vår egen” kvarnentusiast Urban Petersson uppmärksammade detta, gjorde slag i saken och började reparera kvarndelar hemma i sin verkstad.

En av detaljerna är trillan (eller trellan), som är den drivande delen mellan kronhjulet och stenarna. Där behövde flera av de sk ”ekrarna” bytas ut, alltså de som kronhjulets tappar tar tag i när kronhjulet snurrar. Traditionellt ska dessa vara av det sega träslaget oxel, och samma träslag har förstås Urban använt till den ”nya” trillan.

(Vet du förresten vad dessa ”ekrar” kallas? Vi har pratat med namnkunniga, men inget ord kom spontant. Hör av dig till oss om du vet!)

I det här skicket (ovan) var den gamla trillan innan Urban tog den med sig till verkstan för en hel del ompyssling.

Nylagad trilla. I mitten trillan uppifrån. I hålet placeras sedan en järnten som går ned genom kvarnstenen.
Den högra bilden ovan visar ytterligare en detalj som Urban arbetat med. Det är en del till passen – alltså bromsen – på kvarnen.

Skurverket i Jordhamn ska få omvårdnad

Kronhjulet går inte fritt och vingarna tar i stöttan. Det är orsaken till dagens – låt oss kalla det – skurverksbesiktning. Den enda i sitt slag skulle jag vilja påstå, för några fler vinddrivna skurverk finns inte i Sverige idag. Skurverket i Jordhamn är unikt och också K-märkt. Därför är både planering av ingrepp och själva reparationen av verklig betydelse.

I Jordhamn samlades i morse två erfarna kvarnsnickare – Göran Blom och Staffan Olsson, Åke Nilsson – ordförande i Åkerbo Hembygdskrets, och Richard Edlund – antikvarie från Länsmuseet i Kalmar för att se över och komma fram till vad som skulle kunna åtgärdas. Till mötet slöt också en riktig kvarnentusiast från socknen upp, nämligen Urban Petersson.

(Bilden ovan: Richard Edlund flankeras av kvarnsnickarna Göran Blom och Staffan Olsson. Åke Nilsson längst till höger)

Inuti skurverket hade i förväg byggts upp en ställning för att förenkla både besiktning och kommande arbete. En lift har dragits på plats under morgonen och inspektionen kan börja.
Medan Richard Edlund och Staffan Olsson, hissar sig upp i det blå och undersöker utsidan från liften klättrar Urban och Göran Blom in i verket och upp under kronhjulet för en närmare titt.

Det finns många funderingar kring vad som egentligen orsakar låsningen av skurverket. Först är man inne på att kronhjulet, som ska ligga vågrätt på ett vindskurverk, kan ha sjunkit, bitvis orsakat av röta i nedre delen på ett par av de strävor som håller hjulet på plats. Å andra sidan går inte heller vingarna fritt från stolparna. Och ser man hela skurverket från norr, har det slagsida mot land.

Jag blir kvar på marken med Åke Nilsson. Passar på att ställa några frågor.
– När blev det så här?
– Vi upptäckte en dag att vingarna stod fel. Så ställer man dem aldrig, om inte mjölnarn är hemma och äter middag förstås. Står de i kryss har mjölnarna malt klart för dan, säger Åke, och det är så man brukar låsa vingarna när kvarnen inte är i bruk. Ja, nånting var ju fel, det förstod vi. Och mycket riktigt gick vingarna heller inte att rubba. Det var så det började.
Vi småpratar vidare medan männen undersöker och resonerar. Ja, för det är ett verkligt mansgöra känner jag; högt och otillgängligt, tekniskt och grovt härute på randen till Kalmarsund.
– Tror du verkligen att kvinnor skötte det här skurverket, som de gjorde med oxvandringarna? Och ungarna?
– Nej, det måste nog varit män inblandade här.

Vinddrivna skurverk kom till på 1860-talet och enligt uppgift ska det ha funnits omkring tjugo sådana verk bara i Persnäs socken. Flera av dem i Jordhamn och några i området kring Hembygdsmuseet. Skurverket i Jordhamn är uppfört där det står 1905. Övriga vindskurverk är idag borta, men ”vårat” lyckades överleva tack vare nybildade Åkerbo Hembygdskrets agerande i rättan stund. Det var i slutet av 1940-talet, och de har sedan dess vårdat skurverket. Jordhamns vindskurverk var i drift för visning senast under ”Stenens dag” 2008, men det är vår förhoppning att det åter ska kunna vara i drift för visning. Kvarnar överlag mår inte bra av att stå stilla.
Nu har Staffan Olsson kommit ned från liften och sällar sig till oss.
Richard från Länsmuséet byter vy och klättrar upp på ställningen inne i kvarnen.
– Jo, det är bra att vrida vingarna då och då, säger Staffan Olsson. På det viset kommer det in luft så att trät inte ruttnar.
Jag hör Richard samla ihop gruppen högt uppe under kupolen:
– Först ska vi ställa en riktigt bra diagnos, säger han. Sedan utför vi åtgärder.
Jag vänder mig till Åke Nilsson igen.
– Det här blir väl ett dyrt kalas, säger jag, vem betalar det?
– Det finns bara det här skurverket. I Sverige. En del av kostnaderna betalas av Åkerbo Hembygdskrets. Vi får också statliga bidrag eftersom skurverket är både unikt och K-märkt.

Det verkar som besiktningen börjar bli klar. En efter en kommer ned på marken och vi samlas för en summering.
– Ja, vad kom ni fram till? säger Åke.
Göran Blom tar fram sin tumstock, försöker med hjälp av den illustrera tänkt ingrepp.
– Drivaxeln måste bli rak, säger han. Det skiljer omkring femton centimeter uppe och nere. Om det fungerar som vi hoppas, ja, det vet vi inte, men det är första steget. Därefter gör vi en utvärdering.
– Det görs med stor försiktighet förstås, säger Richard från Länsmuséet.

Text och foto:
Anita Tingskull

Persnäsportalen följer självklart upp!