Kronhjulet går inte fritt och vingarna tar i stöttan. Det är orsaken till dagens – låt oss kalla det – skurverksbesiktning. Den enda i sitt slag skulle jag vilja påstå, för några fler vinddrivna skurverk finns inte i Sverige idag. Skurverket i Jordhamn är unikt och också K-märkt. Därför är både planering av ingrepp och själva reparationen av verklig betydelse.
I Jordhamn samlades i morse två erfarna kvarnsnickare – Göran Blom och Staffan Olsson, Åke Nilsson – ordförande i Åkerbo Hembygdskrets, och Richard Edlund – antikvarie från Länsmuseet i Kalmar för att se över och komma fram till vad som skulle kunna åtgärdas. Till mötet slöt också en riktig kvarnentusiast från socknen upp, nämligen Urban Petersson.
(Bilden ovan: Richard Edlund flankeras av kvarnsnickarna Göran Blom och Staffan Olsson. Åke Nilsson längst till höger)
Inuti skurverket hade i förväg byggts upp en ställning för att förenkla både besiktning och kommande arbete. En lift har dragits på plats under morgonen och inspektionen kan börja.
Medan Richard Edlund och Staffan Olsson, hissar sig upp i det blå och undersöker utsidan från liften klättrar Urban och Göran Blom in i verket och upp under kronhjulet för en närmare titt.
Det finns många funderingar kring vad som egentligen orsakar låsningen av skurverket. Först är man inne på att kronhjulet, som ska ligga vågrätt på ett vindskurverk, kan ha sjunkit, bitvis orsakat av röta i nedre delen på ett par av de strävor som håller hjulet på plats. Å andra sidan går inte heller vingarna fritt från stolparna. Och ser man hela skurverket från norr, har det slagsida mot land.
Jag blir kvar på marken med Åke Nilsson. Passar på att ställa några frågor.
– När blev det så här?
– Vi upptäckte en dag att vingarna stod fel. Så ställer man dem aldrig, om inte mjölnarn är hemma och äter middag förstås. Står de i kryss har mjölnarna malt klart för dan, säger Åke, och det är så man brukar låsa vingarna när kvarnen inte är i bruk. Ja, nånting var ju fel, det förstod vi. Och mycket riktigt gick vingarna heller inte att rubba. Det var så det började.
Vi småpratar vidare medan männen undersöker och resonerar. Ja, för det är ett verkligt mansgöra känner jag; högt och otillgängligt, tekniskt och grovt härute på randen till Kalmarsund.
– Tror du verkligen att kvinnor skötte det här skurverket, som de gjorde med oxvandringarna? Och ungarna?
– Nej, det måste nog varit män inblandade här.
Vinddrivna skurverk kom till på 1860-talet och enligt uppgift ska det ha funnits omkring tjugo sådana verk bara i Persnäs socken. Flera av dem i Jordhamn och några i området kring Hembygdsmuseet. Skurverket i Jordhamn är uppfört där det står 1905. Övriga vindskurverk är idag borta, men ”vårat” lyckades överleva tack vare nybildade Åkerbo Hembygdskrets agerande i rättan stund. Det var i slutet av 1940-talet, och de har sedan dess vårdat skurverket. Jordhamns vindskurverk var i drift för visning senast under ”Stenens dag” 2008, men det är vår förhoppning att det åter ska kunna vara i drift för visning. Kvarnar överlag mår inte bra av att stå stilla.
Nu har Staffan Olsson kommit ned från liften och sällar sig till oss.
Richard från Länsmuséet byter vy och klättrar upp på ställningen inne i kvarnen.
– Jo, det är bra att vrida vingarna då och då, säger Staffan Olsson. På det viset kommer det in luft så att trät inte ruttnar.
Jag hör Richard samla ihop gruppen högt uppe under kupolen:
– Först ska vi ställa en riktigt bra diagnos, säger han. Sedan utför vi åtgärder.
Jag vänder mig till Åke Nilsson igen.
– Det här blir väl ett dyrt kalas, säger jag, vem betalar det?
– Det finns bara det här skurverket. I Sverige. En del av kostnaderna betalas av Åkerbo Hembygdskrets. Vi får också statliga bidrag eftersom skurverket är både unikt och K-märkt.
Det verkar som besiktningen börjar bli klar. En efter en kommer ned på marken och vi samlas för en summering.
– Ja, vad kom ni fram till? säger Åke.
Göran Blom tar fram sin tumstock, försöker med hjälp av den illustrera tänkt ingrepp.
– Drivaxeln måste bli rak, säger han. Det skiljer omkring femton centimeter uppe och nere. Om det fungerar som vi hoppas, ja, det vet vi inte, men det är första steget. Därefter gör vi en utvärdering.
– Det görs med stor försiktighet förstås, säger Richard från Länsmuséet.
Text och foto:
Anita Tingskull
Persnäsportalen följer självklart upp!