Länge sa vi att vi borde rensa alla gamla fågelholkar, ja, först sa vi rensa och städa ur, sedan ändrades orden till att bygga nya. Det sa vi också en period. Men vårar kom och försvann lika fort igen. Jag minns att förra våren kunde vi se flugsnapparen på husvisning vid tre tillfällen. Varje gång tycktes han rata de gamla läckande bostäderna. Men i år. I år har det verkligen blivit av att bygga nya holkar, och redan så här tidigt – innan fåglarna själva börjar leta hus på allvar.
Det tog inte längre tid än en lördag att få ihop fem holkar. Ja, en stunds googlande under fredagkvällen förstås då vi noggrant antecknade önskemål om hålstorlek och inre mått, allt efter art. Sedan skissade vi upp några roliga modeller. Enformighet är något som tråkar en hemmasnickare, det har jag förstått från tidigare.
Den som vi hade sämst samvete för var den svartvita flugsnapparen, därför sattes deras holk upp allra först. Den placerades på exakt samma träd som de bott i tidigare, fast ett par decimeter lägre.
En fågel vi sett varje vinter vid matbordet är rödhaken. En ensam. Förhoppningsvis dyker en partner upp till våren. Rödhaken föredrar fyrkantiga ingångshål. Och det får inte vara för långt ned till golvet inuti holken. Så här blev vår variant på holk:
Det sägs att flugsnapparen är ganska aggressiv, så vi får se hur grannsämjan blir mellan flugsnapparen och rödhakefamiljen ett par träd bort.
En annan gäst vi har vid fågelbordet är nötväckan. Den rör sig smidigt upp och ned längs äppleträdens stammar. Därför placerade vi hans bo i körsbärsträdet, som är ungefär lika knotigt och klättervänligt. Holkens hål och avstånd till innergolv är valt efter nötväckans önskemål. Vad han tänker om takformen får vi se framöver.
Rödstjärten är en fågel som kommer senare. Den brukar trivas vid vårat trädgårdsland. Ofta slår den sig ned på hallonstörar och andra lägre landningsplatser runtom i den änden av trädgården. Det verkar som rödstjärten även kan tänka sig att bo relativt lågt. Hans holk placerade vi därför ganska skyddat i ett mindre träd, kanske en och en halv meter från marken:
Så långt är alla gamla fågelholkar nedtagna och utbytta mot nya. Våra holkar har vi placerat mellan fem och tio meter från huset, och fullt synliga för oss när de börjar få spekulanter och förhoppningsvis också gäster.
Direkt på husväggen, alldeles intill ett stråk där vi dagligen rör oss in och ut i huset, sitter två tidigare holkar; en grön och en röd. Den gröna är visserligen fin som ett konstföremål, men är tärd av tidens tand. Egentligen var den nog tänkt just som dekoration från början.
När vi börjar städa ur dessa holkar upptäcker vi att någon börjat bygga bo i den gröna, men av någon anledning givit upp. Kanske för att taket läckte. Den röda holken, ett par meter bort på väggen, är fylld av mjuk och skön mossa. Här har alltså någon bott, förmodligen så sent som förra året, utan att vi märkt det alls. Holken har hängt på samma plats i snart tre år. Vi tömmer holken och hänger tillbaka den. (Modellen som går att konvertera till matbord på vintern, finns att köpa på bland annat Möbelhuset i Södvik för den som inte kan eller vill snickra).
Uppenbarligen vill någon bo på husväggen vid detta människotrafikerade stråk. Därför byter vi ut den gröna läckande holken mot vår sista och roligaste holk; höghuset. Någonstans googlar jag fram att två talgoxar kanske inte vill bo grannar så nära varann, men möjligen en blåmes och en talgoxe kan trivas som grannar.
Hur våra fågelholkar bebos i sommar lovar jag att återkomma till.
Vi har gjort så gott vi kan för att de ska trivas i och kring vår trädgård.
/ Anita Tingskull