– ett möte med David Erlandsson i Södvik
Visst är det fascinerande med personer som trots en aktningsvärt hög ålder minns händelser från bygden i ett glasklart perspektiv?
David Erlandsson i Södvik är en sådan person.
Även om han själv tycker att han ”inte kommer ihåg någonting” så är det en glädje att lyssna till hans anekdoter från svunna tider. Vi har turen att träffa denna man, som trots att han nyligen fyllt 90 år ofta syns på sin cykel, pigg på att delta i bygdens sammankomster. Gärna där det serveras kroppkakor – för det är älsklingsrätten.
Idag har David ont i tummen som han vrickade vid vedstaplarna. Han har eldat på morgonen och termometern i köket visar nu på behagliga varmgrader. Vi sitter vid hans vaxduksklädda bord i det ombonade lantköket. På väggen hänger almanacka, vykort och matsedeln från Åkerbohemmet. Idag blir det lufsa med grönsaker och lingonsylt. Utanför fönstret kivas småfåglarna i syrenhäcken.
Vilka tidiga minnen har du från barndomen?
– Det första minnet jag har är från treårsåldern då min farbror John i Slagerstad fyllde 50 år den 15 september 1927. Pappa hade fått Spanska sjukan och hustrun till ingenjör Hörne vid stenindustrin i Sandviken blandade till en medicin. Hon var utbildad sjuksköterska, vad hon gav vet vi ej, pappa var nedsatt i dvala två-tre dagar årligen, ingen fick röra honom, då blev han ursinnig. Det var den frun som skjutsade oss till kalaset i Slagerstad i en bil med grå sufflett, det var säreget på den tiden. Hon körde fort, 50 km i timmen. När vi kom in i stora kurvan i Gårdby gick det fel och hon klarade inte upp det, bilen rullade ner mot diket och fick slagsida.Hon sade sen att ”kurvan kom emot mig för fort”. Men allt gick bra. Jag minns också att vi såg en vacker båt ute på sjön som alla tittade på, och att jag hade fått nya snörskor, det var modernt, mina förra var med rem. Det var ett stort kalas med mycket folk.
Vad hittade man på som ung i Södvik?
– Under barnaåren lekte vi med hemmagjorda leksaker, för man fick ta det som fanns. Karl Erik Olof Olsson var min kamrat och vi var ihop för jämnan. De kallade honom för Olle. Vi tillverkade egna jordbruksredskap som vi tog upp potaterna med – innan de var färdiga – för att se hur långt de hade kommit… Vi kom bra överens men vi slogs två gånger, det var några ungdomar och Olles bröder som hade samlats vid järnvägsstationen. Jag fick stryk och fick lomma hem igen, men nästa gång slog jag tillbaka och sedan hade vi ingen ovänskap mer. Järnvägen lades ner den 30 september 1961, det var inget vi saknade, den gick med förlust, de hade alltid dålig ekonomi med järnvägen.
Var gick du i skolan?
– Jag gick två år i småskolan, fyra år i folkskolan (som då låg i Persnäs församlingshem) och därefter två olika fortsättningskurser.
Gjorde du lumpen?
– Ja, jag gjorde värnplikten i Växjö, det blev exakt 360 dagar plus tre repövningar. Men sedan var det bra med det.
Hur mötte du din fru?
– Jag engagerade mig i Godtemplarrörelsen och var aktiv i Logen Friska Viljor av IOGT i Källa-Persnäs. En söndagskväll när det var möte träffade jag en flicka på trappan till Filadelfiahuset. Det visade sig vara Linnea, född på Tingskullen och kusin med Dagny, som bor här i Södvik. Vi började umgås och gå på logemötena tillsammans. 1949 gifte vi oss och fem år senare kom vår första son, och efter ytterligare fyra år kom vår andra son. Vi bodde alla i mitt föräldrahem här i Södvik, så som det brukades vid den tiden.
Minns du din första bil?
– Jaadå, i september 1961 köpte jag vår första bil. Det var en blå Austin A35, vi kallade henne ”Lill-Stina”. Svågern var bilmekaniker så det var givet, det var via honom som vi köpte bilen. Den kostade 3 000 kronor. Det var en militär som hade haft den förut för det låg tomhylsor i baksätet.
David visar några fotografier som ligger på fönsterbrädan. Ett foto visar bilen med småpojkarna uppflugna på kylaren, och det andra visar David och Linnea som unga. Vilket vackert par!
När började du med repslageri?
– Jag skötte ju gården, men tyckte också det var roligt med repslageri. Jag lärde mig linda med snören, och kunde sedan göra 25-30 meter tvåslaget oskarvat rep av sisalgarn. En gång kom jag upp i nästan 50 meter. Sven i Kvarna kom hit ibland och då hjälptes vi åt att lägga ihop treslaget rep. I en kista i vedboden hittade vi en härvel, farsan visade hur man slog rep med den.
Vad minns du om föräldrahemmet?
– Redan 1815, då enskiftet var i byn, ägdes gården av en Jon Kristoffersson. Sedan har flera brukare avlöst varandra innan min farmor och farfar tog över gården 1888.
Nu är det tid att resa sig från köksbordet i det allt varmare köket och gå ut på gårdsplanen. På väg ut pekar David på en av trädgårdsplattorna och berättar att den rörde sig en morgon när han kom ut. Han lyfte då försiktigt på den och därunder bodde en kanin med två små ungar. ”Plattan var underminerad, det var utgrävt under, så de hade en gång ner under huset”. Och som den sanna djurvän David är så lät han saken bero.
Idag är här en välskött, om än obrukad, gård med fina uthus där hästar, kor, grisar och höns trivts med Davids goda djurhandlag. I den nu grönskande trädgården ståtar äppelträdet som har en alldeles speciell historia. Det flyttades år 1897 från Hallnäs till Davids trädgård och var Persnäs största äppelträd med en stam på över två meter i omkrets. Och vilka goda sommaräpplen det ger. Trädet stam har med åldern klyfts och bjuder en bekväm och rofylld sittplats. Det är Davids absoluta favoritplats som han till och med har sytt en egen dyna till.
David har ett fantastiskt piggt minne och berättar anekdoter om Pålsson i Bläsinge, han som alltid hade kvar julgranarna till påsk, de stod på verandan där det var svalt… och om krönikespelen på 1950-talet och om skurkvarnens tid, när man körde oxarna på landborgen från Alvedsjö till Jordhamn för att skura stenen.
Minns du någon särskild händelse i byn?
– Ja, det var på försommaren 1861 som det brann här i byn. Nio ladugårdar brann ned, men inget boningshus. Man kunde inte använda Spruthuset då, för det invigdes först 1911. Det var intressant hur elden tog sig. Vinden var sydlig och det tog sig i granngården. Det var mycket folk, en hel folksamling. Till och med Föraborna kom, de slängde vad de hade för händerna. Branden blev länge ett samtalsämne för det fanns misstankar om att den var anlagd. Man fann tre möjliga anledningar till branden:
1. Att det var en luffare som ville hämnas för att han inte fick förplägnad eller tak över huvudet.
2. Att det var några barn som hade fått för sig att koka ägg i stallkrubban.
3. Att en bonde som hade skickat ut sina drängar för att gräva diken betedde sig märkligt när han skulle rida ut till sjön efter drängarna. Han satt på hästen och tittade lika mycket bakåt som framåt (innan det ens hade börjat brinna) medan han ropade ”Ser ni inte att det brinner i byn!”. Hur kunde han veta? Det var många som trodde att det var bonden som låg bakom branden.
David tar plats på dynan i äppelträdet och berättar att vardagslivet lunkar på som vanligt, varje dag har sin rutin, varje vecka sin. Han går troget på IOGT-NTO och diakonernas träffar, men inte i tisdags för då kunde han inte.
Var tog kroppkakorna vägen?
– Mötena är bra för ibland får man kroppkakor. Men just då i tisdags, när jag inte kunde gå på mötet, så åkte Britta hem till mig och satte in min portion kroppkakor i kylskåpet. Nästa dag när jag skulle ta fram kroppkakorna ur kylskåpet var de borta. De fanns ingenstans, och de stod helt säkert i kylen igår. Det var konstigt. Jag hörde efter med Britta. Joodå, de stod där. Men hur kunde de bara försvinna?
Det har jag funderat på. Vem kunde ta mina kroppkakor? Och varför? Det är fortfarande ett mysterium. Nu får jag nog börja låsa köksdörren i varje fall.
Du skriver ju en del också?
– Jag har alltid gillat att skriva. Så har till exempel Åkerbo Hembygdsförening publicerat ”Något om en järnvägsolycka vid Källaberg” som jag skrev i Öländsk Bygd 1981. Fast sista textraden i ”Ölandsvisan”, som är en visa som farsan hade och som Carl Jonsson sjöng, den är felskriven. Så här ska det vara: ”som visan haver diktat, och därmed slutar jag”.
Och därmed slutar också vår pratstund.
Det finns säkerligen mycket mer att berätta, men nu väntar andra aktiviteter för David. När han bestämt sig för att göra något verkar det inte vara mycket som kan blidka honom.
Förutom ett fat med nykokta kroppkakor då. ♥
TEXT: ELISABETH ÖHMAN
FOTO: ANITA TINGSKULL
© SÖDVIK 2014
DETTA ÄR DAVID ERLANDSSON
Fullständigt namn: David Evald Sigmund Erlandsson
Född: 6 maj 1924 i det numera gula tegelhuset på Södviks Bygata 28. Här växte David upp med mamma Eva, pappa Algot och syskonen Anna-Lisa, Gustav, Stina, Tage, Karin (samt Gottfrid och Evelin som dog när de var små).
Familj: Framlidna makan Linnea, barnen Kjell född 1954 och Ronny född 1958, barnbarn och barnbarnsbarn
Bor: Kvar i barndomshemmet
Yrke: Blev den yngste bonden i hela socknen 1947
Äter: Kroppkakor
Kör: Vit Opel Corsa med dekalen ”VETERAN” i bakrutan
Fritidsintresse: Cykla till föreningsträffar i Södvik, och ibland i hela Persnäs
Bra egenskap: Glasklart minne
Dold talang: Repslagare