– ett möte med konstnärinnan och
Ölands egen gåramålare Monica Westman Hallin
Det är första riktiga höstdagen i år, just i veckan före skördefesten, den som brukar bli Monica Westman Hallins årliga höjdpunkt. I gamla skolhuset i Södvik ska jag träffa Monica och hennes make Lars. Jag knackar på. Det dröjer en stund innan Monica öppnar dörren och en varm famn av vedeldning suger in mig i hallen.
– Vi tar frukost, säger hon med ett leende. – Du får välja!
Lars har förlagt sina glasögon, men ger upp efter en stunds letande utan framgång. Han sällar sig till oss.
– Vi bor i husvagnen, säger Monica. Det har vi gjort hela sommaren. Jag kommer inte upp för trapporna.
Monica är liten och späd, hennes ögon lyser av bus och livslust.
Vi slår oss ned mitt emot varandra vid bordet. Hon gör sig uppmärksam på mina läppar, men inte överdrivet. Hon är van. Van sedan barndomen.
Hur började ditt yrkesliv?
– När vi skolkamrater träffades efter femtio år kom också vår fröken dit. Hon hade med sig min allra första målning. Den var från tredje klass. Så jag har egentligen alltid målat, som hobby.
I yrkeslivet har jag varit kundreseplanerare, skolchefsassistent och chefsutbildare på TetraPak. Bland annat.
Chefsutbildare?
– Det kunde till exempel handla om att analysera en chefs behov och ge rätt stöd och utbildning för den tjänst han eller hon skulle få. Kanske en tjänst utomlands i ett helt nytt land. Hur lever man här? Hur beter man sig i det här landet? Personalansvar? Ekonomikunskaper? Språkkunskaper? Att leta rätt på lämpliga kurser och skräddarsy utbildningar.
En ganska omfattande tjänst?
– Ja, det var både intressant och krävande, med många järn i elden, fast väldigt, väldigt roligt. Men jag var också väldigt trött.
En fredag kom Lars hem med en tidig modell av en Macintosh. Jag blev helt fascinerad av denna dators möjligheter och bad att få skola om mig inom jobbet. Jag fick ett år på mig att lära upp mig. En chans, och jag tog den. Jag lärde mig bland annat PageMaker, Illustrator och Photoshop. Dessutom html-programmering, och inom det blev jag också diplomerad, som det så fint hette. Jag blev testpilot att arbeta hemifrån. Och jag fick min nya tjänst som administratör av TetraPaks Intranet.
Ett fantastiskt jobb. Förstod du aldrig att det kunde bli hälsovådligt?
– Jag fick min första stroke. Efter den fick jag inte jobba längre.
Livet verkade tappa sin mening. Jag blev nere och deprimerad.
Monica blir tyst en stund. Som för att hämta andan.
– TetraPak gav oss varsin kamera i milleniumpresent. Den hade jag med mig när vi åkte till Öland. Jag gick en lång, lång promenad i Södvik, med käpp och min nya kamera. Jag gick och gick, som för att hitta någon mening. Och jag provade väl min nya kamera.
Monicas ögon börjar glittra igen.
– En tid senare, när vi var tillbaka i huset i Lund, när bilderna kom från labbet, det var då jag såg det fantastiska ljuset. Plötsligt, som av en slump, väcktes min lust att börja måla igen.
Monica målade de gamla gårdarna, fantastiska portvalv, hus och bebyggelse – utan att ha något egentligt syfte med det. Till slut hade hon en samling vyer från byn.
År 2001 frågade dåvarande ägaren av Möbelhuset Monica om hon skulle vilja hänga några bymålningar tillsammans med möblemanget i butiken. Det var samma år som Södvik utsågs till Årets Ölandsby. Invigningen blev en stor ceremoni för hela bygden, med Carl XVI Gustav och Silvia som huvudattraktion. Britta Johansson och David Erlandsson var värdar för byn, och Kungen och Drottningen skjutsades med häst och vagn genom byn dragen av frieserhästar. Efter tågade ett spelmanslag med landshövdingen i spetsen.
Från starten i Södvik till att följa varje Årets Ölandsby?
– Jo, någon i skördefestorganisationen hade sett mina motiv från Södvik. Han rekommenderade mig att genast åka ner till Kastlösa och fotografera och måla bymiljöer där också – och prata med dem som organiserar arrangemangen i Kastlösa. Det var så allting började.
Det är ett helt unikt koncept, ditt gåramåleri i Årets Ölandsby?
– Ja, det har verkligen blivit det. Det är vårt gemensamma koncept, för vi jobbar tillsammans Lars och jag, alltid, oavsett om han är min kollega, assistent eller man. Vi är ett team.
Hur går du tillväga?
– Jag hade vernissage i juli i Årets Ölandsby Stora Rör. Min utställning hänger där till och med Skördefesten. När skylten ”Årets Ölandsby” överlämnas tillsammans med olika presenter lämnas även gåramålaren över i form av ett kuvert. Så när utställningen plockats ner väntar research för oss av nästa års ölandsby. Vi åker dit för att leta vyer, pratar med människorna och fotograferar. Ja, vi söker själen i byn helt enkelt, för att kunna skildra den på ett finstämt och rättvisande sätt nästa år.
Hur ser ditt liv ut idag?
– Gåramåleriet tar en stor del av min tid. Jag jobbar med det under hela året, fram till nästa säsong. Blir det tid över målar jag helt andra saker, också olja med palettkniv. Jag tecknar gärna grova gubbar med kolkrita. Det är en gåva att kunna skapa.
Din ateljé, är den i huvudsak i Lund?
– Vi har byggt en härlig ateljé i vårt hus, med fönster både i väggar och tak – och med en kamin som värmer i vinterkylan.
Dessutom målar jag gärna tillsammans med TetraPaks målarklubb Paletten i Lund.
Målar du även här i Södvik, jag vet ju att ni är här några sommarveckor?
– Ja absolut! I rummet intill bär vi in ett stort bord. Varje fönstersmyg fylls snabbt med penslar, färger och olika pryttlar.
Hur har din stroke påverkat ditt konstnärsliv?
Jag har haft tre strokes, läkarna säger fyra. Den senaste i vintras. Den drabbade ryggmärgen, så när jag vaknade kunde jag inte känna tårna eller gå. Idag har jag svårt för trappor. Jag målar nu precis som vanligt.
Nu väntar en ny Skördefest – alltså din höjdpunkt på året?
– Varje skördefest blir på vårt vis ett nytt äventyr med många nya möten. Men det är så synd att vi aldrig kan vara i Södvik eftersom vi då befinner oss i Årets Ölandsby.
Slutligen, har du hamnat helt rätt i livet? Gör du precis det du vill göra idag?
– Ja, säger Monica. Hon ser mig rakt in i ögonen och fortsätter
– Livet är nu. ♥
TEXT OCH PORTRÄTTBILD: ANITA TINGSKULL
BILD MÅLNINGAR: MONICA WESTMAN HALLIN
DETTA ÄR MONICA WESTMAN HALLIN
Fullständigt namn: Karin Ellen Monica Westman Hallin f Zadig
Född: 12 april 1943 i Karlskrona, uppvuxen i Alvesta
Familj: Maken Lars Hallin, sönerna
Ulf Westman (f -69) med fru Titti, 2 barnbarn Sixten och André
Ulrik Westman (f-73) med fru Katarina, 2 barnbarn Ellen Malaika och Olga My
Bor: i Lund, några sommarveckor i Södvik
Yrke: Gåramålare, pensionista
Äter: allt, helst fisk
Dricker: det mesta utom öl och whisky
Röker: inte
Kör: just nu rullator och rullstol
Kom första gången till Öland: 1964, Södvik: 1986
Fritidsintressen: skidåkning innan stroken, rita och måla, resa, busa med barnbarnen
Senast lästa bok: Lars Lerin, ser fram emot: ”Naturlära – limes norrlandicus”
Smultronställe i Persnäs socken: Sandvik och Södvik
Önskeresmål: Öland, Spanien, Alperna
Bästa egenskap: envishet, optimism
Sämsta egenskap: envishet
Dold talang: Rövarspråket, Allspråket