Jag är tillbaka hos Annika och Isac i Trosnäs i deras nybyggda kostall. I min förra artikel levererades taket, bygget var försenat och det var snudd på värsta tänkbara väder för just takresning. Det var strax efter nyår. Trots halv snöstorm kom bjälkarna på plats och bygget kunde därefter fortsätta.
I början av mars kunde de första fyrtio mjölkkorna flytta in. Några av djuren visade sig vara lättare att lära nymodigheterna med mjölkrobot medan andra var ovilligare och ibland riktigt envisa.
Idag, mitt i oktober, står vi på ett ljust klinkergolv och ser på djuren.
– Det största problemet var att få dem att gå in i själva mjölkbåset, säger Annika. Väl inne verkade problemet inte så stort, för när det stod klart för dem att det var mjölkning som gällde lät de sig ganska villigt mjölkas.
Därefter hämtade man hem det tjugotal kor som varit bortlånade för att kalva i lugn och ro. Så gott som alla dessa hade bott i moderna stall under bortavistelsen så de var redan vana vid mjölkrobotar och andra moderniteter vid hemkomsten.
Ett tiotal kor åt gången tillfördes sedan besättningen som idag ligger på omkring 120 kor. Inte riktigt alla producerar ännu mjölk – några går vid sidan av för att lära upp sig, och i gamla ladugården finns fler på tillväxt.
Var det bara mjölkroboten som var otäck i början?
– Gödselrakan som rakar gångarna rena var ovant för korna. De förstod inte att de kunde gå över den utan lät sig motas ned i änden på stallet, men idag, nu kliver de bara över rakan. De bryr sig inte längre.
Rakan löper just förbi i sin bana och gör gummigången helt ren på gödsel. Kon kliver över till den rena sidan som för att visa vilket hon föredrar.
I juni var marken kring bygget iordningställd och korna kunde börja ströva omkring utomhus också. Nu är sommaren förbi och dörrarna stängda till grönbetet. Stallet är skönt tempererat. I bakgrunden hörs mjölkrobotens rytmiska pumpande. Järngrindar slår när djuren rör sig i lösdriften.
– De var gummerade först, säger Annika, men det försvann rätt fort. Ganska slamrigt blir det.
Vi blir stående vid mjölkroboten. Kon låter sig villigt mjölkas med mulen i foderbingen. Roboten pumpar på.
Kon slutar tugga, maten är slut. Mjölkens kilovikt slutar på 11,3 då spenarna släpps, en i taget, och slangarna matas tillbaka. Nära, nära, men utan att snudda golvet. De spolas rena och hängs automatiskt upp. Spenarna duschas och kon släpps att gå.
Nästa ko står på kö men motas åt sidan av en syster som tycks ha mer bråttom. Inget att bråka om.
Varje individ har en blå dosa under hakan. Den lämnar information om kon och indikerar en viss giv mat om dagen. Den vet hur mycket kon väger och hur mycket hon mjölkar. Men den innehåller mer information.
– Den håller reda på när kon är brunstig, då det är dags att inseminera, säger Annika.
Hur sjutton kan datorn avgöra det? frågar jag.
Vi går till hjärtat av verksamheten, det lilla rummet som likt styrhytten på ett skepp bjuder utmärkt sikt. Härifrån håller man koll på djuren, både visuellt och icke. Annika klickar sig in på datorn. Till en ko som är stjärnmarkerad, och söker vidare om denna. Ett diagram dyker upp på dataskärmen.
– Här ser du kons aktivitet, säger Annika. Det var precis tre veckor sedan hon var orolig förra gången. Ett gott tecken. De blöder också i slutet av brunsten vilket är ett fysiskt bevis också. Men så här långt har vi koll med hjälp av datorn. Annika backar några steg så att hon får upp samtliga brunstmarkerade kor på skärmen igen.
– De här tre måste insemineras innan dagen är slut.
Oj då, men hur ordnar ni det?
– Jag inseminerar själv. Sperma finns i tunnan där. I flytande kväve. Tunnan står i stallgången. Vad gäller den här kon, Annika pekar på skärmen, det är en felrapport. Hon är inte brunstig utan kom hit för några dagar sedan. Det är därför hon är orolig. Man får kombinera datainformation med det man ser eller vet.
Statistik är så här tidigt svår att få ur Annikas och Isacs dator, men man vet att varje ko i genomsnitt mjölkar omkring 30 liter om dygnet och att den mjölkar 2,7 gånger om dygnet.
Med tanke på annalkande sommartidens slut;
Jag har hört att kor inte klarar omställningen till vintertid och vice versa.
Hur fungerar det här, ni har väl ljust i stallet dygnet runt?
– Vi har ljust, men lite mer dämpat på natten. Jag tror inte kor är dagindivider så som vi som måste sova just på natten. Däremot är de ganska rutinberoende.
Så här får varje ko en personlig rutin?
– Det kan vara så ja. Mjölkningarna ser vi är spridda över dygnet och titta själv, en del ligger och sover nu på förmiddagen.
På anslagstavlan finns en daglig att göra-lista och ett par tre noteringar. Noteringarna gäller korna som individer inser jag, fast de benämns med nummer. Jag passar på att fråga Isac.
Har alla kor namn, eller kallar ni dem vid nummer?
– Varje ko har ett namn. Men oftast blir det enklast ändå att nämna dem vid nummer. Nu har vi förresten fått fler kor med samma nummer.
Hur gör ni då? Kan de ha samma färg också?
– Jadå. Vi lägger till en siffra i början på numret, ja, de har förstås olika besättningsnummer men de siffrorna är så små.
Isac går för att sköta sitt, Annika kommer och avlöser.
Känner du igen alla era kor?
– Njae, hundra av hundratjugo kanske.
Jag tänkte väl det. Någonstans går väl gränsen. Känna eller känna igen, tänker jag tyst.
– Jag vet att det är till exempel en svartbrokig med mycket svart, men det kan vara den, den eller den. Så är det med de kor som är snälla och inte utmärker sig. De som vi får lägga ned lite extra tid på känner man ju väl igen.
Vi står vid sidan av mjölkmaskinen. Annika pekar.
– Här är restaurangen. Här doseras maten till kon. Ibland händer det att de försöker äta mer än de får men då serveras ingen mat. De får gå igen.
Jag nickar och tar in.
– Likaså mjölkningen. Datorn känner av om kon nyss har mjölkats, eller mjölkats klart. Då kommer den inte in igen utan får välja restaurangen istället.
Och där står en ko och njuter…
– Ja, de aktiverar borsten med sig själv. Ingen ko, ingen borstning.
Vi rör oss vidare mot foderbordet.
– Här är fri tillgång på foder. Ensilagevagnen fyller matbordet varannan timme. Där hade vi ett problem i starten när vi skulle fylla vagnen. Den slog aldrig ifrån när den blev full utan fylldes tills det rann över och ut på golvet. Den här tekniken klarar vi aldrig, tänkte vi då. Men, det mesta löser sig. Den slog ifrån till slut.
Trots robotar och moderniteter saknas inte själ och värme i stallet. Kornas idisslande bidrar givetvis, men också bönderna själva. Blir det någon stund över erbjuder Annika gärna korna lite kel. ♥
TEXT & FOTO: ANITA TINGSKULL