”När penslarna tystnar”

posted in: REPORTAGE | 0
Ett möte med konstnären Lars Sahlström
.
När penslarna tystnar
Lars Sahlström är konstnär på heltid men kan inte måla längre. Den neurologiska sjukdomen ALS (se faktaruta) har satt stopp för det. Hans muskler är försvagade och lyder inte
.
.
Vi möts i sommarbostaden i Sandvik på norra Öland. Huset vetter mot havet med utsikt över Kalmarsund. Här har Lars tillbringat åtskilliga sommarsäsonger tillsammans med familjen. Om bara några dagar är det dags för det årliga uppbrottet – att flytta tillbaka upp till Saltsjö-Duvnäs utanför Stockholm. Lars hustru Maria är vid hans sida liksom Magnus, en av de ständigt närvarande personliga assistenterna. Utan dessa skulle det vara svårt att klara sig, han behöver hjälp med det mesta. ALS finns i olika varianter men har gemensamt att de successivt bryter ned den drabbade. Då Lars ben inte längre bär sker all förflyttning med hjälp av den eldrivna rullstolen.
.
Lars kan inte prata som vanligt eftersom tungans muskler inte fungerar. Istället har han en talmaskin till sin hjälp. Den ligger i hans knä och liknar en liten dator. Han får hjälp av Magnus att lyfta handen över tangentbordet och släppa ner pekfingret på en bokstav i taget. Ord växer fram och uttalas av talmaskinen samtidigt som de visas på en display som är synlig för den han pratar med. Med ytterligare en knapptryckning blir varje färdig mening uppläst.
.
När penslarna tystnar
– Det började med målarlådan, säger Maria. Hon hjälper till och ger en del fakta om Lars bakgrund och konstnärskap. Han visade tidigt i skolan prov på konstnärlig talang, både i skrivande och ritande. När han fyllde arton år fick han en akvarellåda i present av sin mamma. Lars tyckte lådan påminde om ett smyckeskrin och var alldeles för fin för att användas. I flera år låg färgerna och väntade. 1984 dog Lars mamma. När han året efter bestämde sig för att använda presenten målade han allra först ett porträtt av mamman. Sedan följde bland annat akvareller med Öland och Stockholm som motiv.
.
Målandet fortsatte, alltmer i olja och fortfarande som hobby. Lars var ju utbildad civilingenjör i elektronik och jobbade med produktutveckling och marknadsföring av medicinsk teknik, bland annat EKG-utrustning. En bit in på nittiotalet drömde Lars allt oftare och tydligare. Flera av drömmarna hade en kvinnogestalt som huvudfigur. En dröm utspelade sig i en kyrka. I en annan dröm var han ställd inför blinda domare som hävdade att han ”levde fel”. I en tredje dröm blev Lars attackerad av projektiler på ett värdshus. Han räddades av en ung kvinna på häst. Den drömmen resulterade i tavlan ”Drömflickan”.
.
Det intensiva drömmandet fortsatte. Lars bestämde sig för att gå i jungiansk terapi för att bättre förstå budskapet från det undermedvetna som drömmarna förde med sig. Det blev tydligt att hans inre kvinnliga följeslagare hade något att säga. – Mycket om att rädda små barn, säger Lars med hjälp av talmaskinen. En dröm handlade om att rädda ett barn från en vak. När han väl får upp barnet är det inte blött och iskallt utan det glöder av energi. Lars fortsätter: – Barnet betydde att jag hade oförlösta talanger som jag borde utveckla, exempelvis målning. Jag var på fel spår i livet.
.
När penslarna tystnarLars började ta måleriet och sin kreativitet på allvar. Han träffade konstnären Börje Frykenstam på Öland som blev en nära vän och konstnärskollega. Samma år började Lars skriva en berättelse som byggde på hans drömmar. Huvudpersonen Esal och de andra drömgestalterna figurerar på olika sätt i ett strapatsrikt och spännande äventyr för att i slutänden sammanstråla. Resultatet är en nu färdig bok. Lars och Maria undersöker olika möjligheter att få den publicerad.
Lars bestämde sig också för att satsa på målandet på heltid. 2005 började en dröm förverkligas, bygget av ett galleri i anslutning till huset i Sandvik. Här skulle de egna tavlorna visas på hemmaplan samtidigt som det luftiga utrymmet skulle bli en plats för målning. Van att hitta lösningar på saker och ting byggde Lars med hjälp av sin bror Göran allt själv. Elinstallationen granskades dock av behörig elektriker. Efter fyra år stod galleriet färdigt.
.
Redan då hade sjukdomen börjat smyga sig på Lars. Fast det var först i efterhand som han kopplade ihop de där för honom ovanliga händelserna. Som när han på hösten 2007 snubblade när han skulle flytta en högtalare, han hade ju byggt hus och klättrat på byggställningar i flera år. Liksom den väldiga tröttheten året därpå och det vänstra benet som inte ville hänga med riktigt. På promenad ramlade han omkull några gånger. Allt var ju lite konstigt, han brukade inte ramla. Tvärtom, styrka och balans var något av kännetecken för Lars. Han körde ofta motorcykel och var också en hängiven långfärdsskridskoåkare och paraglide-flygare för att nämna några av alla hans aktiviteter.
.
Efter många läkarbesök fick Lars i maj 2009 diagnosen ALS (Amyotrofisk lateralskleros). Sjukdomen innebär i korthet att motoriska nervceller i hjärnan dör. Detta leder till att muskler som inte får impulser från nervsystemet försvagas och förtvinar. Lars förstod att läget var allvarligt men gav inte upp för det. Både han och Maria insåg att det var slut med turerna på BMW-motorcykeln. De hade varit på många resor runt i Sverige och Europa och de ville gärna komma ut igen. Lars sålde motorcykeln och köpte en Mercedes-sportbil. Problemet med det dåliga vänsterbenet gick att lösa. Det blev en bil med automatväxel! Den sommaren bar det först av till Dalarna och sedan ner till Alperna på slingriga vägar.
.
Sjukdomen gjorde sig alltmer påmind. Kroppen fungerade inte som den brukade och det blev allt svårare att styra penseln. Det finns ännu ingen känd botande behandling av ALS. Däremot finns det flera lindrande behandlingar och hjälpmedel som kan underlätta för patienten. På hösten 2009 tog Lars och Maria en chans och åkte till Kina. Under fem veckor genomgick Lars en tuff behandling med stamceller. Den närmaste tiden efter behandlingen mådde Lars lite bättre. Sett i ett längre perspektiv har det dock varit svårt märka någon bestående effekt. Maria säger att de inte ångrar behandlingen i Kina men att de nog tvekar att rekommendera den till någon annan.
.När penslarna tystnar
Hur har er relation förändrats? undrar jag. Lars knappar fram: – Andra roller. Jag patient, Maria organisatör av min vård. Maria säger: – Det tar tid och energi att organisera assistans, hjälpmedel och ombyggnad av hus. Min praktiska sida har utvecklats. Plötsligt påkallar Lars oss sin uppmärksamhet. Han blickar ut genom ateljéfönstret och vi ser en havsörn som just lyft nere vid vattnet. Örnen cirklar runt en stund innan den försvinner. Maria fortsätter: – Jag saknar samtalen med Lasse, att ha honom som bollplank. Vi har promenerat ofta och utbytt många tankar. Nu är det annorlunda. Han kör sin rullstol och vi andra går eller cyklar.
.
– Det tar för lång tid för att kunna diskutera, säger Lars. Jag kan inte kommunicera annat än enkla sammanhang. Skallen är full av tankar jag inte förmår uttrycka. Det är som att hamna i ett land där ingen förstår mitt språk. Jag försöker säga saker som de inte förstår, då är det bara att stänga av.
.
– Var hittar du kraften? frågar jag. Lars svarar: – Hos min familj. Utan dem är detta liv inte värt att leva. De (barnen) har det mycket svårare än jag. Värst är det för Maria som lider mer än jag. Jag känner mig fullt tillfredsställd med det liv jag haft med Maria och familjen. Här blir Maria rörd. – Tack, säger hon. Lasse är en förebild. Lars igen: – Jag får så mycket hjälp av alla. Sjukvården är jättebra trots att det inte finns någon bot.
.
Det är sent på hösten och alltså snart dags för återflytten till vintervistet i Stockholm. På ett staffli i ateljén står två påbörjade målardukar. De är Lars sista målningar och de kommer aldrig att bli färdiga. Penslarna står torra i några krukor.
De har tystnat.
.
När penslarna tystnarTEXT & FOTO: OLLE ERIKSSON, Frilansskribent
FOTO DRÖMFLICKAN: LARS SAHLSTRÖM

FAKTARUTA ALS

Amyotrofisk lateralskleros (ALS) är en neurodegenerativ nervsjukdom, dvs den leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Muskler som inte får impulser från nervsystemet försvagas och bryts ned. Först blir motoriken nedsatt följt av borttynande muskler med tilltagande grad av förlamning.

Vanliga symtom är förlust av muskelkraft, svårighet att tala, svälja och andas. Blås- och tarmfunktion brukar inte påverkas. Ögonens muskler är de sista som angrips utom i vissa fall då de inte angrips alls. Det finns flera varianter av ALS och symptomen varierar mellan de drabbade.

I Sverige får drygt 200 personer per år diagnosen. Sjukdomen är något vanligare hos män än kvinnor. Genomsnittsålder vid diagnos är 55 år.

Det finns ingen entydig förklaring till sjukdomens uppkomst, flera teorier diskuteras. Omkring 10% av de som insjuknar har sjukdomen i släkten. ALS är inte smittsamt.

ALS är en obotlig sjukdom. Bromsmedicin kan förlänga överlevnadstiden. Symptomlindring kan ske med olika läkemedel. Tillgång till exempelvis sjukgymnast och kurator är också viktiga delar av omvårdnaden.

Källor och ytterligare information:
www.ullacarinstiftelse.se
www.netdoktor.se
www.wikipedia.org