Så var det dags för årets första frukostmöte, onsdagen den 25e juni, arrangerat av intresseföreningen Öland Kust-Kust. Solen hälsade åhörarna välkomna, likaså en uppiggande västanvind. Sandviks Fisk- och Hamnkök bullade upp med kaffe och ostsmörgås och snart var de flesta platser fyllda. Årets första gästtalare var geologen Jan Mikaelsson och Naturstenskompaniets platschef Magnus Wilhelmsson. Jan Mikaelsson inledde med en kort beskrivning sin släkts bakgrund i stenindustribranchen från farfar och senare pappa som 1944 bildade Ölandssten AB och då man fortfarande fraktade stenen på stenskutor från Sandviks hamn. 1977 såldes företaget till Ölands Sandviks Sten och Rolf Sjöström.
Kalkstenen är jordens vanligaste bergart och bildades för drygt 450 miljoner år sedan. Den bildades vid ekvatorn och har sedan vandrat med 1 centimeter per år norrut. Jord, vegetation , djur, människor har under resans gång bakats in i stenen. På Öland ser vi lämningarna i form av t.ex trilobiter när vi vandrar på stranden och plockar stenar. Stenen är antingen grå eller röd. Den senare innehåller järn och har bildats på stort vattendjup. Det öländska kulturlandskapet har präglats av människans brukande av kalkstenen. Eftersom den ligger skiktad är den förhållandvis lätt att bryta. Ölands alla borgar byggdes av den lokala kalkstenen. På 1100-talet gick massor av kalksten åt till öns alla kyrkor och på 1500-talet rekvirerade Gustav Wasa kalksten till sina kungsgårdar på Öland, varav Horns kungsgård byggdes med den vackraste röda stenen, marmorn kallad, bruten vid Horns udde. Hit till Delje rekvirerades stenhuggare från kontinenten, skickliga sådana, som också kunde forma stenen till olika utsmyckningar på gravstenar och byggnader, t.ex friser och portaler. Dessa alster var eftertraktade i hela landet, t.ex. på Nordiska museet i Stockholm, och ända ner på kontinenten. När Carl von Linne´ besökte Öland 1741 studerade han stenbrytningen, hur man ”bände” flisan och ”pickade den” och hur man i Jordhamn, söder om Delje, ”skurade” stenen i en oxvandring som tagits i bruk redan på 1600-talet. På en ring av sten drogs flisan, belastad med en tyngd, runt av oxar. På 1800-talet blev skurningen vinddriven, vilket vi också kan se i Jordhamn. Böndernas ägor styckades av i 30 meter smala marker ner mot klinten, vilket underlättade brytningen, bändningen, och gav båtplats för utskeppningen av stenen. På 1800-talet växte Sandvik, hamnen byggdes 1868, man gick samman i företag för att bättre kunna utnyttja den tekniska utvecklingen, ångkraften, tändkulemotorn etc.
Magnus Wilhelmsson är platschef på Naturstenskompaniet som har verksamhet både i Skåne och på Öland. 1987 tog man över brytningen av kalksten från Ölands Sandviks Sten. Rolf Sjöström behöll marken. I fabriken i Sandvik har man två stora ramsågar som sågar 150 kvadratmeter sten per dag och såg. Vid stenbrytningen går 50% till spill och vid sågningen 40%. Det är ett annat företag som bryter och sågar stenen och man spränger inte längre, vilket ger mindre spill. Tidigare slipades 95% till inomhussten. I höstas vände marknaden till 95% utomhussten. På senare tid har verksamheten till stora delar förändrats. Som exempel nämns Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, som köper stenbil och hugger själva, likaså Linköpings domkyrka. Naturstenskompaniet använder sig av en flamningsmetod med gasol och acetylen som ruggar upp ytan på stenen och gör den halksäker och det är man ensam om på Öland. Företaget samarbetar med konkurrenterna på Öland, ett exempel är en beställning från Skogskyrkogården i Stockholm om 4000 kvadratmeter sten. l Alböke bryts mysingesten och tillsammans med brotten i Gillberga och Horn bryts en stor mängd olika kalkstenstyper. De är de enda kvarvarande stenbrotten på norra Öland i dag. Man har brytningstillstånd i 27 år i Gillberga. Man bryter i dag lika mycket på två månader som tidigare på ett helt år. I Ventlinge på södra Öland bryter man också kalksten, men den blir foderkalk till höns. Fabriken i Sandvik investerar i fler och större ramsågar och besökare är välkomna att beskåda dessa enorma maskiner. Det är bara att knacka på dörren till kontoret om man vill göra ett besök. Man säljer inte längre direkt till allmänheten. Privatpersoner köper bänkskivor och golv genom återförsäljare.
Att det var en mycket givande och intresseväckande start på sommarens frukostmöten visade inte minst de många frågorna från både talare, men framför allt publik, och alla glada skratt.
Text: Inger Sundbom