Idag skulle Sven ”i Kvarna” Karlsson ha fyllt 80 år. Vi vill hedra honom genom att publicera denna intervju som gjordes den 19 juni 2018. Sven hade en önskan om att genom artikeln föra hembygdens historia vidare. Sven gick bort 31 augusti 2018. Vill du läsa intervjun i inbunden form så finns den även publicerad i Öländsk Bygd i år 2019.
Om man svänger av vid södra infarten till Södvik och följer gamla landsvägen mot byn är kvarnen en av de första byggnaderna man ser. Södviks kvarn syns lång väg, för den är både hög och maffig. Kvarnen är numera en elkvarn, därför saknar den vingar. I mjölnarbostaden bor Sven ”i Kvarna” – som smeknamnet också antyder.
När jag stiger in i köket sitter Sven på en pinnstol framför radion. Det är nyheterna. Sven är en av få jag känner som tar sig tid att aktivt lyssna på radio på morgonen. De flesta jag möter idag har musik eller prat på i bakgrunden mer som förströelse.
Jag blir glad av att se honom. Och han skiner upp när han får syn på mig. Han stänger genast av radion. Verkliga möten är alltid viktigare än både radio och tv.
Med öländska föräldrar är du född i Stockholm, hur kommer det sig?
– Det stämmer. Jag är född på Löwenströmska i februari 1939. Mina föräldrar hade flyttat upp för att jobba.
Var det ont om jobb här på Öland då?
– Nej, det tror jag inte. De provade att flytta upp helt enkelt. Det var åren 1936-40.
Vad jobbade de med där?
– Far snickrade. Han körde också sanitetsslakt.
Sanitetsslakt?
– Slaktbilen för sjuka djur, nödslakt, eller SSF hette det på den tiden – Suggans Sista Färd, som vi sa.
Och din mor?
– Hon var hemmafru, som de flesta fruar var då.
När kom ni tillbaka till Öland?
– De fick väl hemlängtan. Jag föddes i februari 1939 och redan 1940, på sommaren, flyttade vi tillbaka. Men inte till Södvik först utan till farfars hem i Egby.
Du kom sedan till Södvik som sexåring. Hur var livet som ung i Södvik?
– Det jag minns mest är att det var ena jädra vintrar. Och det var lika för alla, ingen hade det bättre än andra. Skulle en någonstans i snön var det bara å gå – eller stanna hemma.
Såg man några bilar i Södvik när du var ung?
– Bönderna for med häst och vagn till torgdagarna i Borgholm, Sandvik och Alvedsjö. Och det fanns ju hästskjuts vid Gästis. Själva hade vi bil först 1946-47 nån gång. En bil man fick tjära taket på och som hade träekrar. Den for vi till kyrkan med. Och till släktingar som bodde längre bort. Baktill satt en pakethållare.
Och när man skulle fara längre?
– Tåget var våran samfärdsel här. Skulle en till Kalmar var det tåget som gällde.
Hur tog ni er fram annars?
– Innan bilen var det antingen cykel eller ben som gällde. Jag minns en gång när jag satt inrullad i en matta på pakethållaren mellan Egby och här. Och skulle man plocka bär tog man cykeln till Bödaskogen. Det var inga avstånd.
När det var ransonering på bensin 1955-56 fick det inte vara någon biltrafik över huvud taget mellan sex på lördagkvällen och fem på måndagmorgonen – då hade jag verkligen nytta av cykeln. Om en skulle på dans eller så.
Och skolan, hur var den?
– Jag slutade 1953. Det gick hjälpligt hörrdu. Jag klarde mig genom skolan med rena förskräckelsen, kan en säga. Jag var dräng hos Gerhard varje sommar och mjölkade kor. Vi hade sommarlov och skurlov (när skolan skulle städas ur ordentligt och inga barn fick vara där). Potatislov fick en be om. Ja, inte de som var bondbarn, men vi andra som skulle hjälpa till ute på åkra.
Nöjen?
– Jo, en cyklade väldigt mycket, det måste jag säga. En kunde till exempel cykla iväg till Störlinge på lördagkvällen på dans, och så hem för att mjölka kor. På söndagen kunde en cykla till Köpingsvik och spela minigolf.
Mjölka kor? Hade ni kor också?
– Nej, vi hade bara grisar. Den förste grisen far köpte kostade 70 kronor. Men jag jobbade jämt hos Gerhard. Så jag kan handmjölka om det skulle behövas.
”Det var en
sammanhållning
som var himla
gudomlig”
Dans, var det bästa nöjet?
– Det fanns dansbanor lite varstans; Knäppinge, Vässbylund, Höjden – i Borgholm, Störlinge, Lilla Horn förstås, och så Moskog, Böda och Byxelkrok. Och på Karl Eriks (Törnqvist, fd handlare) ovanvåning bodde ofta orkestrarna. Allra högst upp.
Vi hade sommarbio också, på Svintorget. Det var Göte Antonsson och Sme-Harry som drev den. Biobolaget hette Göta Lejon.
Var det några bra filmer som visades?
– Jodå, både matinéer och barnförbjudet, som ”Hon dansade en sommar” och så ”Åsa-Nisse” förstås.
Hur såg Södvik ut då jämfört med idag? Hur var det med affärer till exempel?
– Det fanns tre affärer. Fredrikssons – mor Elsa och döttrarna Ingrid och Margit. Margit som blev Claessons sen. Och så fanns Karl Erik Törnqvists och Olle Olssons handelsbodar.
Och människorna, hur var de?
– Det var en sammanhållning som var himla gudomlig. Det var alltid någon som behövde ett handtag. Och det fanns alltid folk. Folk i varje stuga, som exempelvis på din gata (Smedjegatan); i MaliEmmas fanns folk, och i Alices bodde fyra, hos Sme-Harry var de flera stycken och så Amelie och Oscar. De hade jordgubbsodling på H-gården (fd Aronssons). Senare blev det Karl Erik som drev handelsboden. Ja, det fanns dagsverken överallt – året om.
Vad jobbade dina föräldrar med här?
– Far jobbade på ÖJ (Ölands Järnväg). Fraktade sten och flis med gengaslastbil från både Lundebybrottet och Hallnäsberget, lastade väl också en och annan brobut eller brunnsbut på vagnarna kan jag tänka. Här i Södvik fanns ingen slaktbil, utan det var tåget som gällde. De som hade sjuka djur fick ta sig till järnvägen helt enkelt.
Mor var hemmafru här också, men hjälpte till lite här och var i byn där det behövdes.
Din far Axel drev Södviks Kvarn från 1945?
– Min far köpte kvarnen av Nils Utterström 1945 och drev den då som malkvarn. Man malde vete och råg till matmjöl. Korn och havre maldes eller krossades till foder. Tidigare maldes också ölandshavre, även kallat svarthavre.
En enda motor försåg då samtliga maskiner i kvarnen med kraft, och man hade remskivor med skilda diameter som drev de olika maskinerna såsom valsstol, kross och elevator.
Är du sedan uppvuxen på Södviks kvarn?
– Just precis, jag är i princip uppvuxen inne i kvarnen. Alla säckar skulle hissas upp till övre våningen. Minns inte hur gammal jag var när jag snarade min första säcktamp med kätting nere i kvarnen. Och far min tog emot högst uppe i kvarna och vinschade upp, säck för säck.
1946
– 1946 satte far in en såg i kvarnen. Samma motor fick nu driva både malkvarn och såg, men motorn gick åt olika håll för de båda alternativen. Far fick då vända på motorn efter behov. För att slippa vända stup i kvarten gjorde han istället upp ett schema så att han malde säd halva veckan och sågade bräder halva veckan. Det smarta med schemat var att varannan vecka började han med säd och varannan vecka slutade han med säd. På så vis behövde han inte skifta motorn oftare än var sjätte dag.
Vilka var era huvudsakliga kunder?
– Bönder från trakten var kunderna. De lämnade säckar och kunde för det mesta även hämta säckar som redan var malda, samtidigt som de lämnade.
I sågen sågades det som kallades utsyningsrätt. Bönderna i de tio nordligaste socknarna på Öland var berättigade till det. Träd på rot från Bödaskogen. Rätt många av ladorna häromkring är byggda av virke sågat här på Södviks kvarn.
1947
– 1947 inleddes en ny epok för Södviks kvarn. Dels byggdes kvarnen ut, den delen framåt med lastbryggan kom till. Men det viktigaste var när far köpte en rensmaskin. Äntligen fick han bukt med satyget ölandslöken – även kallad bonnlöken – som säkert i generationer ställt till det mellan kvarnstenarna. I vilket fall var det så för min far. Bonnlöken geggade ihop fullständigt när den maldes med bland mjölet och det var ett tungt jobb att hacka loss geggan. En fick lyfta loss hela övre kvarnstenen (1100 kg) och vända den upp och ned för att komma åt att arbeta.
Far skaffade också från och med nu en ny elmotor för varje maskin och det sparade på elräkningen. Den gamla motorn var på 30 hk och ibland väl stark när en endast behövde en maskin som krävde 1 hk.
Omkring 1955
– Sågverket i Grankullavik lades ner och nu skulle utsyningsvirket från Bödaskogarna sågas i Domänverkets såg i Böda. Bönderna fick då inte träd på rot utan istället färdigsågat virke i utsyning. Men Bödasågen kunde inte såga riktigt långa bräder, exempelvis till lagårdar. Så bönderna bad ändå att få ta hem träd på rot och lät såga det här i Södvik. Det gav far några år till för sågen, men sedan gick det inte längre. Det mesta sågades trots allt i Böda. Far sålde då sågen till Vedborm, till Grandins.
Bland det sista som sågades här, kan nämnas, var en stadig ekstock från havet. Plötsligt högg sågen i granatsplitter. Ja, en hade ju inga metalldetektorer på den tiden precis.
1963
– 1963 köptes en hammarkvarn som hämtades i Skåne. Motorn var på 30 hk, men den drev bara en maskin. I samband med det åkte de gamla kvarnstenarna ut. Hammarkvarnen har utbytbar såll med olika täthet, från 1 till 4-5 mm grovlek ungefär.
1966
– Vi köpte en spannmålstork från Bruuns i Borgholm och plockade ner den vid midsommar. I september stod den klar i Södvik. Vi hade fortfarande bara säckhantering och inget löst.
En bilvåg köptes också in från bilprovningen vid lokstallarna i Borgholm. Det var ett jädra jobb att få den på plats. Den vägde 15 ton bara vågen. Och sedan att ställa in den. Vi åkte efter en stenbut på 5 ton, till att börja med. Sedan rullades ett antal hundrakilosvikter på för hand innan vi fick den te å stämma.
70-talet
– I början av 70-talet inköptes en större elevator, en gummirem med skopor på, och ett till torn kom till på taket. Vi byggde även ut lagret.
1973 såldes härifrån byggvaror som masonit, papp, spik och takplattor såväl som cement, kalk, tegel och keramiska plattor från John Arne Ingemans byggvarulager. I lokalen inne på gården och längst in i den.
I mitten av 70-talet köptes en ny valsstol, en svensktillverkad, den förra var tysk.
Jag hörde att ni också sålde djurfoder och sådant, som ett Lantmännens?
– Just. Då får vi backa bakåt lite grann i tiden. Vi var Kalmar Lantmän från 1955 ungefär. Djurfoder sålde vi i den yttre lagerlokalen.
På 80-talet tillkom silon?
– Ja, den köpte jag från hönseriet i Gunnarslund. Nu kunde jag lagra mina 18 ton torkad säd, de jag hade haft inne. Jag köpte även en ny stor kross. Nu kunde jag på ett bra sätt ta in lösvara och lämpa ut lösvara. Och det var det som gällde, inga säckar användes längre.
Det som också hade försvunnit var bakmjölet, ja damerna fanns inte längre hemma och ingen bakade. Mjölmasken gav sig på siktduken, en finmaskig duk i siden, och hur blir mjölet då? Inte vidare finmalet.
När din far slutade som mjölnare 1970 lämnade dina föräldrar över hela gården till dig och din hustru Kristina. Men de flyttade själva endast ett stenkast bort?
– Nej inte direkt. Vi bodde först på varsina våningar här. Far och mor flyttade först till Östra Södvik, sedan vidare innan de till slut bosatte sig i MaliEmmas stuga, i kröken vid Storgrop.
Minns du någon speciell händelse, om eller i kvarnen extra mycket?
– Jo, jag minns när far beställde en ny kvarnsten i slutet på femtiotalet, en tung jäkel, ja, de väger omkring 1100 kg. Stenen kom med ångbåten Jarl till Sandviks hamn. Gustav Karlsson skulle ta den på en stentruck från Sandvik och hit. Och när den kom fram till kvarnen fick vi ta upp ett högsmalt hål i väggen och rulla in den. Det var ett tungt jobb.
Vad används kvarnen till idag?
– Ekorrbo. Du vet vi isolerar en del. Det ligger ett antal säckar cellulosaisolering högst upp. Och rätt mycket virke har en samlat på sig. Mest ek. För all del, en snickarbod finns därinne också, i gamla sågverket.
Fungerar den?
– Ja, det gör den! Maskinerna står ju där, den måste bara säkras upp. Lite tveksam till torken kanske, där elementen är tömda. Det går väl åt en del att få den tät, skulle jag tro.
Mjölnare, är du en riktig mjölnare som kan mala säd?
– Nej, det vill jag inte säga. Då ska en hålla på med finmjöl. Jag har förstås malt i alla valörer, men, kvarnägare är nog bättre.
Jag vet att du varit aktiv inom hembygden nästan hela livet, och även din far Axel var visst det. Vilka insatser har du och ni båda gjort för bygden?
– Jag tillverkade en brunnvippa till ”Stenkustens Folk”. Erik Erlandsson i Gillberga hade ett krikonträd han skulle fälla, så det fick jag till det. Gerhards ardenner, Prästmärra som hon kallades i skådespelet, fick jag rida ner till Jordhamn till varje föreställning och till varje repetition, ja det började redan på våren. Och vad folk det engagerade. Vi var väl en femtio skådespelare, och runt ikring med parkering och kaffeservering och det ene och det andre, ja, både mor och far var involverade. Ja, det var tider det. Jag minns hur vi låg och väntade på vår tur att komma in på scen. I en grusgrop uppe på landborgen. En hade ju inga walkie talkies precis, utan det var armbandsuret som gällde. David var kusk och jag skjutspojke till basarna från Däljebrottet som kom från möte i Borgholm. Vit flagg lite längre fram på vägen betydde att vi kunde komma.
En kan väl säga så här; att min far var en av de som satte upp husen för teatern ”Stenkustens Folk”, han var en kugge för hela den biten. Jag själv fick hänga med på det så gott jag kunde, och nu är jag den som plockat ned de här husen för kanske sista gången och lagrat undan dem.
Det känns som du brinner lite extra för just kvarnar. Bland andra Sandviks kvarn, Jordhamns skurverk, vet jag du engagerat dig i. Hur många gånger har du lagat de här ofantliga vingarna efter oväder och annat väder?
– En har nog bytt armledare och vingar tre eller fyra gånger. Första gången hade vi taljor, två, tre ihop och stegar för att nå. Gångåsen (där armledarna möts) sitter på Sandviks kvarn 18 meter upp. Vingarna är 11,2 m långa vardera och i mitten är armledarna 50-60 cm tjocka.
Du kan det där med vingar?
– Jodå. Min far tror jag gjorde nya till skurverket i Jordhamn en eller två gånger.
Är det på fundamentet för mjölnare Lindgrens kvarn den nuvarande kvarnen står?
– Nej. Om du ser din cykel därborta (precis vid trädgårdens staket), där stod kvarnen.
Alltså, innanför hela kvarnen idag?
– Ja, från vedhögen och norrut var byggnaden. Holländaren stod i södra ändan.
En kvarn med sex vingar, det ser så lustigt ut…
– Fast det kunde en byta. Allt efter vinden.
Du hade nyligen besök av ättlingarna Lindgren från Amerika?
– De brukar komma då och då. Nyss var en dotter Lindgren här, tror hon bodde på Gästis, hon hade fyra döttrar med sig. Hon är född i kontoret här. Hon bor i USA eller Canada.
Har du hamnat rätt i livet? Har du jobbat med det du tyckt om att göra?
– En har mer och mer blivit snickare med tiden. Som om en blev motad i grind på något vis av restriktioner. Mala vetemjöl, ja, det var kontroller för jämnan. Som en sån sak som förmaningsavgift, det var som moms ungefär på egen säd. Det var ju inget nytt påfund utan sen fars tid – ja, säkert redan från Utterstöms tid också. För den delen.
Vilket är ditt smultronställe i Persnäs socken?
– Jordhamn.
TEXT och FOTO:
ANITA TINGSKULL
samt bilder ur Sven Karlssons album
Notering; but = stor flat sten (jfr dagens bautasten).
Brunnsbut är således den flata stenen över en vattenbrunn, med hugget hål i mitten. Brobut är stenen som ligger som spång över diken och andra vattendrag.
Historik
Kvarnsborg startade som tullkvarn 1862 och drevs från 1887 av mjölnare Lindgren. Det låg då fyra tullkvarnar av holländartyp, ganska nära varandra. Därutöver fanns tre vanliga bondkvarnar alldeles i närheten. Kvarnarna var konkurrenter, också mycket om tillgången på vind. För på sensommaren när alla behövde mala och det var högtryck blev det oftast helt stiltje och ingenting kunde malas. Robert Lindgren var en företagsam man, och mycket uppfinningsrik. Därför byggde han om kvarnen till att drivas med ånga. Han tog maskinen från ett mudderverk och fraktade hem över alvaret till Södvik. Kvarnen blev på det viset mycket kraftfull i alla väder.
Kvarnen blev hans stora livsverk, för tyvärr fick han spanska sjukan 1918 och gick bort. Men innan det hann han även resa en ny holländare med sex vingar, då bränslet till ångmaskinen blev dyrt både i sig självt och att frakta hit. Mer om Robert Lindgren och de andra kvarnarna i Södvik kan du läsa i Öländsk Bygd, årgång 1958.