Persnäsportalen har fått äran att publicera en artikel om södviksboende Anne Anderssons fantastiska resa till Japan, som på många sätt blev hennes livs resa. En resa man kanske bara gör en gång i livet. Här kommer artikeln i sin helhet, varsågod och njut!
Jaaa! Där är den, resan som jag bara måste följa med på, tänkte jag när jag fick se annonsen i januari. Textilresa i Japan under två veckor i november, det fanns ingen återvändo anmälan skickades in.
Den 11 november lyfte planet från Arlanda med byte i Helsingfors till Osaka i Japan. Tillsammans med arton andra textilintresserade personer skulle vi göra en djupdykning i Japans textila värld. Med på resan var hemslöjdskonsulenten Ulrika från Härnösand som sakkunnig. Hon hade några år tidigare arrangerat en utställning i Sverige med japanska textilier. Vår guide på resan var Kristina, en svenska som bor i Japan sen tjugo år tillbaka, pratar flytande japanska och med ett textilt intresse. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. Förväntningarna var högt ställda, under resan skulle de överträffas med råge kom det att visa sig.
Bilden: Restaurang i Kanazawa
Här är ett urval av några av de upplevelser som gjorde intryck på mig. Vi startade med ett studiebesök hos ett litet företag i Kyoto som tillverkar futons, det vill säga kuddar o dynor. Vi fick se hur produktionen gick till och ta del av deras tankar kring hur levnadssätt påverkar produktutbudet. Nu när många japanska hem har västerländska möbler behövs andra typer av kuddar. De traditionella sittdynorna som läggs direkt på golvets tatamimattor minskar i användning. Jag kunde dock konstatera efter några restaurangbesök, sittandes på en dyna på golvet med värkande leder, att traditionen är högst levande. När jag själv stapplande tog mig från bordet kunde jag se personal och gäster i olika åldrar smidigt resa sig upp och ner utan problem. Kanske har vi inrett våra hem för bekvämt, de verkar göra oss orörliga.
En workshop i färgningstekniken shibori hölls för oss hos ett gammalt familjeföretag i Kyoto. Shibori är en reservagemetod där delar av tyget blockeras med hjälp av omknytningar eller vikningar innan det färgas. Tekniken går att variera i det oändliga. Man kan även ”permanenta” tyget så att det bildas ett strukturmönster i form av veck och toppar. Av deras sortiment fick vi se fantastiska prover på shibori. Till exempel ett kimonotyg i siden som det tar 10 månader att tillverka med alla omknytningar och färgningar. Till en kimono går det åt 13 meter tyg. Jag får väl erkänna att den workshop vi genomförde var på en mindre avancerad nivå.
Bilden: Vid Kiyomizutemplet i Kyoto
I Kyoto besökte vi det stora tempelområdet Kiyomizu som finns upptaget på världsarvslistan. Templet är en symbol för staden Kyoto som tidigare var huvudstad i Japan. Där vimlade det av kimonoklädda kvinnor, men även män i traditionella kläder. Guiden berättade att det är väldigt populärt att hyra en kimono för en dag när man besöker tempelområdet och de intilliggande gamla trähuskvarteren.
Efter Kyoto fortsatte resan till Kanazawa. En liten stad med japanska mått mätt, på en halv miljon innevånare. Kanazawa har ovanligt många äldre hus bevarade, det blev inte bombat under andra världskriget. Staden ger ett trivsamt och elegant intryck med sin blandade bebyggelse. Vi besökte ett museum som visade textiler utförda i Kaga Yuzen. En metod att måla mönster på tyg. De kimonos vi fick se på muséet hade mönster som sträckte sig över hela klädesplagget. Tillverkningen sker i många steg. Delarna till kimonon tråcklas 
först ihop och mönstret ritas upp. Det gör att mönstret blir sammanhängande mellan fram- och baksida. Sedan sprättas tygdelarna isär och konturlinjerna fylls med rispasta, som spritsas ut. Därefter målar man fälten mellan konturlinjerna, ofta med vackra färgschatteringar. Tyget ska sedan tvättas så att rispastan försvinner och tygets bottenfärg framträder, som tunna linjer mellan de målade partierna. Till slut sys tygdelarna ihop och kimonon är färdig. I en workshop fick vi pröva på att måla enligt Kaga Yuzen. Det krävs stor noggrannhet och känsla för form och färgsättning för att åstadkomma dessa vackra mönster som muséet visade.
Bilden: Detalj av kimono med målat motiv utförd i Kaga Yuzenmetoden.
Kanazawa är känt för att tillverka produkter dekorerade med bladguld. Man kunde t o m köpa strutglass överdraget med bladguld. Risvinet Sake såldes med flagor av bladguld som singlade som snöflingor när man rörde flaskan. Om jag åt av glassen - nej det avstod jag ifrån, men en flaska Sake blev inköpt och fick följa med mig hem till Sverige.
Bilden: Trädgården i Kenroku-en
I Kanazawa ligger trädgården Kenroku-en som anses som en av de tre vackraste landskapsträdgårdarna i Japan. Trädgården låg på en höjd med vidsträckt utsikt över staden. Det som gjorde störst intryck på mig var att allt var format och anlagt. Träd och buskar var uppbundna och stöttade för att formas. Stora tallar såg ut som bonsaier i jätteformat. Istället för gräsmatta var det mossa på marken överallt. Enligt vår guide har gräs svårt för att växa i den jordmån av lavamaterial som Japan består av. Jag såg faktiskt inga gräsmattor på hela resan. Parken vimlade av besökare som flitigt fotograferade sig själva och varandra. I parken låg ett traditionellt japanskt tehus. Där man naturligtvis fick ta av sig skorna och sitta på tatamimattor drickandes sitt te.
För mig var resans höjdpunkter dels en workshop hos textilkonstnären Hisako i Yokohama och dels ett besök på konstmuseet Ishiko Kubota vid berget Fuji.
Bilden: Konstnärsparet Hisako-san och Takashi-san i Yokohama
Vi samlades alla i Hisakos hem i Yokohama under en dag. Under hennes vägledning blev vi undervisade i sashiko. En gammal sömnadsmetod som har använts sedan 600-talet för att förstärka och lappa och laga slitna arbetskläder. Hisako har sedan tolkat den på sitt sätt och syr kläder och hemtextilier i originella mönster och färgkombinationer. Hennes man Takashi hade målat den svenska och japanska flaggan vid entrén för att hedra oss vid vårt besök i deras hem. Under workshopen serverades rostat grönt te som intogs i små keramikmuggar och maten serverades i Bentoboxar, ett slags matlådor. Den dagen är ett fint minne, av arbetsgemenskap och ömsesidig nyfikenhet på textila uttryck och våra olika kulturer.
Bilden: Klädesplagg med sashikosömnad
Från Yokohama tog vi tåget till Kawagushi-ko. En av fem sjöar som ligger vid vulkanen Fuji. Där väntade en konstupplevelse som helt tog andan ur mig. Ishiku Kubota Art Museum är tillägnat en av Japans mest kända textilkonstnärer. Museet ligger i en park där träden skiftade i höstens färgskalor. I en pyramidliknande byggnad utförd i trä hängde utställningen ”Symphony of Light”. Den bestod av omkring trettio stycken kimonos, som hängde efter varandra längs väggarna. Tillsammans beskrev de ett landskap och dess förändring från höst till vinter med ljusets skiftningar. Varje kimono utgjorde en del av ett landskap som fortsatte över till nästa. Utförandet var i siden med broderier, färgat, målat och veckat efter konstens alla regler. Textilkonstnären Ishiko Kubota hade moderniserat en utdöd färgnings- och dekorationsteknik från 1500-talet som kallades tsijigahan. På en särskild plats hängde kimonon ”Soluppgång över Sibirien”. Den lyste i rött gult och guld. I en film på museet berättade Ishiko Kubota att han hade varit krigsfånge i Sibirien i samband med andra världskriget. En fångenskap som hade satt djupa spår hos honom och var bakgrunden till motivet på kimonon. Han gick bort åttiosju år gammal 2006. Att få ta del av utställningen var en stor konstupplevelse för mig det handlade inte bara om skickligt utfört hantverk utan bilderna i sig uttryckte en lång livsresa som berörde mig mycket.
Bilden: Parken vid museet Ishiku Kubota Art Museum
Till sist var vi några dagar i Tokyo. Världens största stad, trettiofyra miljoner innevånare på en yta ungefär lika stor som Skåne. När man som jag bor på glest befolkade norra Öland och är en lantis i själen är första intrycket överväldigande. Hur är detta möjligt? Bor folk här hela sitt liv, trivs de och vad händer med deras tankar känslor ja allt i denna mitt tycke extrema stadsmiljö? Efter ett tag blev jag fascinerad och hänförd av en stad som inte ber om ursäkt för att det är en stad. Det är ett stadslandskap på många nivåer. En jättemyrstack med gångar/vägar/gator under och över jord. Överallt pulserar det av liv och kreativitet.
Bilden: Utsikt från hotellet i Tokyo med berget Fuji i bakgrunden
I stadsdelen Asakusa ligger ett lite mer udda museum. Det heter Amuse museum och ligger bredvid ett tempelområdet Senso-Ji, inte långt från Tokyo Sky Tree, japans högsta byggnadsverk om 634 meter. På museet visas en samling med äldre japanska arbetskläder. Vissa av dem kan på ett sätt betraktas som lump. Men, och det är det som är det fina. Kläderna utgör otroliga dokument på hårda arbetsvillkor under knappa förhållanden, som sällan visas på muséer. Många av plaggen har vackert utförda broderier i sashiko, som dessutom har en funktionell betydelse att förstärka och sammanfoga slitna tygbitar. Människans längtan efter skönhet och att uttrycka sin kreativitet även i en hård livsmiljö får här ett tydligt bevis.
Förutom alla textilier så vill jag nämna något om vardagslivet som gjorde intryck på mig. Måltiderna, det var inte alltid jag visste vad det var jag åt. Det är stor skillnad på svensk och japansk matkultur. Men maten var alltid fräsch och fint tillagad och för det mesta god för mina ovana smaklökar. Viktiga ingredienser i japansk matlagning utgörs av ris, fisk, buljonger, soja, alger, sake, grönsaker. En måltid består av många små rätter. Råvarans naturliga smak och färskhet står i centrum och rätterna serveras vackert upplagda i små skålar och fat och äts med pinnar. Till maten serveras mestadels te, oftast grönt som kan vara rostat.
Bilden: Maträtten Sashimi som består av rå fisk och finriven rättika, och som äts tillsammans med soja och wasabi
Renlighet, något som präglar alla miljöer. Vid restaurangbesök får man alltid en blöt servett ofta varm i tyg eller papper som man torkar av händerna på innan måltiden. En självklarhet när man besöker ett japanskt hem och även många restauranger och ibland även affärer är att ta av sig skorna och byta till tofflor.
Toaletterna är en upplevelse i sig. Höjden av komfort. Toaletterna har eluppvärmda sittringar och på en kontrollpanel vid sidan kan man välja om man efter uträttat behov vill bli duschad både här och där. Man kan även spela musik som döljer eventuella oönskade ljud. Självklart är alla toaletter oklanderligt renstädade.
På offentlig plats finns inga papperkorgar eller soptunnor utställda. På hela resan såg jag totalt tre stycken skräp (ett kvitto, en pappersnäsduk och en liten plastbit) som låg på marken. Nej, jag hittar inte på eller har dålig syn. Alla förutsätts ta med sig allt skräp hem och det verkar fungera.
Artighet, som präglar mötet mellan människor överallt. Trots väldigt mycket människor på liten yta löper både trafik och trängsel förvånansvärt smidigt.
Efter att ha läst så här långt undrar ni säkert om livet i Japan inte har några baksidor. Självklart, men det är en annan berättelse.
Väl hemma igen på Öland, efter två veckor i Japan, tittar jag ut mot Södviks sjömarker. Det är början på december, de flesta fåglar har flyttat söderut. Sommargästerna har för länge sedan rest hem. Landskapet är stilla. Jag kan efter min resa konstatera att vi människor verkligen är anpassningsbara till olika livsmiljöer. Som exempel: På pendeltåget i Tokyo frågade jag en ung kvinna jag pratade med om hon trivdes att bo där. Hon svarade med lysande ögon, Oh yes I love it, Tokyo is a wonderful place. Jag kan svara detsamma på frågan om min hemort
”O ja, Öland är en underbar plats att bo på.”
TEXT & BILD:
ANNE ANDERSSON