Vinden viner kring knuten. Det ligger snö på backen när det börjar dagas. Ytterligare någon timme låter jag passera innan jag beger mig mot Annika & Isacs ägor i Trosnäs. Platsen liknade länge en byggarbetsplats dit man forslade lass efter lass med skrotsten från stenbrotten utan att någonting egentligen hände. Plötsligt en dag levererades väggarna med lastbil och bygget började ta form, modell större det förstår man nu.
Annika ringde mig på nyårsaftonens dag. – Äntligen, sa hon, på torsdag reser de taket. Om det inte blir snöstorm, sa vi, nästan samtidigt. Och det är väl hugget som stucket den här torsdagen. Jag borde tagit både långkalsonger och mössa inser jag halvvägs på promenaden. Där, högt över horisonten står en man i en lift, två kranar lyfter en andra halva takstol på plats. Några byggare på marken kisar mot himlen. Kylan slår som piskrapp. Med stelfrusna fingrar knäpper jag några bilder mot en jämngrå himmel, sedan skyndar jag mot köksingången på sidan av huset.
– Kaffe? frågar Annika.
Ja, tack, säger jag.
Isac och Herman sitter där redan. Jag slår mig ned.
– Nehe, om man skulle…,säger Isac. De båda reser sig att trotsa snålblåsten igen.
Bygget har blivit försenat. Känner du dig stressad?
– Kalvningarna är planerade i slutet av januari, ja, några har redan börjat och många kommer att kalva fram till sommaren. Man planerar framåt och kor är dräktiga nio månader. Vi tydde signalerna att bygget skulle stå klart i januari, ja innan årsskiftet egentligen, och då seminerade vi korna efter det. Man kan inte skjuta upp kalvningen precis.
Annika ser ut genom fönstret, mot snön som springer på tvären, mot de två takspant som äntligen kommit på plats, mot byggarnas blåfrusna kinder uppe i liften. Hon fortsätter:
– Snön brukar komma – om den kommer – efter jul. Vi har redan fått låna bort några kor. Garderat oss.
Hur många djur kommer ni kunna hysa framöver?
– Det blir plats för 130 mjölkande kor, 25 kvigor plus 5 små kalvboxar.
Vad har ni i nuläget?
– 54 mjölkkor, boxar för 73 för ungdjur, fyrafem stycken i varje, och 22 platser för kalvar.
Det blir väl inte så himla mycket mer…totalt?
– Jo, det dubblas ju! Och vi ska inte tömma gamla stallarna, där ska vi ha ungdjuren. Så, det blir dubbelt upp av allt kan man säga.
Skillnad mot nu?
– Som det är nu är det vi människor som rör oss. Vi går till var och en av korna för att mjölka. Vi borstar och klipper korna. Framöver kommer kon att går till mjölkningen själv. De kommer att gå och äta när de vill.
Fördelar för er?
– Förutom det minskade jobbet med mjölkningen, finns borstar uppsatta här och var i stallet, dit korna kan gå och så att säga “borsta sig själva”. Utgödsling sker hela tiden och automatiskt. Och korna äter som sagt när de själva vill.
Fyller ni upp den nya ladugården sedan?
– Ja, det vill verkligen till att stallet blir fullt, så att vi kan börja dra in mjölkpengar.
Blir det så?
– Ja, det räknar vi med. Inom ett år ska det vara fyllt.
Varför gör man en sådan här investering? Det måste ju kosta en ordentlig slant.
– Vi tänker på framtiden.
Hur är det med ungarna? Tar de över sedan?
– Nej, inte låter det så nu i vilket fall, de är 18 och 20, men man ska aldrig säga aldrig. Det är för företagets utveckling, helt enkelt. Hade vi inte gjort något, ja, vi hade kunnat leva på det här tills vi blir pensionärer, men sedan hade vår ladugård tjänat ut. Man bygger inte för uppstallade djur längre. Man måste tänka framåt, det blir en modern och bra arbetsmiljö för oss. Vi har ju i alla fall tjugo år kvar.
Har ni alltid kunnat leva på det här?
– Absolut. Vi har varit mjölkbönder hela livet.
Just det, bönder är egna företagare. Något jag inte tänker så mycket på egentligen.
– Ja, det är mycket man ska kunna. Men vi behöver ju inte ge oss iväg till affären för att sälja våra produkter, det finns en kooperation som sköter det.
Och datorer?
– Ja, absolut. Varje nyfödd kalv ska registreras inom sju dagar. Bokföringen sköter vi också via dator.
Annika går efter en fullmatad pärm, lägger upp den på bordet.
– Och här; manualen till nya stallarna. Men det ingår support, dygnet runt.
Vi ser på flygfoton över nya och gamla gården, det vill säga gården före 1969 och den efter.
Var är kvarnen? säger jag.
– Här. Utanför bild. Vi tänkte mycket på det när vi planerade för bygget. Var en modern ladugård skulle passa bäst. Vid kvarnen, eller rättare bakom den, är också mer sankt. Och bortom gamla ladugården, nej, det skulle förändra hela gårdsbilden. Jag tror vi valde rätt plats.
Enligt planerna ska här kaklas nästa vecka. Undertecknad fryser av blotta tanken.
Fördelar för djuren?
– De är inte uppbundna utan rör sig fritt. Det är en himla skillnad, nu står de ju stilla under hela vintern. På sommaren ska de också kunna gå utomhus vid stallet – och kunna gå in när de vill mjölkas. De sover på madrasser och går på gummimattor, som är nyttigt för klövar och ben.
En sista fråga jag funderat mycket på passar jag på att ställa;
Vad händer vid strömavbrott?
– Ja, efter tio liter för hand är både du och kon slut. Vi brukar mjölka trettio liter från varje ko i genomsnitt per dygn. I kön står idag femtiotre till och väntar…så, vi har en reserv, ett elaggregat till traktorn som faktiskt driver hela företaget vid avbrott.
Ritningarna ligger utvikta över köksbordet och i mitt inre är jag redan förflyttad till de nya stallarna. Precis som Annika. Hon är i sina visioner.
När jag småspringer hemåt med händerna för öronen vill jag inte byta plats med någon av byggarna uppe i liften. Och jag önskar också att de snart ska bli klara med taket. Allt blir så mycket lättare då. ♥
TEXT & FOTO: ANITA TINGSKULL