Livet går

Solnedgång Ölands västra sida

I veckan hade jag ett samtal med en väninna. En väninna som tappat livslusten. Efter samtalet kände jag mig usel. Jag är ett hemskt dåligt stöd.
Jag hörde henne. Jag lyssnade. Och jag försökte på alla tänkbara sätt att muntra upp, komma med enkla förslag på hur man försiktigt kan börja växa, istället för att sjunka ännu lägre. Men nej. Nej. Nej. Nej. Hennes röst blev svagare och svagare så att den knappt märktes i andra änden.
Då gav jag upp, sa hej och lade på luren.
Efteråt blev jag förbannad. Förbannad och helt tömd på energi. Förmodligen i onödan.

Jag har varit på botten. Några gånger, men speciellt en. Då själva livet ska börjas från noll igen. Och jag klarade det, bit för bit, i pyttesmå portioner. Av sådant blir man starkare. Man vet att nästa gång något liknande händer, då är det möjligt att komma igenom eländet. I bakhuvudet sitter att jag klarat det förut.
Med åren har jag blivit luttrad. Fast visst jag kan falla igen. För livet är oförutsägbart och skört. Det är själva livets natur. Men jag föreställer mig att jag faller mjukare för var gång, landar i min egen famn på något vis. Som bär framåt. Eller åtminstone bär.

Jag insåg redan som barn att livet är alldeles för kort.
Och nu, ovanför mittstrecket i livet är jag helt övertygad om att det inte får slösas bort.
Men jag beklagar att jag inte har mer medlidande för dem som inte håller med mig.
Förlåt.

”Av samma stoff, som drömmar göras av
Vi äro gjorda, och vårt korta liv
Omfamnas av en sömn”

William Shakespeare får avsluta veckan.
Ta vara på dina drömmar. Livet går.

/ Anita Tingskull, RED

Två känsloladdade dagar

Det spelar ingen roll att bröllopsdagen infaller fredagen den trettonde i år när man får vakna upp i famnen på varann på alla hjärtans dag. Det är förstås uttänkt i förväg, tänker jag,…eller, är det det inte. Det kanske är en slump, som själva livet ofta är.

Helst skulle man leva som om det vore alla hjärtans dag varje dag, och det är ju enkelt om man inte brukar planera in något speciellt för valentindagen. Inte skulle man heller våga hitta på något utöver det vanliga idag – i rädsla över att någonting hemskt ska inträffa.
Två känslokittlande dagar i följd har just inletts. Och du kan förstås välja att inte tro på någon av dem. Men hur trist blir livet då?

Vad gäller denna dag, så blir den väl lite som den blir, och hittills har allt gått bra. Men vad gäller morgondagen har jag ibland matats med att tänka på de ensamma vid dessa känslosamma dagar som jul och alla hjärtans dag. Att inte ha för kul utan tänka på de som sitter själva.
Jag vet att min farmor pratade om valentindagen med något speciellt i blicken. För mig var det Valentins dag, hans namnsdag, eftersom farmors goda vän hette just Valentin. Dagen kändes inte lika upphåsad förr, eller var det jag som inte var vuxen nog att kunna relatera längre än så.

I livet har jag upplevt svek, uppbrott, sjukdom, ensamhet, svartsjuka, död och lite till i min närhet, fast också fantastisk kärlek och underbart rus. Allt detta hör liksom livet till och fördelas i doser.
Jag har lärt mig att efter denna dag väntar en annan. En dag att fylla med innehåll – närhelst jag själv är redo.
Har jag inte alla ingredienser jag önskar omkring mig, har jag ändå alltid den fantastiska möjligheten att drömma tillbaka om hur det var. Fantisera om hur det borde vara, och se framåt hur det skulle kunna vara. Och jag kan stanna kvar där en stund. Det är en finfin resurs jag äger.
Samma resurs äger även du. Ta nytta av den. Då har du kommit en bit på väg.

I tvåsamhet, flersamhet eller ensamhet njut av en fin Valentindag i helgen och ge lite kärlek till dig själv eller till någon annan!
Låt inte skrocken förlama dig under dagen.
Och så säger jag grattis till alla som heter Valentin!
Läs om namnet Valentin här!

/ Anita Tingskull, RED