Mannen med kärran

Möten med nya människor leder ofta in på oanade vägar. En dag fick Persnäsportalen besök av en man som tillbringat många somrar som ung i Sandvik. Det visade sig att han också skrivit om sina minnen, och det bästa av allt – vi har fått nöjet att publicera en av hans fina noveller. Så passa på och njut och känn doften av svunna tider!

sandviken-foto-nilsson-atelje-o-fotomagasin

Krasande grus, krukorna gnidande och gnekande mot varandra, skumpande på det ojämna underlaget. Solen bränner redan tidig förmiddag och han svettas i sina slitna, en gång blåfärgade arbetskläder. Nyss var alvaret fyllt av vårblommor. Nu i juli råder torka. På de öppna markerna mellan Persnäs och Sandvik, som överallt annars på Öland. Gulnande halvhögt gräs.

Det vita kalkgruset knastrar under hjulparet på den dragkärra han skjuter framför sig. Körvägen är egentligen bara två hjulspår med gräs emellan. Var dag en tung last av krukor med mjölk och grädde på flaket av trä. Det är hans uppgift att skjuta kärran hela vägen från mejeriet i Södvik ner till Ingemans affär i Sandvik. Han känner knappt dofterna av sommar. Han berörs inte av jublande lärkor och skriande måsar i skyn. Men han noterar vipans klagan och ljungpiparens melankoliska “pyiih”.

Han ser med ett öga knappt. Möjligtvis har han ledsyn på det andra. När kärran stannar till för någon som gått ut på alvaret och vill ta sin mjölk längs vägen, vänder han ansiktet för att se bättre med det ena ögat, kisar och läser mödosamt på krukornas etiketter. Det är ett sommarnöje för turistfamiljerna – nästan en ritual – att möta den enögde som pratar i mummel och betraktar sin omgivning på ett så märkvärdigt sätt.

Ännu har han bara kommit halvvägs mellan stationssamhällets mejeri och målet i Sandvik, bruksorten som avtecknar sig vid horisonten. En samling låga hus eller stugor och en hamn med små båtar för fiske och större skutor för last av sten och virke. Samt en väldig väderkvarn, en holländare, övervakande samhället. Enkel arbetarbefolkning med utkomsten i stenindustri och fiske.

Så här års har de bofasta dragit sig tillbaka till små gårdshus. Vinterbostaden upplåts till sommargästerna från fastlandet. För var sommar blir de fler och de märks överallt – på stranden, på de få gatorna, i affären. Fabrikssirenerna har tystnat för några veckor. Inkomsterna från jobben ”i berget” eller inne i larmet av stenslip och sågmaskin, de kan nu drygas ut. Det är värt omaket att flytta ut till små uthus och sommarkök.

Det är tack vare honom, den långe magre enögde som de där borta i hus som tycks dallra i värmen, var dag får sin mjölk, den de vill ha så färsk som möjligt. Han går maskinmässigt raskt fram mot det hägrande målet vid horisonten. Tittar inte åt sidorna. Han kan denna väg om det så vore i sömnen. Tänker inte på annat än att ännu en dag genomföra sin syssla. Han vet att detta slit är nödvändigt för att kunna leva som han vill. Få bo i sin enkla stuga ännu några år. Slippa att bli omhändertagen av socknen. I nåder får han denna uppgift av mejeriets ägare; slanten han så väl behöver.

Hans dåliga syn – försämrad under senare år – har gjort honom oduglig till jobben med sten i fabrik och skuta. Länge var han också en av de alla som matade de outtröttliga maskinsågarna med ständigt mer nybruten sten. Hörde deras ”swisch-swich” långt in i nattsömnen. Var dag instängd i fabriken. Nu gör han det han kan och han känner, trots hettan och värken i axlarna, frihet. Rymden är väldig över honom. Idag går det fort undan. Ingen hejdar honom längs den dammiga körvägen och han har kommit ett bra stycke med sin tunga last.

I morgon kommer allt att upprepas. Han vet dock att det inte kan vara. Hans ork kommer att tryta. Man kommer att byta ut mannen med kärran mot hässkjuts eller lastbil. 1950-talets mekanisering och rationalisering når snabbt hit, också till det fattiga norra Öland.

Krasande grus, krukorna gnidande och gnekande mot varandra, skumpande på det ojämna underlaget. Inte långt kvar.

Lennart Andermo, sommarboende i Sandvik som ung, med början 1948