– Ett möte med Anne-Sofie Holmberg
Arrangör och projektansvarig för Kalvhagen i Södvik
Jag undrar om Kalvhagens evenemang har undgått någon med relation till Öland. Från att ha varit just en helt vanlig kalvhage med frodigt gräs och betande ungdjur – till att idag vara klart placerad på kartan. En plats att räkna med sedan några somrar, och kanske för alltid. Kalvhagen är något man pratar om och minns med glädje bland sina semesterminnen. Och det har Kalvhagen lyckats åstadkomma på bara några få år.
Bakom framgången ligger Anne-Sofie Holmberg, kalvhagengeneral nummer ett. Jag finner henne idag i spirande vårgrönska, denna lilla kvinna med stora resurser. Alldeles ko lugn och till synes obekymrad och glad.
Hur började alltihop? inleder jag
– Jag ville göra något med relationer. En festival.
En vän sa till mig; ”Gör det här vettja, mitt i er kalvhage!”
Då gick det kalvar här, som det brukar på den öländska landsbygden. Men det visade sig faktiskt vara en alldeles utmärkt idé att ha evenemang just här – mitt i kalvhagen.
Jag skrev ihop ett brev om när och var och varför jag ville göra en festival. Och jag ville bestämt ha med Björn Ranelid. Jag skickade iväg brevet till Björn och tänkte samtidigt; ”Svarar han ja, då kör jag.”
En dag fick jag ett samtal. Det var Björn. Björn Ranelid. Och han var ”på”, som han sa, och tyckte idén var strålande.
Så jag bjöd in ytterligare intressanta personer. Hasse Kvinnaböske slöt upp, likaså James Hollingworth, Helena Soluna och Susanne Alfvengren. Dessutom relationspersonligheterna Lennart Matikainen och Eva Rusz. Det tog mig ett halvår att sy ihop programmet – för en enda sommardag, som visserligen blev en riktig heldag.
Bilden: Björn Ranelid vid Relationsfestivalen i Kalvhagen
Relationsfestivalen var sisådärbesökt, fast de som var här har bedömt den som högkvalitativ…
– Den kunde haft ett annat namn. Ordet relation är så laddat. För det handlade inte bara om relationer man/kvinna utan alla relationer i livet, hela livet. På jobbet, med vänner, familj, möten i affärer, med expediter, ja, i hela samhället, överallt. Bara man går utanför dörren börjar ju en relation egentligen. Det var det som det hela handlade om. Vad är det som händer?
Att se på sig själv med glimten i ögat, det var tanken, och kanske komma på att man borde förändra sig en liten smula. Att kunna skratta åt sig själv. Och så blev det verkligen på Relationsfestivalen. Man upptäckte det när man var här. Många sa att det var bland det häftigaste de upplevt.
Kalvhagen med sommarevenemang riktade sig därefter till hela familjen…
– Nej, det var för barn även vid Relationsfestivalen. Det fanns både uppträdanden och aktiviteter för barn redan då. Barn är ju i allra högsta grad en relation, eller hur?
Jobbar du året runt med sommarens planering?
– Tankar maler hela tiden, de finns året om. Vi får förfrågningar kontinuerligt och får tacka nej ibland. Efter jul börjar jag ta tag i planeringen. I mars hör jag av mig igen och frågar om sommaren. Mycket ska stämma för artister med spelningar på olika ställen. I april-maj börjar riktiga logistiken. En del artister kan inte svara säkert förrän då. Och några byter spelningar med varann in i det sista. Från maj kan jag konstatera att jobbet är på heltid.
En del artister har numer blivit stammisar och återkommer varje sommar, hur tänker du kring det?
– Stammisarna vill återkomma och bokar upp sig för nästa år, de tycker det är mysigt här, och då har de fått göra det. I år är en del utbytta för att datum inte har funkat, vi har inte fått ihop det. Det är på gott och ont – andra artister som aldrig varit här kan locka publik som inte heller har varit här tidigare.
Jag vet att du har fin hjälp av din sambo Ingemar. Och har en mängd andra hjälpsamma människor omkring dig vid de olika evenemangen?
– Grannar, vänner, bybor och ungdomar från byn hjälper till med lite av varje. Står i entrén och kokar kaffe eller pysslar med barnen. Och Kent som alltid ställer upp som parkeringsvakt. Utan all hjälp hade det inte fungerat. Aldrig. Jag är jättetacksam.
Vi reser oss från vår lega i gröngräset och går mot hönshuset. Stiger in genom dörren i äldre delen av galleriet. I nya delen mot norr lyfter taket i en väldig rymd och in flödar ljus högt uppe från gavelfönstret.
Wow, det är ju minst dubbelt så stort…hur blev det så?
– Från början var det stall här. Till en skördefest rev vi boxarna och byggnaden inreddes som ett gammalt torp, i enlighet med en resa tillbaka i tiden – som ju var temat. Då visade jag min keramik här. Fler och fler ville så småningom ställa ut här så därför byggde vi till. Nya stora Galleri Hönshuset användes nog vid Skördefesten 2013, men invigdes på riktigt först vid Öland Spirar 2014 och den populära KOnst-utställningen då bland annat Ulrica Hydman ställde ut här.
Hur fick du hit en så känd konstnär som Ulrica Hydman?
– Har du sett Ulricas koskulpturer i glasfiber?
Njae, är de blommiga?
– Jag tänkte att en sådan skulle kunna stå vid entrén till KOnstutställningen och hörde av mig till henne. Ulrica hade en koskulptur kvar i privat ägo, som hon gärna lånade ut. Men strax innan Öland Spirar blåste den sönder och blev förstörd. Så då frågade jag om hon inte kunde tänka sig att måla någon ko istället. Där höll det på att bli nej, för Ulrica är nämligen rädd för kor. I slutänden blev det ändå några härliga kor till vår vernissage.
Paret Vallien var förresten tillfrågade redan vid relationsfestivalen, men var bokade på annat. De har en så häftig relation, du vet, de träffades redan som unga konststuderande…
Det var några fler konstnärer här då också?
– På samma utställning var bland annat dagis med. Dagis brukar jag alltid bjuda in. Här fick de ställa ut kor de gjort i min keramikverkstad. Sina egna tolkningar av Mamma Mu.
Just det, det minns jag att jag sett bilder ifrån…
– Och kan du tänka dig, alla barnen satt som ljus och skapade, till och med treåringarna.
Glömmer ju nästan att du själv är konstnär. Hinner du med något eget skapande, eller kilar du bara runt och ser till att alla andra trivs och mår bra kring evenemangen?
– Nej, det gör jag inte. Eller, emellanåt, lite grann. Just nu är min verkstad mer ett förråd. Flera av mina trogna besökare frågar mig varför? Men nu har jag piskan på mig. Vi ska genomföra en utställning tre målare och jag tillsammans med både konst och keramik.
Ditt kontinuerliga, nästan dagliga fotograferande, tänker jag, ger din konstnärliga sida näring ändå?
– Jag försvinner i min egen värld, ser ett blad, en blomma eller en myra och blir helt uppslukad. Det är som en drog. Jag är ingen rolig promenadpartner längre. Titt som tätt ligger jag kvar i ett dike många meter bakom.
Termometern visar någonstans mellan femton och tjugo grader. Vi slår oss ned mellan huskropparna med en kopp kaffe. Både Anne-Sofie och jag har bråda dagar, men vi tar oss äntligen tid en stund för detta möte vi länge försökt få till stånd. Mycket är i görningen knappt två och en halv vecka innan Öland Spirar.
Är Kalvhagen väderkänsligt?
– Ja, absolut är vi det. Men oftast har vi is i magen och hoppas att molnen blåser bort. Vi kollar vädret på yr.no, och visar man en sol funkar det alltid. Förrförra året hade vi garderat oss och byggt en extra scen inne, men förra året struntade vi i det. Ladan är ju i princip tom, så den finns ju alltid som reserv i värsta fall.
Bilden: Kalvhagen en sommarkväll med evenemang. Lilla Woodstock?
När byggde ni utomhusscenen?
– Scenen byggdes redan till Relationsfestivalen. Den tar en dag att bygga upp och en dag att riva ner.
Det långa planket längs bygatan blev ju riktigt bra, och är väl ett fantastiskt bra skydd mellan barn och trafik?
– Bygglovet för planket gav rykten på byn. Men sen när det blivit klart tycker de flesta att det blev jättebra. Bygatan blev till och med finare med planket än utan, säger somliga.
Vad gillar barnen allra bäst?
– Att kunna välja mellan att lyssna eller leka, det finns alltid något att göra här. Och träffa kompisar förstås. Det står ofta ett helt gäng med ungar utanför vid våra evenemang, med cyklar och hjälm, och vill leka.
Hur gör ni då? Släpper ut eller in?
– Vi släpper förstås in dem för vi har fri entré till och med femton.
Sedan skördefesten 2014 kan man roa sig kungligt i Kalvhagen. Det är väl ändå bästa bevis på att du har lyckats skapa en plats för hela familjen – för verkligen alla?
– Ja, och att de lyckades hålla det så hemligt ända tills de stod på tröskeln till Galleri Hönshuset. Det var lilla Estelle som steg in först. När de beblandar sig med ”vanligt folk” är det svårt att tro att det verkligen är riktiga lilla kungafamiljen som är här…
Bilden: Kalvhagens evenemang under 2014. Tämligen späckat och inspirerande.
Ja, uppenbart har Kalvhagen fått en hel del uppmärksamhet i media…
– När media skriver om oss fokuserar de oftast på våra artister, och det är ju jättebra. Men det som ofta glöms bort är några fördelar vi har ordnat för vår publik. Alla tar sig nämligen runt överallt, oavsett ålder eller situation. Från 0 år till 85, minst! Här kan man roa sig och umgås över generationer. Ängen fungerar bra för både barnvagn, rullstol och permobil, och toan är specialbyggd för att kunna vända med rullstol. Och alla tar sig lätt in i alla byggnader. Det tycker vi är minst lika viktigt att det kommer ut.
Anne-Sofie och jag fångar upp varann några veckor senare för att gå igenom intervjun. Öland Spirar har passerat och lugnet har åter lagt sig över Södvik.
Nu är det istället sommaren som hägrar. Alldeles snart är det dags för Kalvhagen att blomma ut till fullo i sitt femte år. ♥
Här hittar du Kalvhagens program för hela säsongen www.kalvhagenisodvik.se
DETTA ÄR ANNE-SOFIE HOLMBERG
Fullständigt namn: Anne-Sofie Holmberg
Född: 17 september 1959
Familj: Sambo Ingemar och sonen Johannes
Bor: i Södvik
Yrke: Medie- och skrivarpedagog, arrangör och projektansvarig för Kalvhagen i Södvik
Äter: det mesta
Dricker: det mesta
Röker: nej
Kör: traktor och bil
Kom första gången till Öland: 1960
Persnäs socken: 1960
Fritidsintressen: Fotografering, musik, kultur, resor, trädgård
Senast lästa bok: ”Livet efter dig” av Jojo Moyes
Smultronställe i Persnäs socken: Havet
Önskeresmål: Victoriafallen och New Orleans
Bästa egenskap: Omtänksam
Sämsta egenskap: stressar för mycket
Dold talang: ganska teknisk
TEXT:
ANITA TINGSKULL
FOTO:
ANITA TINGSKULL
ANNE-SOFIE HOLMBERG