Jag minns inte exakt ögonblicket jag mötte Anna-Karin Nilsson för allra första gången, men vi kom att träffas vid ett antal tillfällen därefter. Jag var relativt nyinflyttad i socknen och Anna-Karin var ordförande i Persnäs hembygdsförening. Jag hade blivit tillfrågad om att vara med i styrelsen där jag också blev vald till sekreterare. För mig var Anna-Karin just Anna-Karin – det var så hon presenterade sig – men jag vet att det var ganska många som kallade henne för enbart Karin.
Anna-Karin var en kvinna som kunde ha en något bister uppsyn, och hon kunde säga ifrån när så krävdes. Ibland upplevde jag henne som direkt sträng.
Men därunder ytan fanns en liten ballong. Nådde man dit in och kunde picka hål på den sprack hon snabbt upp ett klingande skratt. Det låg aldrig långt borta.
Anna-Karin var en hängiven hembygdskämpe som satt på ordförandeposten i Persnäs under många år och i flera omgångar. Hon var mycket engagerad i bland annat Hembygdsmuséet, i det årliga midsommarfirandet, de givande utställningarna och i princip alla andra aktiviteter.
I tjugoårsåldern kom hon hit söderifrån på ön, gifte sig och bosatte sig i Persnäs. Ganska omgående gick hon med i kyrkokören här. Med tiden kom intresset att utvidgas till tre kyrkokörer; Gärdslösa, Persnäs och Nordölands.
Anna-Karin kom också att vara kyrkvärd i Persnäs i nära trettio år. Dessutom satt hon i både kyrkorådet och församlingsrådet.
Ett av Anna-Karins största fritidsintressen var hennes fantastiska trädgård på Höjden, som hon också brukade visa upp offentligt på sommaren.
Jag tänker att för en lantbrukarhustru, som utöver det har egna djur med en mängd får och höns finns inte så mycket fritid att tala om, men så var det inte för Anna-Karin. Kvällarna var långa och räckte till både föreningsliv och engagemang i det mesta.
Om Anna-Karin skulle jag enkelt kunna säga; Var var hon inte engagerad?
Ett så stort deltagande hade hon i alla tänkbara sammanhang. Dessutom var hon verkligen en klippa att tillfråga, hon kunde det mesta. Därför gräver hennes bortgång det djupaste hål här i bygden.
Bakom allt detta – vet vi som kände Anna-Karin – kämpade hon med ett eget problem; hon hade fibromyalgi sedan unga år och därför bland annat mycket värk. Ändå orkade hon.
Anna-Karin gick bort den 5 maj 2020. Hon blev 79 år.
Det var dock inte hennes ständiga följeslagare fibromyalgin som till slut tog kål på hennes kropp, inte heller det hemska virus man nu talar om, utan en sent upptäckt cancer.
Tiden vi lever i just nu gör storslagna kyrkobegravningar omöjliga att genomföra, ja, även de minsta. Beslutet togs att istället att ge Anna-Karin en begravning hemma i hennes egna trädgård, i kretsen av de närmaste.
Det måste trots allt blivit en i högsta grad värdig begravning när alla träd och blomster står i sin skiraste grönska.
Tack för allt du gav, all kunskap, klokskap och inspiration.
Mina tankar går främst till maken Åke.
Till barnen Ann-Sofie och Christer med respektive, barnbarn och barnbarnsbarn.
Anita Tingskull, redaktör