Skurverket i Jordhamn ska få omvårdnad

Kronhjulet går inte fritt och vingarna tar i stöttan. Det är orsaken till dagens – låt oss kalla det – skurverksbesiktning. Den enda i sitt slag skulle jag vilja påstå, för några fler vinddrivna skurverk finns inte i Sverige idag. Skurverket i Jordhamn är unikt och också K-märkt. Därför är både planering av ingrepp och själva reparationen av verklig betydelse.

I Jordhamn samlades i morse två erfarna kvarnsnickare – Göran Blom och Staffan Olsson, Åke Nilsson – ordförande i Åkerbo Hembygdskrets, och Richard Edlund – antikvarie från Länsmuseet i Kalmar för att se över och komma fram till vad som skulle kunna åtgärdas. Till mötet slöt också en riktig kvarnentusiast från socknen upp, nämligen Urban Petersson.

(Bilden ovan: Richard Edlund flankeras av kvarnsnickarna Göran Blom och Staffan Olsson. Åke Nilsson längst till höger)

Inuti skurverket hade i förväg byggts upp en ställning för att förenkla både besiktning och kommande arbete. En lift har dragits på plats under morgonen och inspektionen kan börja.
Medan Richard Edlund och Staffan Olsson, hissar sig upp i det blå och undersöker utsidan från liften klättrar Urban och Göran Blom in i verket och upp under kronhjulet för en närmare titt.

Det finns många funderingar kring vad som egentligen orsakar låsningen av skurverket. Först är man inne på att kronhjulet, som ska ligga vågrätt på ett vindskurverk, kan ha sjunkit, bitvis orsakat av röta i nedre delen på ett par av de strävor som håller hjulet på plats. Å andra sidan går inte heller vingarna fritt från stolparna. Och ser man hela skurverket från norr, har det slagsida mot land.

Jag blir kvar på marken med Åke Nilsson. Passar på att ställa några frågor.
– När blev det så här?
– Vi upptäckte en dag att vingarna stod fel. Så ställer man dem aldrig, om inte mjölnarn är hemma och äter middag förstås. Står de i kryss har mjölnarna malt klart för dan, säger Åke, och det är så man brukar låsa vingarna när kvarnen inte är i bruk. Ja, nånting var ju fel, det förstod vi. Och mycket riktigt gick vingarna heller inte att rubba. Det var så det började.
Vi småpratar vidare medan männen undersöker och resonerar. Ja, för det är ett verkligt mansgöra känner jag; högt och otillgängligt, tekniskt och grovt härute på randen till Kalmarsund.
– Tror du verkligen att kvinnor skötte det här skurverket, som de gjorde med oxvandringarna? Och ungarna?
– Nej, det måste nog varit män inblandade här.

Vinddrivna skurverk kom till på 1860-talet och enligt uppgift ska det ha funnits omkring tjugo sådana verk bara i Persnäs socken. Flera av dem i Jordhamn och några i området kring Hembygdsmuseet. Skurverket i Jordhamn är uppfört där det står 1905. Övriga vindskurverk är idag borta, men ”vårat” lyckades överleva tack vare nybildade Åkerbo Hembygdskrets agerande i rättan stund. Det var i slutet av 1940-talet, och de har sedan dess vårdat skurverket. Jordhamns vindskurverk var i drift för visning senast under ”Stenens dag” 2008, men det är vår förhoppning att det åter ska kunna vara i drift för visning. Kvarnar överlag mår inte bra av att stå stilla.
Nu har Staffan Olsson kommit ned från liften och sällar sig till oss.
Richard från Länsmuséet byter vy och klättrar upp på ställningen inne i kvarnen.
– Jo, det är bra att vrida vingarna då och då, säger Staffan Olsson. På det viset kommer det in luft så att trät inte ruttnar.
Jag hör Richard samla ihop gruppen högt uppe under kupolen:
– Först ska vi ställa en riktigt bra diagnos, säger han. Sedan utför vi åtgärder.
Jag vänder mig till Åke Nilsson igen.
– Det här blir väl ett dyrt kalas, säger jag, vem betalar det?
– Det finns bara det här skurverket. I Sverige. En del av kostnaderna betalas av Åkerbo Hembygdskrets. Vi får också statliga bidrag eftersom skurverket är både unikt och K-märkt.

Det verkar som besiktningen börjar bli klar. En efter en kommer ned på marken och vi samlas för en summering.
– Ja, vad kom ni fram till? säger Åke.
Göran Blom tar fram sin tumstock, försöker med hjälp av den illustrera tänkt ingrepp.
– Drivaxeln måste bli rak, säger han. Det skiljer omkring femton centimeter uppe och nere. Om det fungerar som vi hoppas, ja, det vet vi inte, men det är första steget. Därefter gör vi en utvärdering.
– Det görs med stor försiktighet förstås, säger Richard från Länsmuséet.

Text och foto:
Anita Tingskull

Persnäsportalen följer självklart upp!

”Öva, öva, öva så mycket du kan och bara skriv, skriv, skriv!”

Det är i Gillberga hon bor – författaren Elisabeth Öhman – med vy mot havet såklart. Idag är jag på väg dit. Det är en av de där fantastiska sommardagarna som började redan i mitten av maj i år. I skyn drillar lärkan och vart jag ser böljar fält av blommande orkidéer när jag fortsätter upp mot norrbyn. Jag rundar ett dignande buskage med doftande syréner och parkerar min cykel. Där möts jag av en skällande tax och blir snart visad in på gården av Elisabeths man, Janne.

I skrivarlyan en trappa upp hittar jag Elisabeth i färd med att skriva ut vägsamfällighetsprotokoll, samt lägga ut info om sommarens frukostmöten på Facebook för Öland Kust till Kust Intresseförening, där hon i dagarna blivit vald till ny ordförande.
Elisabeth är en tjej med många bollar i luften. Hon är involverad i flera föreningsprojekt, som förutom ordförandeskap och sekreterare också innefattar engagemang i traktens fiberanslutning som är på gång.
Därutöver har Janne och Elisabeth blivit familjehem till en nioårig pojke på äldre dar. Det där är lite roligt, säger jag. – Att vi är mormor och farfar till Leo, menar du? – Ja, inte är det väl speciellt vanligt? – Det är inte lustigare än förut, knycker Elisabeth, bara att Leo istället bor hos oss här på Öland.

Hur kom du till Öland från första början?
– Med segelbåt. Jag var tre månader första gången jag följde med på familjens kustkryssare från hemmahamnen I Nyköping till längtans mål som alltid var Byxelkrok.
Många seglatser senare hade en stark längtan till Öland vuxit fram, en så stark längtan att hon idag bestämt sig för att stanna.

Det tog ju lite tid innan ni kunde bosätta er här permanent?
– Vi köpte huset 2010 och har först bott här på somrarna, och många, många helger. Drömmen fanns ju hela tiden om att flytta hit permanent. Men det var till en början inte helt självklart när flytten skulle bli av. Många bitar skulle falla på plats innan vi kunde ta steget fullt ut. Men nu har vi gjort det och miljön är helt fantastisk. Vi trivs toppen. Och jag får ro att skriva.

Jag ser mig om i skrivarlyan. På bänken ligger några tjocka böcker i en prydlig stapel. Titeln på dem är ”Svenska Ostron”.
– Det har ju också alltid varit en längtan. Jag har hela mitt liv skrivit yrkesmässigt, men aldrig något eget. Så 2015 gavs förstlingsverket ”Svenska Ostron” ut med undertiteln ”– havets juveler”. Det blev ett heltäckande praktverk, en reportagebok, med texter om såväl anatomi, historik och resereportage som ostrontävlingar, profiler och krögare inom ostron samt läckra recept. Jag fick då äran att samarbeta med fotografen Åsa Dahlgren som tar rent magnifika bilder som också pryder hela boken.

Det var just det vi skulle prata om, tänker jag, författarskapet. Min blick stannar till vid en tavla med bokens tidslinje, fullnålad med bilder och rivna små lappar. Blyertsanteckningar och skisser.
– Ja, det här, förstår du, är storyn för ”Drottningklockan”, säger Elisabeth, och de två uppföljarna. I stort.
Två år har det tagit mig att få fram det här manuset och det blev klart nu i vår. Som jag funderat och tänkt, formulerat och svängt, vänt och krängt ord. Till sist kände jag mig ändå klar att skicka manuset till ett förlag. Med verklig nervositet lade jag manuset på postlådan, förstås helt ovetande om hur det skulle tas emot.

Ja, berätta – hur gick det?
– Det blev en orolig väntan. Manuset skulle läsas och analyseras. Plötsligt en dag hörde de av sig. Så här sa de, precis så här; ”Klart vi ska ge ut den! Utan tvekan! Jag är helt golvad, bland det bästa jag läst.”
Det var stort! skiner Elisabeth. Riktigt stort!

Så nu kan du verkligen titulera dig författare?
– Jag tror man kan det när man gett ut två böcker så det borde funka nu.

Hur blir man då författare? frågar jag
– På 1970-talet fick jag skrivrådet av Astrid Lindgren att ”öva, öva, öva så mycket du kan och bara skriv, skriv, skriv”! Efter det gick jag Lars Hesslinds ”Författarskola” på Marstrand och medverkade i radioprogrammet ”Boktornet” med en novell. Jag har väl en del rutin i skrivande sedan tidigare eftersom jag yrkesarbetat i närmare fyrtio år som copywriter, journalist och skribent. På senare år har jag också gått kurser i romanskrivande, deltagit i skrivkonferenser och avancerade romanverkstäder i både London och New York. Så mitt råd blir som Astrid Lindgrens; ”öva, öva, öva så mycket du kan och bara skriv, skriv, skriv”!

Hur vågar man släppa ordinarie uppdrag och hänge sig helt åt författandet?
– Det handlar ju naturligtvis om att klara uppehället även om man helst av allt vill skriva böcker på mer än heltid. Jag har fortfarande kvar en del uppdrag som copywriter via en reklambyrå I Göteborg där jag är skribent för bland andra Chalmersfastigheter. Jag har varit egen företagare i många år, och använder erfarenheterna därifrån för att bygga upp mitt författarskap.

Använder du alltid dator när du skriver, eller flyter det ibland lättare med en Ballograf?
– Båda delar. Älskar min Mac, men skriver också oerhört mycket för hand. Har just nu olika anteckningsböcker igång där jag skriver ned storyidéer till fyra kommande böcker.

Får du aldrig skrivkramp?
– Nej. Eller jo. Då blir det en promenad ut på alvaret. Det är bästa inspirationen!

Har du nått det omtalade flowet, det som man ofta talar om, när huvudpersonerna börjar leva sitt eget liv i berättelsen?
– Jadå, Aron och jag har fin kontakt. Han är en högst levande vän. Nästan så jag funderar på att skicka grattiskort till hans födelsedag den 8 augusti. Han skulle nog gilla det, särskilt om det var ett originellt urverk på framsidan.

Vill du berätta något om handlingen?
– Handligen startar i Nyköping, där jag är uppväxt, men äventyret tar oss mycket vidare än så både i tid och rum. Berättelsen är fiktiv, men har många förankringar i verkliga händelser runt om i världen.
Romanens huvudkaraktär Aron Pettersson är kyrkogårdsvaktmästare och amatörurmakare. Hans djupa passion för urverk trasslar in honom i en rafflande händelsecirkus som baseras på både verkliga och fiktiva händelser. Bokens händelser spänner över åren 1939-2003. En del Ölandsrelaterade händelser finns med som till exempel stormen den 23 juli 1985 som här får ödesdigra konsekvenser.
Kanske ser du redan nu Aron påta där ute på kyrkogården eller skruva i sina klockor i det tickande urmakeriet? Eller när han funderar över sitt livs kärlek Maggan, möter den underfundiga brevbäraren eller får ett av världshistoriens mest berömda urverk med posten, helt oförhappandes. Arons märkliga livsöde ackompanjeras av tusen klockors tickande. I urmakeriet låter det som ett vattenfall när klangerna stiger och dalar. Välkommen in i hans värld!

Och när får vi äran att läsa detta?
– Boken släpps den 15 juni och ligger redan ute hos nätbokhandlarna. Releasefest blir i flotta NK-villan I Nyköping den 16 juni. Fick just veta att både ljudbok och e-bok släpps redan i augusti. Kul, men lite pirrigt förstås.

Har du hamnat rätt i livet? Jag menar, är det författare du alltid drömt om att bli?
– Absolut. Kan inte bli mer rätt. Har jobbat stenhårt för att nå mitt mål som jag satte redan i tonåren. Det tog ett tag, men nu är jag här. Tack till mina nära kära och Öland för det!

Den obligatoriska frågan; Vilket är ditt smultronställe i Persnäs socken?
– Det är här där jag bor. Här är underbart. En promenad ned till stenkusten, ett dopp i Kalmarsunds vågor, blommorna, fåglarna, harmonin, ljuset, lugnet, solen, stenmurarna, stjärnhimlen, träden, tystnaden, vinden. Jag är helt begeistrad. Gillberga är en magisk plats på jorden.

– Nu är det min tur att ställa en fråga till dig istället, flikar Elisabeth in, vad sägs om en bit mat?
Javisst, säger jag, vi åker ner till Sandvik, så kan vi ta några bilder också.

TEXT OCH FOTO: ANITA TINGSKULL
© SÖDVIK 2018


DETTA ÄR ELISABETH ÖHMAN
Namn: Eva Elisabeth Öhman
Född: i Nyköping 1956
Familj: maken Janne, dottern Joanna, sonen Joakim, taxen Pocahonta
Bor: i Gillberga
Yrke: författare
Äter: helst LCHF, älskar dock potatis
Dricker: vin och mineralvatten
Röker: nej
Kör: Toyota Aygo och Volvo XC60
Kom första gången till Öland: 1956
Fritidsintressen: Allt som har med litteratur och författarskap att göra
Senast lästa bok: ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito
Film: The Commitments
Resmål: Blå Jungfrun, London, Malta, Italien
Bästa egenskap: Förmåga
Sämsta egenskap: Lättövertalad
Dold talang: Kan spela Marseljäsen på kam


 

Svampfynd i Östra Södvik

Svampfynd i Östra Södvik

Vid en vårpromenad i dungarna kring Östra Södvik gjordes i helgen ett fynd då man hittade den rödlistade svampen scharlakansröd vårskål. Egentligen var promenaden tänkt till att leta andra vårtecken såsom blåsippor och annat. Då blickarna merendels var riktade i backen föll de istället på denna lilla svamp, som lyste i klaraste rött, och som visade sig vara en riktig raritet. Om den ovanliga vårsvampen kan man bland annat läsa följande;
”Scharlakansröd vårskål är en sällsynt skönhet som nu på våren kan hittas i fuktiga lövlundar, åraviner och strandskogar. Skålsvampen växer på murkna nerfallna grenar från olika lövträd. Grenarna skall ligga fuktigt, gärna intill rörligt markvatten som svämmar över på våren, och miljön skall ha en permanent hög luftfuktighet. Scharlakansröd vårskål har så specifika miljökrav att den är utsedd som signalart av Skogsstyrelsen. Det innebär att närvaron av scharlakansröd vårskål visar på en skyddsvärd lövträdsmiljö där andra ovanliga och rödlistade arter förekommer.”

För övrigt rapporteras från Östra Södvik att blåsipporna är på gång – åtminstone i knoppstadiet.

Vintern tog oss med storm

Vinter i PersnäsSandviksrakan
Vinter i PersnäsSandviks Fisk i vinterskrudVinter i PersnäsPiren i SandvikVinter i PersnäsYttre delen på piren fick ta stryk i stormenVinter i PersnäsFörst kom vatten i oproportionerliga mängder, sedan kom snön – och vintern är plötsligt ett faktum. Och den verkar hålla i sig. För nu väntar stormvindar och eventuellt mer snö…

Telemast klar i Sandvik

Telemast klar i Sandvik

Likt en båtmast strävar nu den nya telemasten mot skyn i Sandviks hamn. Telemasten har varit ett tvisteämne bland annat gällande om den skulle komma att förfula hamnområdet med sin existens. Främst åretruntboende har i frågan hävdat sin önskan om bättre kommunikation, vilket nu äntligen kan utlovas.
Persnäsportalen har tidigare publicerat flera artiklar i ämnet, sök på ordet ”telemast” så kommer dessa artiklar upp.
Bild: Göran Sahlström

Helikopterräd för vatten

SGU grundvattensökning på ÖlandI morse vaknade säkert fler än jag till dånet av en helikopter. Min spontana tanke på väg till brevlådan; ”Aj, aj, sjödrama i Sandvik”. Men helikoptern kröp lågt över ”prärien” invid sandviksrakan och jag förstod ganska snart att det var den helikopter som enligt utlovat ska scanna av grundvattnet på Öland. Och mycket riktigt, i Ölandsbladet gick sedan att läsa om det. Det var bara det att, om jag förstått det hela rätt tidigare, skulle man i förväg bli informerad om tid och dag för helikopterturerna så att till exempel djurägare skulle hinna undsätta eventuella lättskrämda djur. Nu hoppas jag att berörda djurägare var mer morgonpigga än jag och hann göra slag i saken. Helikopterscannandet var dock över på någon timme och det behagliga sensommarlugnet råder åter i socknen. Och när allt kommer omkring tänker jag att vattensökandet kan föra med sig något gott för oss alla.     / AT
Bild: SGU

Vill du slippa bli överraskad av lågtgående helikopter kan du läsa mer om grundvattensökandet här!

Även Borgholm Energis facebooksida har aktuell info