STENBRYTNING FÖRR

“Det går inte att bete sig hur som helst med stenen
– man måste ha respekt för den, annars spricker den!”

 

Klubba i oxel för stenbearbetningLängs stenens naturliga sprickor slogs en rad av små tunna träkilar. Kilarna var av ekträ som man låtit ligga och torka i solen. Därefter slog man på vatten. Träkilarna svällde och stenflisan blev fri. På så vis kunde man få loss ganska stora och fina flisor ur berget.
En stenarbetares verktyg var, liksom under medeltiden, träklubba, kilar, spett och järn. Klubban gjord av oxel, torkad under sju år för att få träet tillräckligt tätt och hårt. Ibland kunde klubban kläs med läder för att dämpa slagen.

När man ville klyva grövre, tjockbankade stenflisor stjälpte man över upphettat ister och slog på kallt vatten efteråt för att spränga loss blocket. Stenen vinschades upp med talja och block. Därefter transporterades den på enkel träkälke efter häst. Med klubba och mejsel Verktyg för stenbearbetningbearbetade man sedan flisan vidare.

 

Allt arbete skedde för hand
till en bit in på 1900-talet
Den första moderniteten man fick var en kran till att vinscha upp stenblock ur brottet. Dynamiten blev ett värdefullt hjälpmedel när den kom. Första lastbilen kom 1933 och dragdjuren, som ofta farit illa av för tunga lass, kunde ersättas för transport av stenblock.

 

 

Stenbrytning 1640-1930 på Öland

 


Källa: “Stenindustrin i Sandvik -Persnäs, en historisk översikt”
© 1989 Ragnhild Oxhagen och Kiki Lundh