Redan Linné studerade dagbrotten på Ölands alvarsmarker. Det var den röda stenen “varav hela alvaret består” som han skrev i sin reseskildring. Den som låg i dagen och i horisontella skivor ner till sex kvarters djup, och vars övre skikt var både lösare, tunnare och bräckligare. Linné iakttog att man bröt stenen till ett “ordinärt” djup, lämnade brottet och gick till nästa. Att man så långt ögonen nådde såg stenrössjor av flisor, där ingen människa kunde gå, ännu mindre något växa.
Bönderna bröt stenen till golvsten, med klubba och kil, som sedan passades till fykantig sten på 18 x 18 tum, och därefter togs till skurverket för att slipas.
Hovrättsrådet Linnerhjelm reste på Öland år 1804 och lär ha sagt om landskapet:

“…hiskelig i sitt utseende och ogagnelig för kreaturen.
Här är ej annat än stenbrott. Hela rymden är som en flisa…”

 

Och det blev inte bättre med tiden för 1819 skedde en ägofördelning av utmarker i socknen, då stenarbetaren kunde få en bit berg som sitt eget. Många kom då att bryta sin egen sten och ägnade all sin fritid åt det. Spår av det kan man se på alvaret runt byarna i Persnäs. Mellan högar av skrotsten som blev kvar leder smala stigar kors och tvärs mellan de gamla dagbrotten.

Dagbrotten har gett landskapet en mycket speciell karaktär och är en del av den kultur som präglat livet i socknen. Du hittar gamla dagbrott till exempel mellan Persnäs by och Lundeby.


(Kunskap hämtad ur skriften “Stenindustrin i Sandvik -Persnäs, en historisk översikt” ©1989 Ragnhild Oxhagen och Kiki Lundh)