FREDRIK ÅSENIUS

Fredrik Åsenius mailar regelbundet historiska saker till Persnäsportalens redaktion. Ibland mailar han text, och ibland både text och bild. Fredriks intresseområde sträcker sig över hela Öland, därför väljer vi ut det som vi tror intresserar dig här i Persnäsregionen.

Här kommer läsvärda texter om två ”nya” öländska ord; PLOCKFINKA och ÖLANDSGULA

PLOCKFINKA
Fredrik Åsenius kommenterade i sitt mail ett ord i vår persnäsiska ordlista, nämligen ordet PLOCKFINKA som för honom länge hade varit obegripligt. Enligt vår ordlista betyder det bara maträtt, men till vår stora glädje forskade Fredrik vidare – och plockfinka visade sig betyda mycket mer än så. Läs följande text ur tidningen “Kalmar” som beskriver ett öländskt bröllop:

Öländska bröllop förr och nu. I.

För 50 år sedan.

Wår tid med sina lätta kommunikationer och med presfens alster hittande vägen till de aflägsnaste wrår af wårt land är visferligen en wälsignelsens tid i de flesta fall, men han fråntager oS dock mycket gammalt och egendomligt genom sitt stäfwande efter jemlikhet, hwilket hotar att helt och hållet beröfwa oS desfa gamla plägseder, som folket, samhällets kärna, ärft från längst förflutna tider, och som warit i bruk generation efter generation ända tills nu, då de nästan på en gång börja upphöra. Desfa egendomligheter wisade sif icke minst wid gästabuden, isynnerhet wid bröllop, och jag will här med största noggranhet teckna de närmare detaljerna wid sådana tillfällen, huru de tedde sig för 50 år sedan och huru det nu förhåller sig.

Då kronbröllop skulle hållas i en gård hemtades på många ställen, 14 dagar före festen, en kokerska, som skulle leda de ofantliga tillrustningarne af brygd, slagt och bak m. m. Wid samma tid skedde äfwen inbjudandet af de talrika gästerna, otwifwelaktigt af det skäl, att desfa måtte få tid att laga till de storartade “förningar,” som måste medföras af hwarje hushåll; och att få denna riklig och wäl lagad utgjorde hwarje husmors bekymmer och stolthet. Wi komma längre fram att se hwaraf denna förning bestod. Wid bjudningen tillgick så, att brudgummen sjelf och brudens bror (om en sådan fans) klädda på bästa möjliga sätt samt med hwar sin lilla bukett af konstgjorda blommor af temligen dålig tillwerkning i hattarne – naturliga sådana woro allt för simpla, äfwen om de funnos att tillgå – suto upp på sina till färgen lika, rikt munderade hästar och begåfwo sig af i fyrsprång till den första gården, der bjudning skulle ske. Här redo de hastigt upp till förstugdörren, der brudgummens följeslagare bewäpnad med en hammare, i hwilken brudens och brudgummens initialbokstäfwwer woro ingrafda, slog tre slag i dörrposten, hwarefter de redo ett hwarf omkring gården. Defter /Därefter/ slogs åter ett slag, och detta fortsattes flera omgångar, ty husfolket fick ej göra sig någon brådska med att komma ut. Då de slutligen wisade sig, stannade båda framför trappan, och den som begagnat hammaren tog af sig hatten, i hwars kull ett papper war fastsatt innehållande en mycket “utlagd” inbjudning, som alltid slutade med den uppmaningen att komma och “röka en pipa tobak och tömma ett glas samt hålla till godo med det huset förmår.” War det ej allt för brådt, måste de bjudande stiga af hästarne för att inne taga sig någon wälfägnad, men i annat fall utbars twänne “silwertumlare” på en tallrik, hwarpå några rån lågo, och de intogo då sittande på hästarne det bjudna brännwinet, hwarefter de aflägsnade sig, sedan brudgummen bedt de bjudna wara wälkomna.

Dagen före bröllopet skickades samtliga de omtalade förningarne till bröllopsgården, och här återstår nu att se hwad de wanligen innehöllo. För det första fans i den stora korgen, som stundom måste bäras af tvänne personer tre eller fyra brödkakor af hwar sitt slag: “galtbröd”, “pinmalet-” och hwete-, så stora som det war möjligt att få dem, samt en stekt gås, en kokad skinka eller ett köttstycke och “formkakor” samt pannkakor i mängd. Flera hade äfwen ett stort fat sötgröt med sig, men om detta kunde stå i korgen wet jag ej; och allt detta måste nu ordnas af kokerskan så att hwar och en husmor fick se att hennes förning war med wid trakteringen, der hon jämförde den med andras.

Då högtidsdagen ändtligen war inne, begåfwo sig de manliga gästerna jemte presten till brudgummens hem för att intaga frukost, hwarwid presten borde “tala ut” denne senare, och derefter begåfwo de sig till bröllopsgården, der qwinnor och barn emellertid samlats. Hwar och en gäst, som anlände möttes af spelmännen, wanligen twå, men stundom tre, hwilka “spelade in” den nykomne, och sedan alla anländt, skedde wigseln, i fall ceremonien försiggick hemma, men skulle han äga rum i kyrkan, satte sig alla männen med undantag af brudgummen och presten, som åkte i samma wagn, till häst och satte af i wildaste fart, under det den öfriga skaran åkte framåt, beundrad af en stor mängd åskådare från alla håll.

Brudens klädsel, som war en af de wigtigaste punkterna, får för ingen del förbigås. Den s. k. Brudsätan /påkläderska/ måste wara försedd med ett ofantligt förråd grannlåter af alla möjliga slag; till och med brudklänningen måste bestås af henne. Denna war af swart siden, men genom mycket begagnande nött och illa medfaren, försedd med flera rader garneringar af i fasoner utklipt guld- och silfwerpapper samt röd sockerduk /”ett slags mjukt, fint (vitt) ostindiskt
bomullstyg,” enligt SAOB/. Råkade hon wara för lång fästade man upp henne, ty släp woro ej då moderna, och närmade hon sig den andra ytterligheten skarfwade man och satte dit en ny rad garnering. Kring midjan fästades ett sidenband af lysande färg med långa ändar sammanhållet med ett eller twå stora spännen, och kring halsen hängde ett oräkneligt antal kedjor och perlband af alla möjliga färger, hwilka sträckte sig långt ned på bröstet, som deSutom pryddes af en äfwenledes konstgjord bukett af förswarlig storlek. Omkring kronan (myrtenkrona förekom naturligtwis ej) fans en krans af guld-, silfwer- och waxpapper men ingen slöja begagnandes. Så kommo “brudpigona,” alla prydda med kransar af konstgjorda blommor på håret, långa fladdrande band af siden eller bomull om lifwet samt bröstbukett och perlband om halsen.

Inkomna i kyrkan under den lifligaste musik af ett par fioler och en klarinett stälde brudparet sig i koret och öfwer dem uppspändes pellen – den wackrast sjal man kunde få fatt uti, fastsatt wid fyra små med band omlindade käppar – hållen af fyra de förnämsta manliga gästerna. Sedan akten war slut sjöngs en psalmvers, liksom före densamma, och skaran tågade ut och hem på ungefärligen samma sätt som bortfärden skett, endast med den skilnad, att brud och brudgum nu åkte tillsammans samt att de ridande i wildaste fart ilade till bröllopsgården med wiftande hattar förkunnande att bröllopsfolket war i antågande, hwarwid swarades : “De äro wälkomna !” Genast satte de då af igen för att möta skaran och bedja den wara wälkommen. Detta fortsattes flera omgångar af de s. k. Brudriddarne och så ändade slutligen färden under buller och bråk.

Derefter satte man sig genast till bordet, som wanligen war dukat i hästskoform. På hwarje tallrik lågo tre stora brödskifwor, och brännwin kringbjöds i dricksglas eller silfwerbägare, hwilka cirkulerade mellan gästerna. Då steken, som nästan alltid skars af klockaren, inbars, utfördes ett musikstycke, wanligen en marsch, och då, såsom nästan alltid war fallet, flera stekar funnos, anwände spelmännen all sin kraft och förmåga att utföra sina nummer till allmän belåtenhet. Trä-tallrikar begagnandes på wisfa håll, ty man hade ej så stora anspråk då som nu, men maten smakade det oaktadt lika bra.

Då måltiden ändtligen war förbi, uppstämdes en psalmvers af klockaren, hwari de öfriga instämde så godt deras musikaliska begåfning tillät, och derefter äskades ljud af presten, hwars skyldighet det war att “tala för skålen.” Desfa skåltal felade nästan aldrig att göra ett djupt intryck på de församlade, och talaren anwände merendels hela sin förmåga wid deras utförande, hwarför man redan innan talets början såg gummorna göra sina “handkläden” i ordning att emottaga det wäntade tåraflödet. En gammal hederlig prestman, känd för sitt underliga bildspråk, liknade wid ett sådant tillfälle bruden wid “en so med ett gyllene spann på näsone.” Om detta uppwäckte tårar eller löjen wet jag ej. Sedan talet war slut, frambar hwar och en sina håfwor, hwarwid slägtingarnes kunde uppgå ända till 50 rdr /riksdaler, men värdet är nästan omöjligt att säga, en gissning ett öländskt får eller en fjärdedels eller halv ölandshäst/ hwardera, och det minsta beloppet, som erlades af brudpigona, war 1:24 sk /48 skilling på en riksdaler/. Brudparet och presten ålåg det att tacka hwar och en framträdande, och de förra måste äfwen “dricka dem tilll”, ty hwarje person skulle bjudas på ett glas win, som dock ej förskref sig direkt från drufwornas hemland.

Då detta hunnit blifwa öfwerstökadt, spelades upp till dans, som presten borde öppna med bruden, äfwen om han blott gick ett slag omkring, och sedan fortsattes nöjet tills dager ljus, då man wanligen sökte en stunds hwila i granngårdarne. Denna blef dock ej långwarig, ty wid tio-tiden tågade brudgummen, åtföljd af slägtingar och spelmän, ur hus och i hus för att inbjuda gästerna på nytt. Desfa, som häraf wäcktes ur sin wäl behöfliga morgonslummer, måste nu taga sig en sup på sängen i sällskap med de bjudande, som på detta sätt fortsatte runden i byn.

Wid den frukost, som derefter serverades i bröllopsgården, war den s. k. “plockfinkan” en stående rätt. Denna lagades af alla de bitar af bröd, kött och senor, som dagen förut lemnats på tallrikarne, kokadt i dricka och sirup, och hade en strykande afsättning.

Sedan högtiden warat 4 – 5 dagar, reste hwar och en till sitt, högst belåten med festen, som utgjorde det stående themat för alla samtal under lång tid. (Forts.)

Ur tidningen “Kalmar” 1877-10-27

 

Läs om ÖLANDSGULAN här!