”Jag vet ingenting särskilt precis”

– ett möte med David Erlandsson i Södvik

David vid köksbordetVisst är det fascinerande med personer som trots en aktningsvärt hög ålder minns händelser från bygden i ett glasklart perspektiv?
David Erlandsson i Södvik är en sådan person.

Även om han själv tycker att han ”inte kommer ihåg någonting” så är det en glädje att lyssna till hans anekdoter från svunna tider. Vi har turen att träffa denna man, som trots att han nyligen fyllt 90 år ofta syns på sin cykel, pigg på att delta i bygdens sammankomster. Gärna där det serveras kroppkakor – för det är älsklingsrätten.

Idag har David ont i tummen som han vrickade vid vedstaplarna. Han har eldat på morgonen och termometern i köket visar nu på behagliga varmgrader. Vi sitter vid hans vaxduksklädda bord i det ombonade lantköket. På väggen hänger almanacka, vykort och matsedeln från Åkerbohemmet. Idag blir det lufsa med grönsaker och lingonsylt. Utanför fönstret kivas småfåglarna i syrenhäcken.

Davids vedstapelVilka tidiga minnen har du från barndomen?
– Det första minnet jag har är från treårsåldern då min farbror John i Slagerstad fyllde 50 år den 15 september 1927. Pappa hade fått Spanska sjukan och hustrun till ingenjör Hörne vid stenindustrin i Sandviken blandade till en medicin. Hon var utbildad sjuksköterska, vad hon gav vet vi ej, pappa var nedsatt i dvala två-tre dagar årligen, ingen fick röra honom, då blev han ursinnig. Det var den frun som skjutsade oss till kalaset i Slagerstad i en bil med grå sufflett, det var säreget på den tiden. Hon körde fort, 50 km i timmen. När vi kom in i stora kurvan i Gårdby gick det fel och hon klarade inte upp det, bilen rullade ner mot diket och fick slagsida.Hon sade sen att ”kurvan kom emot mig för fort”. Men allt gick bra. Jag minns också att vi såg en vacker båt ute på sjön som alla tittade på, och att jag hade fått nya snörskor, det var modernt, mina förra var med rem. Det var ett stort kalas med mycket folk.

Vad hittade man på som ung i Södvik?
– Under barnaåren lekte vi med hemmagjorda leksaker, för man fick ta det som fanns. Karl Erik Olof Olsson var min kamrat och vi var ihop för jämnan. De kallade honom för Olle. Vi tillverkade egna jordbruksredskap som vi tog upp potaterna med – innan de var färdiga – för att se hur långt de hade kommit… Vi kom bra överens men vi slogs två gånger, det var några ungdomar och Olles bröder som hade samlats vid järnvägsstationen. Jag fick stryk och fick lomma hem igen, men nästa gång slog jag tillbaka och sedan hade vi ingen ovänskap mer. Järnvägen lades ner den 30 september 1961, det var inget vi saknade, den gick med förlust, de hade alltid dålig ekonomi med järnvägen.

Var gick du i skolan?
– Jag gick två år i småskolan, fyra år i folkskolan (som då låg i Persnäs församlingshem) och därefter två olika fortsättningskurser.

Gjorde du lumpen?
– Ja, jag gjorde värnplikten i Växjö, det blev exakt 360 dagar plus tre repövningar. Men sedan var det bra med det.

Hur mötte du din fru?
– Jag engagerade mig i Godtemplarrörelsen och var aktiv i Logen Friska Viljor av IOGT i Källa-Persnäs. En söndagskväll när det var möte träffade jag en flicka på trappan till Filadelfiahuset. Det visade sig vara Linnea, född på Tingskullen och kusin med Dagny, som bor här i Södvik. Vi började umgås och gå på logemötena tillsammans. 1949 gifte vi oss och fem år senare kom vår första son, och efter ytterligare fyra år kom vår andra son. Vi bodde alla i mitt föräldrahem här i Södvik, så som det brukades vid den tiden.

Davids "lill-Stina"Minns du din första bil?
– Jaadå, i september 1961 köpte jag vår första bil. Det var en blå Austin A35, vi kallade henne ”Lill-Stina”. Svågern var bilmekaniker så det var givet, det var via honom som vi köpte bilen. Den kostade 3 000 kronor. Det var en militär som hade haft den förut för det låg tomhylsor i baksätet.

David och LinneaDavid visar några fotografier som ligger på fönsterbrädan. Ett foto visar bilen med småpojkarna uppflugna på kylaren, och det andra visar David och Linnea som unga. Vilket vackert par!

När började du med repslageri?
– Jag skötte ju gården, men tyckte också det var roligt med repslageri. Jag lärde mig linda med snören, och kunde sedan göra 25-30 meter tvåslaget oskarvat rep av sisalgarn. En gång kom jag upp i nästan 50 meter. Sven i Kvarna kom hit ibland och då hjälptes vi åt att lägga ihop treslaget rep. I en kista i vedboden hittade vi en härvel, farsan visade hur man slog rep med den.

David repslagarenVad minns du om föräldrahemmet?
– Redan 1815, då enskiftet var i byn, ägdes gården av en Jon Kristoffersson. Sedan har flera brukare avlöst varandra innan min farmor och farfar tog över gården 1888.

Nu är det tid att resa sig från köksbordet i det allt varmare köket och gå ut på gårdsplanen. På väg ut pekar David på en av trädgårdsplattorna och berättar att den rörde sig en morgon när han kom ut. Han lyfte då försiktigt på den och därunder bodde en kanin med två små ungar. ”Plattan var underminerad, det var utgrävt under, så de hade en gång ner under huset”. Och som den sanna djurvän David är så lät han saken bero.

Idag är här en välskött, om än obrukad, gård med fina uthus där hästar, kor, grisar och höns trivts med Davids goda djurhandlag. I den nu grönskande trädgården ståtar äppelträdet som har en alldeles speciell historia. Det flyttades år 1897 från Hallnäs till Davids trädgård och var Persnäs största äppelträd med en stam på över två meter i omkrets. Och vilka goda sommaräpplen det ger. Trädet stam har med åldern klyfts och bjuder en bekväm och rofylld sittplats. Det är Davids absoluta favoritplats som han till och med har sytt en egen dyna till.
Davids gårdsplanDavid har ett fantastiskt piggt minne och berättar anekdoter om Pålsson i Bläsinge, han som alltid hade kvar julgranarna till påsk, de stod på verandan där det var svalt… och om krönikespelen på 1950-talet och om skurkvarnens tid, när man körde oxarna på landborgen från Alvedsjö till Jordhamn för att skura stenen.

Minns du någon särskild händelse i byn?
– Ja, det var på försommaren 1861 som det brann här i byn. Nio ladugårdar brann ned, men inget boningshus. Man kunde inte använda Spruthuset då, för det invigdes först 1911. Det var intressant hur elden tog sig. Vinden var sydlig och det tog sig i granngården. Det var mycket folk, en hel folksamling. Till och med Föraborna kom, de slängde vad de hade för händerna. Branden blev länge ett samtalsämne för det fanns misstankar om att den var anlagd. Man fann tre möjliga anledningar till branden:
1. Att det var en luffare som ville hämnas för att han inte fick förplägnad eller tak över huvudet.
2. Att det var några barn som hade fått för sig att koka ägg i stallkrubban.
3. Att en bonde som hade skickat ut sina drängar för att gräva diken betedde sig märkligt när han skulle rida ut till sjön efter drängarna. Han satt på hästen och tittade lika mycket bakåt som framåt (innan det ens hade börjat brinna) medan han ropade ”Ser ni inte att det brinner i byn!”. Hur kunde han veta? Det var många som trodde att det var bonden som låg bakom branden.

Davids äppleträdDavid tar plats på dynan i äppelträdet och berättar att vardagslivet lunkar på som vanligt, varje dag har sin rutin, varje vecka sin. Han går troget på IOGT-NTO och diakonernas träffar, men inte i tisdags för då kunde han inte.

Var tog kroppkakorna vägen?
– Mötena är bra för ibland får man kroppkakor. Men just då i tisdags, när jag inte kunde gå på mötet, så åkte Britta hem till mig och satte in min portion kroppkakor i kylskåpet. Nästa dag när jag skulle ta fram kroppkakorna ur kylskåpet var de borta. De fanns ingenstans, och de stod helt säkert i kylen igår. Det var konstigt. Jag hörde efter med Britta. Joodå, de stod där. Men hur kunde de bara försvinna?
Det har jag funderat på. Vem kunde ta mina kroppkakor? Och varför? Det är fortfarande ett mysterium. Nu får jag nog börja låsa köksdörren i varje fall.

Du skriver ju en del också?
– Jag har alltid gillat att skriva. Så har till exempel Åkerbo Hembygdsförening publicerat ”Något om en järnvägsolycka vid Källaberg” som jag skrev i Öländsk Bygd 1981. Fast sista textraden i ”Ölandsvisan”, som är en visa som farsan hade och som Carl Jonsson sjöng, den är felskriven. Så här ska det vara: ”som visan haver diktat, och därmed slutar jag”.

David vid sin gård

Och därmed slutar också vår pratstund.
Det finns säkerligen mycket mer att berätta, men nu väntar andra aktiviteter för David. När han bestämt sig för att göra något verkar det inte vara mycket som kan blidka honom.
Förutom ett fat med nykokta kroppkakor då. 

 

 

TEXT: ELISABETH ÖHMAN
FOTO: ANITA TINGSKULL
© SÖDVIK 2014

 

 

 


DETTA ÄR DAVID ERLANDSSON
Fullständigt namn: David Evald Sigmund Erlandsson
Född: 6 maj 1924 i det numera gula tegelhuset på Södviks Bygata 28. Här växte David upp med mamma Eva, pappa Algot och syskonen Anna-Lisa, Gustav, Stina, Tage, Karin (samt Gottfrid och Evelin som dog när de var små).
Familj: Framlidna makan Linnea, barnen Kjell född 1954 och Ronny född 1958, barnbarn och barnbarnsbarn
Bor: Kvar i barndomshemmet
Yrke: Blev den yngste bonden i hela socknen 1947
Äter: Kroppkakor
Kör: Vit Opel Corsa med dekalen ”VETERAN” i bakrutan
Fritidsintresse: Cykla till föreningsträffar i Södvik, och ibland i hela Persnäs
Bra egenskap: Glasklart minne
Dold talang: Repslagare


 

”Kreativiteten kommer när jag får vara ostörd”

– ett möte med Anne Andersson, vd och textil designer på södviksbaserade Utklippan Design Sweden AB

Anne Andersson, Utklippan Design Sweden ABSparrisraden flammar i hösttoner där jag rundar Anne Anderssons välplanerade odlingar och kör in på den grusade gången, bara ett stenkast från Södvikens vidsträckta sjömarker. Från ateljéfönstret strömmar ett milt ljus ut i halvdagern. Anne har redan varit i farten några timmar, så vi inleder vår intervju med färska frallor från bageriet. Och en kopp nybryggt te.

Hur kom idén att starta eget företag?
– Tanken har nog alltid funnits, säger Anne. Hennes dialekt går inte att ta miste på, den kommer från en nära besläktad ö.
– Jag är en generalist och kan lite om många olika saker. För några år sedan stod jag inför ett vägval; vad ska jag göra resten av mitt yrkesliv? Min tanke blev nu eller aldrig. Jag hade ingenting att skylla på längre, så det var dags att starta det där företaget.

Utklippans tygmönster "Sjörapporten" - Design Anne AnderssonFrån lantmästare och apotekschef till textil designer?
– Textil har alltid funnits vid sidan av i mitt liv. Jag sydde mina kläder redan i tidig ålder. Jag var så mager att alla köpta kläder satt som säckar. Mamma har alltid sytt och min farmor lärde mig sticka.

Var hämtar du din inspiration?
– Jag vistas mycket vid kusten, och seglar och det är i sådana sammanhang både tyget ”Sjörapporten” och ”Svenska fyrar” blivit till. Mitt senaste tygmönster, ”Allting flyter”, som lanseras vid Formex i januari, kom till när jag låg och kikade ned i vattnet från en brygga.

Fisherman´s Friend - inspiration hos designer Anne Andersson, UtklippanHär och var i ateljén står små marina inspirationsfynd bland pennor och färger, provtryck och tygrullar. Ateljén är inte stor, men rymmer det som krävs.

Mönsterdesignen sker här i din ateljé i Östra Södvik?
– Ja, med papper och penna, färgkritor och akvareller. Sax och tejp när rapportplaneringen börjar. Jag skissar till att börja med i litet format, men går ganska snabbt över i fullformat. Tygmönster kan se jättefina ut i litet format men bli ointressanta i större format. Jag trixar hit och dit och försöker hitta döda ytor i mönstret.

Utklippans tygmönster "Sjörapporten" - skiss Anne AnderssonProduktionen, hur går den till?
– Färgval i tygmönstret är en hel vetenskap och måste bli exakt, det kräver nästan ett eget kapitel. Mina handteckningar förs över i dator. Det tar jag hjäp till, tro det eller ej, lokalt här i Södvik. Tyget trycks därefter i Lettland och alla produkter sys också där. Jag syr upp provmodeller av mina produkter och skickar till fabriken före sömnad.

I Utklippans sortiment ingår, förutom tyg i löpmeter, produkter som bäddset, dukar, handdukar, grillvantar, förkläden och kuddfodral. Dessutom en lyxig kimono. De finns alla här i ateljén, som provexemplar och som färdig produkt, klara att leverera.

Lettland, du reste dit personligen när första tyget skulle tryckas?
– Fabriken var enbart en positiv upplevelse. Det var snyggt, rent och fint. Man hade ordning och reda. Jag blev proffsigt bemött, de är jätteduktiga. Med det känner jag mig trygg. Jag kan stå för min produkt och vet att den tillverkas under bra förhållanden.

Du bytte Gotland mot Öland, hur kommer det sig?
– Så var det inte riktigt. Vi har bott på flera olika platser mellan öarna, så det var inte en direkt flytt från ö till ö.

anne_svenska_fyrar_baddsetVilken skillnad ser du på Öland och Gotland?
– Kommunikationerna. Det är betydligt enklare med en bro än med färja.
Ljuset. Det är två skilda ljus på de båda öarna. Gotland är vitt, Öland har ett mildare ljus.

Din ateljé ligger nästan helt utan grannar längst ned vid havet…
– Jag behöver växla mellan socialt och avskildhet. Ska jag vara kreativ måste jag ha arbetsro. Kontorslandskap är bara att glömma.

Vad sporrar dig som företagare?
– Skapandeprocessen från idé till färdig produkt. Att mina produkter finns i människors vardag. Och att driva ett företag och göra affärer – med allt vad det innebär. Att kunna styra min vardag och mitt eget arbete är också en sporre.

Tre år som företagare, på väg in på ett fjärde.
Tre textila mönster och ett fjärde på gång?
– Det är inte riktigt så att ett nytt tyg om året ska skapas, jag behövde bygga upp ett sortiment från början, inte enbart ha ett enda tyg och olika produkter uppsydda av det. Nya mönstret ”Allting flyter” har funnits i huvudet i ett och ett halvt år. ”Fiskargubben” var däremot en ganska snabb idé, men övriga mönster fanns och flera finns i min idébank inne i huvudet. Ett mönster är en känsla, som redan finns, som jag vill förmedla på bästa sätt.

Utklippans tygmönster "Allting flyter" - skiss Anne AnderssonSommarbutiken i Sandvik var bara en liten del av det du gör.
Hur ser veksamheten ut i övrigt?
– Formex är först ut, den ligger i början av året, där jag och min man personligen visar upp mina produkter. Till mässan kommer inköpare från när och fjärran. Formex är en fackmässa och här har jag skaffat en mängd återförsäljare, bland annat Sjöhistoriska i Stockholm, Strandverket på Marstrand och Bohusläns museum. I Visby är Akantus Utklippans återförsäljare. Och så sex museer i Norge som går under Museum Vest, som är marina museer.
– Efter Formex är Båtmässan inplanerad, där även privatanvändare har tillträde. Då säljer vi direkt över disk. Utöver det har jag webbförsäljning, varor jag själv packar och skickar från mitt lager.

Gör du det du vill idag? Blev jobbet det du tänkt dig? Din dröm?
– Dröm låter jolmigt, tycker jag. Jo det gör jag, som anställd är jag inte mig själv rakt igenom, men som egenföretagare är jag det. Jag får utlopp för både kreativitet och affärsmannaskap. Och jag har nytta av all min kompetens.

Anne Andersson, Utklippan Design Sweden ABInnan jag lämnar Östra Södvik blir jag kvar en stund invid bilen.
Blundar. Tar ett djupt andetag. Och hör gässen på håll.
Först därefter känner jag mig redo att fara.
Med själen fylld av inspiration lämnar jag Anne Andersson. Känner mig stolt över den kompetens som faktiskt finns i lilla Södvik. Här finns havet och friskluft som källa till kraft, en vilja av stål, målinriktning och ett utvecklat driv. 

 

anne_svenska_fyrar1Fotnot: Formex är största mötesplatsen för nordisk inredningsdesign. Här samlas 850 utställare, 23 000 nationella besökare och över 800 medierepresentanter. Formex är en branschmässa som är öppen för dig som är verksam inom följande områden: present, hemtextil, inredning, mode, delikatesser/mat och leksaker. Minimiålder 15 år. Formex presenteras på Stockholmsmässan i Älvsjö. Den arrangeras vid två tillfällen per år med olika teman – i januari och i augusti.

TEXT & FOTO:
ANITA TINGSKULL 2014

 


DETTA ÄR ANNE ANDERSSON
Fullständigt namn: Anne Kristine Andersson
Född: 22 april 1954
Familj: Make och tre barn
Bor: i Östra Södvik
Yrke: Egen företagare
Äter: Gärna fisk eller lammrätter
Dricker: Vin och vatten
Röker: inte
Kör: bil och traktor
Kom första gången till Öland: omkring 2004
Persnäs socken: omkring 2006
Fritidsintressen: Segling, musik, litteratur, natur
Senast lästa bok: ”Nödrop” av Lottie Knutson
Smultronställe i Persnäs socken: Södviken
Önskeresmål: Alla resor ger mig någonting
Bästa egenskap: envishet
Sämsta egenskap: envishet
Dold talang: Handmjölka kor


Vill du se Utklippans produkter välkommen att besöka: www.utklippandesign.se

”Det är en självklarhet att dela med sig till andra”

– ett möte med konstnärinnan Louise Hävre i Hallnäs

Louise Hävre i HallnäsDet tycks aldrig dagas denna förmiddag. Ett lätt duggregn faller när jag hukar och skyndar iväg över gårdsplanen.
Jag stiger in i Louise och Tommy Hävres bostad i Hallnäs.
Här fullkomligt flödar ljuset. Täljstenskaminen värmer. Stearinet skänker varje fönsternisch, varje yta en spärr mot det råkalla utanför. Vi bestämde lunch, men bordet bjuder en hel middag. En stilla ljuslåga brinner vid en tom plats kring bordet.

– Det är det första jag gör när vi kommer hit, säger Louise. Tänder det ljuset.
Louise och Tommy är engagerade i flera olika välgörenhetsprojekt, bland annat 1,6 miljonersklubben och Prinsessan Viktorias barndiabetesfond. Aktuellt just nu är Gula Änglarnas välgörenhetskonsert i Oscarskyrkan i Stockholm. I dagarna skänker Louise en målning dit.
– När man har det så bra som vi är det en självklarhet för oss att dela med oss till andra som inte har det så bra, säger Tommy.

Louise Hävre i HallnäsVi slår oss ned vid bordet och börjar ta för oss av Tommys välsmakande höstgryta.

Vem är Louise?
– Jag har två förebilder i livet. Den ena är Moder Teresa. Den andra är Leonardo da Vinci.

När började du måla?
– Jag befann mig i Spanien när jag fick beskedet att min bror gått bort. Måleriet blev ett sätt att bearbeta sorgen medan jag också tände ljus i kyrkan. Jag tänder fortfarande ljus i katolska kyrkor vart vi än kommer när vi är ute och reser. Det känns hemma, för det var ju i den miljön jag vistades när det hände.

Är ni religiösa?
– Nej, inte alls. Andliga kanske – på vårat vis.

Hur kom du vidare?
– Jag fortsatte att måla och kände så småningom att jag ville komma med i något konstnärligt sammanhang. Jag kontaktade flera olika sammanslutningar, men jag blev inte antagen eller medlem någonstans. Så jag tänkte lite större. Vad är större än Linköping? Och kanske till och med vad är störst?
Jag skaffade mig en gallerist, vilket ger en fantastisk styrka. Och jag blev medlem i Svenska Konstnärer. Där man måste bli rekommenderad och ha goda referenser för att få bli medlem.
Jag vände mig dessutom utomlands och fick äran att delta i Biennalen i Cantalice i Italien 2014, som den enda representerade svenska konstnären.

Louise Hävre - The life way2014 kom att bli ditt år, och du hade det på känn redan innan.
Hur började din fantastiska resa?

– Min gallerist ringde mig, jag var ute trädgården och jobbade. Hon ville stämma av två saker; dels om kommande utställning i Malmö och så om jag ville ställa ut i Louvren i månadsskiftet september/oktober. Jag hade redan bokat in skördefesten, så jag tackade nej till det senare och tänkte att hon kunde återkomma nästa år. Jag fortsatte med mitt trädgårdsarbete.

Hoppla…
– Både Tommy och min dotter gav mig rådet att ringa tillbaka. Det var väl min framgångsfobi som spökade.

I år blev du också utsedd till Månadens konstnär?
– Ja, tre gånger. På tre olika ställen. I februari som månadens konstnär i Svenska Konstnärsförbundet plus hos Art K Samtida konst. I augusti blev jag utsedd till månadens konstnär i Svenska Konstnärer.

Du är idag en internationellt erkänd konstnär, vad innebär det?
– Det är som en nyckel. Jag får ställa ut på de utställningar kravet ställs. Man får också en personlig kod så att ingen annan kan ställa ut i mitt namn.

Vad väntar framöver?
– Först New York i april månad. Därefter Monaco Art Expo. Jag planerar också att ge ut en egen katalog och arrangera någon typ av event för att fira mitt 10-årsjubileum som konstnär. Då bjuds champagne och snittar.

När du nu tagit steget ut, finns det några förpliktelser i ditt måleri?
– Mitt nuvarande konstnärskap ställer förstås krav på kvalitet. Jag kan inte längre gå in i en artistbutik och köpa ett par standarddukar och traditionella färger. Både New Yorkutställningen och Monaco Art Expo ställer krav på materialval, till exempel ska duken vara av knutfri linne. Och färgerna skall vara av högsta kvalitet – så att verket garanteras hålla minst hundra år framåt.

Louise Hävre - UniverseJag ser på Louises målningar som står uppställda längs väggen i rummet där vi sitter. De är inte speciellt stora, någon halvmeter i kvadrat och ganska abstrakta, och tittar man lite närmre upptäcker man att var och en av dem har någonting mer att berätta.
Och traven med måleri utförda på något så ovanligt som bananblad. Trampade i tre års tid av tibetanska munkar.

Då kan du alltså inte plocka fram gamla ”säkra kort” inför de här utställningarna utan måste måla helt nytt. Prestationsångest?
– Kanske lite.

Var finns din ateljé?
– Jag målar allting i Hallnäs. På ölandsbron släpper allt och jag kan koppla av till fullo när jag kommer hit. Ateljén finns här på övervåningen.

Hur går du tillväga när du målar? Skissar du upp någonting?
– Jag tänder ljus. Jag väljer musik. Sedan börjar jag måla.
Någon gång har jag en bild på datorn framme, här var det till exempel ett maffigt blått lavendelfält…och då blev det så här!
Louise visar upp en målning som inte någonstans ens påminner om lavendel. Det handlar uteslutande om inre resor som Louise låter oss vara delaktiga i. Hon strävar alltid efter balans och harmoni i målningen. Och framför allt ljus.
– Finns inte ljuset i bilden, får jag bakläxa, och målar vidare. Tommy är en bra kritiker.

En sista fråga, har du hamnat rätt i livet? Gör du precis det du vill göra idag?
– Jag är konstnär, och det känns härligt. Fast ingenting spelar egentligen större roll för mina framgångar och misslyckanden än de tankar jag väljer att tänka. Som konstnär kan det också vara en svår balansgång att hamna i beroendeställning och ändå behålla sin konstnärliga frihet.

Louise Hävre - In to the momentVi avrundar middagen med en kopp kaffe och ett speciellt brytbröd. Brytbrödet innehåller ett viktigt budskap till envar. Mitt eget budskap denna gråtrista höstdag i Hallnäs blir något så otippat som:
”You are about to embark on a most delightful journey”
Och sannerligen, det kanske stämmer, att få dela med sig av det man har till den som inte har. Kanske min egen resa börjar just här och nu. Bokstavligen eller inte har jag upplevt en fascinerande resa med Louise idag – genom hennes liv och i hennes måleri. 

TEXT OCH FOTO:
Anita Tingskull 2014
BILDER PÅ MÅLERI:
Louise Hävre

Fotnot:
Engelska texten kan översättas ungefär såhär:
”Du ska just hoppa ombord på den mest fantastiska resa”

 


DETTA ÄR LOUISE HÄVRE
Fullständigt namn: Louise Elisabeth Hävre
Född: 10 oktober 1962 i Risinge församling
Familj: Maken Tommy, barn och barnbarn
Bor: i Linköping och Hallnäs
Yrke: Konstnär, sjuksköterska, massör
Äter: Gärna i goda vänners lag
Dricker: gärna bubbelvatten
Röker: inte
Kör: bil
Kom första gången till Öland: 1981 Persnäs: 2007
Fritidsintressen: Motion. Läser, umgås med barn och barnbarn
Senast lästa bok: ”Skapa dig själv på nytt” Deepak Chopra
Smultronställe i Persnäs socken: Hallnäs, Hallnäs udde
Önskeresmål: Dubai, Kina
Bästa egenskap: ambitiös, empatisk förmåga, postitivt tänkande
Sämsta egenskap: Att jag vet vad som finns i julklapparna och kan leta upp gömda paket och finna hemligheter som jag inte har en aning om. Dålig på Sudoku.
Dold talang: Duktig på att sova och kan somna innan huvudet har landat på kudden.


Se mer av Louise Hävres måleri här: www.louisehavre.se

”Jag målar sommar på vintern”

– ett möte med konstnärinnan och
Ölands egen gåramålare Monica Westman Hallin

Monica Westman HallinDet är första riktiga höstdagen i år, just i veckan före skördefesten, den som brukar bli Monica Westman Hallins årliga höjdpunkt. I gamla skolhuset i Södvik ska jag träffa Monica och hennes make Lars. Jag knackar på. Det dröjer en stund innan Monica öppnar dörren och en varm famn av vedeldning suger in mig i hallen.

– Vi tar frukost, säger hon med ett leende. – Du får välja!
Lars har förlagt sina glasögon, men ger upp efter en stunds letande utan framgång. Han sällar sig till oss.
– Vi bor i husvagnen, säger Monica. Det har vi gjort hela sommaren. Jag kommer inte upp för trapporna.
Monica är liten och späd, hennes ögon lyser av bus och livslust.
Vi slår oss ned mitt emot varandra vid bordet. Hon gör sig uppmärksam på mina läppar, men inte överdrivet. Hon är van. Van sedan barndomen.

Monica Westman Hallin - GårdbyHur började ditt yrkesliv?
– När vi skolkamrater träffades efter femtio år kom också vår fröken dit. Hon hade med sig min allra första målning. Den var från tredje klass. Så jag har egentligen alltid målat, som hobby.
I yrkeslivet har jag varit kundreseplanerare, skolchefsassistent och chefsutbildare på TetraPak. Bland annat.

Chefsutbildare?
– Det kunde till exempel handla om att analysera en chefs behov och ge rätt stöd och utbildning för den tjänst han eller hon skulle få. Kanske en tjänst utomlands i ett helt nytt land. Hur lever man här? Hur beter man sig i det här landet? Personalansvar? Ekonomikunskaper? Språkkunskaper? Att leta rätt på lämpliga kurser och skräddarsy utbildningar.

Monica Westman Hallin - kolkritaEn ganska omfattande tjänst?
– Ja, det var både intressant och krävande, med många järn i elden, fast väldigt, väldigt roligt. Men jag var också väldigt trött.
En fredag kom Lars hem med en tidig modell av en Macintosh. Jag blev helt fascinerad av denna dators möjligheter och bad att få skola om mig inom jobbet. Jag fick ett år på mig att lära upp mig. En chans, och jag tog den. Jag lärde mig bland annat PageMaker, Illustrator och Photoshop. Dessutom html-programmering, och inom det blev jag också diplomerad, som det så fint hette. Jag blev testpilot att arbeta hemifrån. Och jag fick min nya tjänst som administratör av TetraPaks Intranet.

Ett fantastiskt jobb. Förstod du aldrig att det kunde bli hälsovådligt?
– Jag fick min första stroke. Efter den fick jag inte jobba längre.
Livet verkade tappa sin mening. Jag blev nere och deprimerad.

Monica Westman Hallin - kolkritaMonica blir tyst en stund. Som för att hämta andan.
– TetraPak gav oss varsin kamera i milleniumpresent. Den hade jag med mig när vi åkte till Öland. Jag gick en lång, lång promenad i Södvik, med käpp och min nya kamera. Jag gick och gick, som för att hitta någon mening. Och jag provade väl min nya kamera.

Monicas ögon börjar glittra igen.
– En tid senare, när vi var tillbaka i huset i Lund, när bilderna kom från labbet, det var då jag såg det fantastiska ljuset. Plötsligt, som av en slump, väcktes min lust att börja måla igen.

Monica målade de gamla gårdarna, fantastiska portvalv, hus och bebyggelse – utan att ha något egentligt syfte med det. Till slut hade hon en samling vyer från byn.

Monica Westman Hallin - Södviks bygataÅr 2001 frågade dåvarande ägaren av Möbelhuset Monica om hon skulle vilja hänga några bymålningar tillsammans med möblemanget i butiken. Det var samma år som Södvik utsågs till Årets Ölandsby. Invigningen blev en stor ceremoni för hela bygden, med Carl XVI Gustav och Silvia som huvudattraktion. Britta Johansson och David Erlandsson var värdar för byn, och Kungen och Drottningen skjutsades med häst och vagn genom byn dragen av frieserhästar. Efter tågade ett spelmanslag med landshövdingen i spetsen.

Monica Westman Hallin - KastlösaFrån starten i Södvik till att följa varje Årets Ölandsby?
– Jo, någon i skördefestorganisationen hade sett mina motiv från Södvik. Han rekommenderade mig att genast åka ner till Kastlösa och fotografera och måla bymiljöer där också – och prata med dem som organiserar arrangemangen i Kastlösa. Det var så allting började.

Det är ett helt unikt koncept, ditt gåramåleri i Årets Ölandsby?
– Ja, det har verkligen blivit det. Det är vårt gemensamma koncept, för vi jobbar tillsammans Lars och jag, alltid, oavsett om han är min kollega, assistent eller man. Vi är ett team.

Monica Westman Hallin - Stora RörHur går du tillväga?
– Jag hade vernissage i juli i Årets Ölandsby Stora Rör. Min utställning hänger där till och med Skördefesten. När skylten ”Årets Ölandsby” överlämnas tillsammans med olika presenter lämnas även gåramålaren över i form av ett kuvert. Så när utställningen plockats ner väntar research för oss av nästa års ölandsby. Vi åker dit för att leta vyer, pratar med människorna och fotograferar. Ja, vi söker själen i byn helt enkelt, för att kunna skildra den på ett finstämt och rättvisande sätt nästa år.

Hur ser ditt liv ut idag?
– Gåramåleriet tar en stor del av min tid. Jag jobbar med det under hela året, fram till nästa säsong. Blir det tid över målar jag helt andra saker, också olja med palettkniv. Jag tecknar gärna grova gubbar med kolkrita. Det är en gåva att kunna skapa.

Monica Westman Hallin - "Mor och dotter"

Din ateljé, är den i huvudsak i Lund?
– Vi har byggt en härlig ateljé i vårt hus, med fönster både i väggar och tak – och med en kamin som värmer i vinterkylan.
Dessutom målar jag gärna tillsammans med TetraPaks målarklubb Paletten i Lund.

Monica Westman Hallin - SegerstadMålar du även här i Södvik, jag vet ju att ni är här några sommarveckor?
– Ja absolut! I rummet intill bär vi in ett stort bord. Varje fönstersmyg fylls snabbt med penslar, färger och olika pryttlar.

Hur har din stroke påverkat ditt konstnärsliv?
Jag har haft tre strokes, läkarna säger fyra. Den senaste i vintras. Den drabbade ryggmärgen, så när jag vaknade kunde jag inte känna tårna eller gå. Idag har jag svårt för trappor. Jag målar nu precis som vanligt.

Monica Westman Hallin - GärdslösaNu väntar en ny Skördefest – alltså din höjdpunkt på året?
– Varje skördefest blir på vårt vis ett nytt äventyr med många nya möten. Men det är så synd att vi aldrig kan vara i Södvik eftersom vi då befinner oss i Årets Ölandsby.

Slutligen, har du hamnat helt rätt i livet? Gör du precis det du vill göra idag?
– Ja, säger Monica. Hon ser mig rakt in i ögonen och fortsätter
– Livet är nu. 

 TEXT OCH PORTRÄTTBILD: ANITA TINGSKULL
BILD MÅLNINGAR: MONICA WESTMAN HALLIN


DETTA ÄR MONICA WESTMAN HALLIN
Fullständigt namn: Karin Ellen Monica Westman Hallin f Zadig
Född: 12 april 1943 i Karlskrona, uppvuxen i Alvesta
Familj: Maken Lars Hallin, sönerna
Ulf Westman (f -69) med fru Titti, 2 barnbarn Sixten och André
Ulrik Westman (f-73) med fru Katarina, 2 barnbarn Ellen Malaika och Olga My
Bor: i Lund, några sommarveckor i Södvik
Yrke: Gåramålare, pensionista
Äter: allt, helst fisk
Dricker: det mesta utom öl och whisky
Röker: inte
Kör: just nu rullator och rullstol
Kom första gången till Öland: 1964, Södvik: 1986
Fritidsintressen: skidåkning innan stroken, rita och måla, resa, busa med barnbarnen
Senast lästa bok: Lars Lerin, ser fram emot: ”Naturlära – limes norrlandicus”
Smultronställe i Persnäs socken: Sandvik och Södvik
Önskeresmål: Öland, Spanien, Alperna
Bästa egenskap: envishet, optimism
Sämsta egenskap: envishet
Dold talang: Rövarspråket, Allspråket


 

Stulen skylt äntligen funnen – i Stora Rör

Konstnär Anita Tingskull skyltMitt i högsäsongen plockades Anita Tingskulls skylt in av Trafikverkets underleverantör PEAB. Skylten stod för nära Södviks Bygata. Det var PEABs tredje raid på norra Öland denna sommar. Även några mindre skyltar med andra ägare plockades längs Gamla vägen. PEAB transporterade därefter upplockade skyltar till sin depå i Färjestaden där de sedan fanns för avhämtning. Allt i enlighet med vad som står att läsa på Trafikverkets hemsida:

”Om reklam sätts upp inom vägområdet utan tillstånd har Trafikverket rätt att ta bort den. Trafikverket förvarar reklamskylten i minst tre månader, och ägaren kan hämta ut den. Om reklamanordningen kan betraktas som skräp utan värde kastas den.”

Anita ringde upp PEAB i Färjestaden för att få bekräftat att skylten fanns på plats och skickade därefter bud att hämta den. Men, när budet anlände fanns ingen skylt att hämta. Den var borta.
Anita tog då kontakt med Jan-Olof Berg, projektledare drift och utredare enskilda vägar på Trafikverket. Denne var på semester, men tog sig genast an problemet.
”Det här har aldrig hänt tidigare” sa Jan-Olof ”att någon går in på området och stjäl.”
Men området står olåst hela dagarna, ibland obemannat när personalen är ute på bland annat skyltraider.
”Jo, men det är fortfarande ett inhägnat område.” fortsatte Jan-Olof.

Att skylten tillhör ägaren, det står helt klart även om den är inhämtad för olovlig skyltning. Juridiska avdelningen på Trafikverket kopplades in och kvitton för ersättning av skylt skickades in till Jan-Olof Berg.
Tiden gick och fortfarande stod Anita utan skylt inför annalkande skördefest.

”Någon sa till mig att det är säkert någon som ska öppna nytt som stulit den, någon som tycker den behöver den bättre än jag.” säger Anita ”Det är det som retar mig mest, den där tjuvaktigheten, att inte kunna låta bli andras saker, inte förstå att de tillhör någon annan som saknar dem. Det handlar inte om pengar, utan om principen.”

På måndagen efter Ölands Skördefest kom ett hett tips in till Anita. En besökare i Stora Rör hade sett hennes skylt och uppfattat det som att hon hade samarbete med någon där inför firandet av Året Ölandsby. Men så var inte fallet.
Anita for dit omedelbart. Och mycket riktigt, vid Pensionat Strandhagen i Stora Rör återfanns hennes skylt i nästan samma skick som när den stals, endast flaggan saknades, men både namn och konstverk satt fortfarande kvar på bocken efter drygt två månader på avvägar.

Stulen skylt Pensionat StrandhagenTyvärr fanns inte ägarinnan av Pensionat Strandhagen på plats men väl hennes bror, vilken gav följande kommentar:
”Var glad för gratisreklamen du fått!”
Tillfället var inte lämpligt att skämta om, och brodern försvann ganska omgående från platsen.
Nu finns Anitas skylt på plats i Södvik igen – där den hör hemma.

”Att jobba som frilansare är ett underbart liv. Det kan bli vad som helst!”

– ett möte med konstnärinnan Annika Huett i Hallnäs

Annika Huett konstnär och illustratörDet är fortfarande en av denna fantastiska sommars heta dagar. Strax före lunch rullar jag in på gården i Hallnäs. Det här är en oas för vila och kreativa möten, om det vittnar gungan och hängmattan i sällskap med sommarmöbeln ute på ängen. Och vilstolen med vy över den halvansade trädgårdenJag parkerar min cykel i skuggan under den stora kastanjen och letar mig in på gårdsplanen.

I den öppna kalkstensladan samsas det sparsmakade med det spartanska, det lite bohemiska. Oväntade föremål, fyndiga påhitt, spontana infall och lekfullhet kittlar som små fina accessoarer. I hörnet står en robust skinnmöbel med fantastisk patina, uddafåtöljer i bruksskick står utställda runt det lilla trebenta betongbordet. Glaspartiet mot innergården lyfter rymden, annars är ladan lämnad tämligen orörd i sin enkelhet.

Det här är Annikas ateljé och galleri här på Öland. Det är här Annika skapar sina mosaiksättningar som blir till bord. Små funktionella bord som lika gärna kan fylla sin plats som prydnad med sin smyckelika dekor. Då och då skapar hon större mosaikbord som samlar hela familjen. Det havsblå bordet där ordet ”tillsammans” vävts in i mosaiksättningen på bordsskivan är ett exempel på det. Lekfulla ”Mar de sol” är ett annat, där ordet ”sol” blev till bild istället för ord. Ibland när Annika gjuter sina bord sparar hon den råa betongytan och dekorerar dem istället med färg.

Annika Huett - mosaikbord "Mar del sol"

I skuggan bakom ateljén hittar jag Annika. Hon är i full gång med sitt rosbord i mosaik. Tången har hon i ena handen, bruk i den andra. Bit för bit skapar hon motivet. Framför henne ligger ett pussel av keramikskärvor.

Annika Huett mosaik I Annikas värld finns två hem. Hallnäs och så finns Enskede. Sommar och vinter.
– Augusti i Hallnäs är den absolut bästa tiden, säger Annika. Hon har redan hunnit ta en cykeltur tvärs över ön för ett morgondopp i sällskap med sin man.

Lika mycket som Annika har två hem, har hon minst fyra eller fem yrkesroller. Annika är en mångfacetterad konstnär som tecknar sparsmakade tuschmotiv – ofta öländsk kust med vikar, badbryggor och pirar utförda i en enda sammanhängande linje, lika gärna som hon målar flermeterlånga tapetvåder, broderar korsstygn och skapar fantasifulla mosaikbord. Dessutom ligger formgivning och illustration av böcker henne varmt om hjärtat. Tillsammans med sin man Ulf Huett Nilsson har det blivit totalt tre böcker. Först den prisbelönade ”Pergola, Tombola, Picknick – en bok om svensk sommar” därefter kom böckerna ”Details” och ”Gardens”. Den fjärde boken ”Åkerbo” både författade och illustrerade Annika själv. Den är en barnbok och handlar om hennes mammas uppväxt.

Annika Huett med boken "Pergola, tombola, picknick"Jag håller förstaboken i min hand, ett unikt exemplar, för boken är slutsåld och finns numera bara på antikvariat. Den ligger skönt i handen, lagom tjock med bra tyngd, och den visar sig vara en underbar inspirationskälla och nostalgitripp, då vi är jämngamla. Annikas handlag med typografi, kalligrafi och textning avslöjar en hel del om hennes bakgrund.

Annika Huett - målat betongbordReklamskola? frågar jag.
– Ja, först Berghs och sedan Beckmans.
Oj då, båda! Beckmans är väl den flummiga av dem?
– Det var Beckmans som var den bra, säger Annika. Berghs var lite för stelbent för mig.
Men Annika är långt ifrån flummig.
Hon stiger upp och är i sin ateljé kockan nio varje morgon. Skulle hon av någon anledning bli försenad en dag träder stressen in. För en frilansare finns alltid att göra, även när uppdragen inte ligger på bordet och väntar. Det är då Annika ser framåt. Hinner med att uppdatera sin hemsida och tar de kontakter som kan ge uppdrag.

Din andra ateljé? undrar jag, för nu befinner vi oss plötsligt i Stockholm
– Jag hyr en lokal tillsammans med en kollega, ja, vi har faktiskt delat lokal sedan skoltiden. Det blir tjugofem år. Nu hyr ytterligare några in sig i våra lokaler.

Annika Huett - målat betongbordHur vågar man ha en lokal i storstan som står och tickar pengar?
– Som frilansare finns det självklart toppar och dalar och när dalarna infunnit sig har det hänt att jag använt självrannsakan. Funderat på att kanske ta ett ”vanligt” jobb. Jag skalar av, smalnar av mitt område och fokuserar. Men det slutar alltid likadant. Jag fortsätter med det jag gör, för jag kan inget annat!

Annika Huett är en väletablerad illustratör och anlitas bland annat av modetidningen ELLE,
i vilken hon blivit känd för sina stilikoner i form av collage där hon porträtterat till exempel modeskaparna Yves Saint Laurent och Karl Lagerfeldt. Dessutom Robyn och Grace Kelly. Förutom det gör Annika även väggmålningar.

Hos konstnär Annika Huett, HallnäsNär du illustrerar, använder du dator då?
– Nej aldrig. Jag tecknar allting för hand. Alltid.
Och det syns. Det finns äkta känsla i hennes högerhands drag.

Är du obegränsat kreativ?
– Jag kan vakna med idéer i huvudet. Ibland inspireras jag av andras idéer, ser dem, och gör dem till mina egna.

Finns det någon händelse i jobbet du minns särskilt starkt?
– En gång kom jag till en tryckverkstad. Jag hade redan mina tryckfilmer klara och hade dem med mig, ja, som illustratör jobbar man kanske mer så, man har bilden klar för sig i ett tidigt skede. Då sade man till mig; ”Kommer du hit och vänsterprasslar?” För i tryckverkstaden skulle man ta sig tid att skapa sina motiv, låta dem växa fram. Så var jag inte alls van att jobba. Det där med vänsterprassel satt hårt länge, jag tog illa vid mig och tvivlade mycket på mitt konstnärskap.

Annika Huett - målade tapetvåder
Vi stannar till vid en låda med allsköns porslinsskärvor.
– Det ska bli någonting av dem också, säger Annika, någon gång! Hon fortsätter;
Till min mammas högtidsdag skapade jag för några år sedan en speciell mosaik. Jag plockade helt enkelt en tallrik av varje sort ur mammas porslinsskåp, vardagsporslin som finporslin, krossade dem och skapade ett collage. Men mamma blev inte alls glad, hon blev förskräckt! Hon är en riktig ordningsmänniska och hade full kontroll på vilken servis som var komplett eller inte. Idag har mamma till sist accepterat sin mosaik som den spegling av hennes liv den faktiskt blev.

Annika Huett mosaikbord "Home"Då är vi tillbaka på Öland igen, mitt i mosaikens skapande. Hur kom du till Öland?
– Jag har varit sommarölänning sedan 1967. Då hyrde vi först på en gård som mina föräldrars bekanta hade. Mina föräldrar köpte sedan tomt i Löttorp och började bygga där 1969.

Varför blev det just Hallnäs?
– Helst ville vi bo i Sandvik. Vi var tidigt spekulanter på Sandviksklint och ville göra ett konstnärscentrum där. Vi hade stora visioner. Men det gamla bruksområdet fick en annan ägare och vi hittade istället Hallnäs – och köpte det ”så länge”. Och här är vi kvar.

Vilket är ditt smultronställe i Persnäs socken?
– Piren i Sandvik. Och Södviks centrum förstås, vid bageriet. Egentligen kan den samlingsplatsen vara var som helst på landsbygden i Sverige. Det är egentligen ingenting som vittnar om att den ligger på en ö.

Annika Huett mosaik
Slutligen, har du hamnat precis rätt? Jag menar, jobbar du med det du vill, eller är det en slump att du blivit det du blivit?

– Det är absolut ingen slump. Jag har alltid tecknat och jag har alltid skickat arbetsprover till Gerlesborg, reklamskolorna, alla tänkbara utbildningar. Ibland har jag kommit in och ibland inte. Att jobba som frilansare är ett underbart liv! Det kan bli vad som helst! 

TEXT & FOTO: ANITA TINGSKULL


DET HÄR ÄR ANNIKA HUETT
Namn: Annika Gunilla Margarete Huett
Född: i Malmbergen 7 juni 1963
Familj: Ulf Huett Nilsson och döttrarna Miranda -94, Doris -97 och Rut -03
Bor: i Hallnäs och i Enskede
Yrke: konstnär och illustratör
Äter: allt
Dricker: allt (utom Whisky)
Röker: nej
Kör: bil och cykel
Kom första gången till Öland: 1967, mina föräldrar byggde sedan hus
i Löttorp 1969
Fritidsintressen: ungefär samma som mitt jobb
Senast lästa bok: ”Män ur mörkret” av Håkan Östlund, läskig deckare som utspelas på grannön.
Film: Skumtimmen
Resmål: Grekland, det är därför jag tycker så mycket om Öland som bitvis påminner om Grekland. Eller om det är tvärtom.
Bästa egenskap: förstående
Sämsta egenskap: svårt att släppa grejer
Dold talang: klippa hår


Annika är medlem i
Norra Ölands Konstnärsgille och deltar i den årliga Konstrundan.

På byvandring i Hallnäs

Byvandring i Hallnäs 2014
Efter en dag med högst varierad väderlek är det dags för avfärd mot Byvandringen i Hallnäs. Det blir god uppslutning vid samlingsplatsen – och första anhalten – socknens idrottsplats och hjärtat för Persnäs AIF, Solvallen.

Ordförande i Hembygdsföreningen, Anna-Karin Nilsson, hälsar oss välkomna till allra första byvandringen i Hallnäs. Anledningen till att det inte blivit av tidigare här är att man länge klurat på hur man skulle kunna genomföra en byvandring längs socknens allra längsta bygata, Hallnäsgatan.

Många har tagit bilen, och nästan lika många cyklar idag.
Vädret slår om och erbjuder plötsligt en stabil kvällssol.
Byvandring i Hallnäs 2014Bernt Johan tar därefter vid. Vi korsar fotbollsplanen och stannar till vid byggnaderna.
På sitt skojfriska sätt berättar Bernt Johan kort om Persnäs AIF, om oförglömliga matcher genom tiderna, om sitt eget engagemang i föreningen sedan 15-årsåldern, och om hur har råkade elda upp föreningens tvättstuga och hur man nyligen återuppbyggt den. Och sist men inte minst om Persnäsbingon – femtioåringen som förnöjer spelande från
när och fjärran varje torsdag i Persnäsgården.
Vi tar våra olika färdmedel och åker en bit fram längs Hallnäsgatan, stannar i dikesrenen efter kröken och samlar ihop oss.
”Vi måste väl intill” kommenterar någon ”så vi får se det i sin storhet.”
Några sneglar på äldstemannen i socknen, David 90, men han har inte samma uppfattning som vi. Han cyklar ikväll.
Byvandring i Hallnäs 2014Sagt och gjort. På ett spritt led vandrar vi ut över ängarna, in på betesmarker och fram till Rynings Kors. Historien om kronofogdar förr och speciellt fogden Ryning berättas och många går fram och känner på det flera hundraåriga stenkorset.

Färden går vidare ut mot Hallnäs udde. Vi parkerar vid det höga sjömärket i kalksten och fortsätter till fots ut mot sjöbodarna längst ut på udden. I en av trädgårdarna brer vi ut våra filtar för pick-nick.
Byvandring i Hallnäs 2014Hällnäskärringen byggdes till på höjden 1868, får vi veta, så troligen är nedre delen mycket äldre.
”Hallnäskärringen, förresten” inflikar Harald ”jag har då aldrig kallat henne annat än Bååka” Man resonerar en stund kring detta, att man kanske eldat här för att få båken att synas.
”Men inte på kalkstenen…” tillägger någon ”…för då spricker den, så i så fall framför.”
Fyra bodar finns på Hallnäs udde. Två ägs av Åkerbo Hembygdskrets. De andra två kunde vi med ortsbornas hjälp så småningom hitta ägare till.
Samtalet fortsätter vidare om militärens och kommunens ägande av uddar och sjömarker.
Det handlar också om trädbevuxna eller trädfria marker, och om blommor och blader.
Alla har sin bit att bidra med och det är en avspänd stämning.
Tack till alla inblandade och till Persnäs Hembygdsförening som arrangerade denna minnesvärda kväll.

 

”När penslarna tystnar”

Ett möte med konstnären Lars Sahlström
.
När penslarna tystnar
Lars Sahlström är konstnär på heltid men kan inte måla längre. Den neurologiska sjukdomen ALS (se faktaruta) har satt stopp för det. Hans muskler är försvagade och lyder inte
.
.
Vi möts i sommarbostaden i Sandvik på norra Öland. Huset vetter mot havet med utsikt över Kalmarsund. Här har Lars tillbringat åtskilliga sommarsäsonger tillsammans med familjen. Om bara några dagar är det dags för det årliga uppbrottet – att flytta tillbaka upp till Saltsjö-Duvnäs utanför Stockholm. Lars hustru Maria är vid hans sida liksom Magnus, en av de ständigt närvarande personliga assistenterna. Utan dessa skulle det vara svårt att klara sig, han behöver hjälp med det mesta. ALS finns i olika varianter men har gemensamt att de successivt bryter ned den drabbade. Då Lars ben inte längre bär sker all förflyttning med hjälp av den eldrivna rullstolen.
.
Lars kan inte prata som vanligt eftersom tungans muskler inte fungerar. Istället har han en talmaskin till sin hjälp. Den ligger i hans knä och liknar en liten dator. Han får hjälp av Magnus att lyfta handen över tangentbordet och släppa ner pekfingret på en bokstav i taget. Ord växer fram och uttalas av talmaskinen samtidigt som de visas på en display som är synlig för den han pratar med. Med ytterligare en knapptryckning blir varje färdig mening uppläst.
.
När penslarna tystnar
– Det började med målarlådan, säger Maria. Hon hjälper till och ger en del fakta om Lars bakgrund och konstnärskap. Han visade tidigt i skolan prov på konstnärlig talang, både i skrivande och ritande. När han fyllde arton år fick han en akvarellåda i present av sin mamma. Lars tyckte lådan påminde om ett smyckeskrin och var alldeles för fin för att användas. I flera år låg färgerna och väntade. 1984 dog Lars mamma. När han året efter bestämde sig för att använda presenten målade han allra först ett porträtt av mamman. Sedan följde bland annat akvareller med Öland och Stockholm som motiv.
.
Målandet fortsatte, alltmer i olja och fortfarande som hobby. Lars var ju utbildad civilingenjör i elektronik och jobbade med produktutveckling och marknadsföring av medicinsk teknik, bland annat EKG-utrustning. En bit in på nittiotalet drömde Lars allt oftare och tydligare. Flera av drömmarna hade en kvinnogestalt som huvudfigur. En dröm utspelade sig i en kyrka. I en annan dröm var han ställd inför blinda domare som hävdade att han ”levde fel”. I en tredje dröm blev Lars attackerad av projektiler på ett värdshus. Han räddades av en ung kvinna på häst. Den drömmen resulterade i tavlan ”Drömflickan”.
.
Det intensiva drömmandet fortsatte. Lars bestämde sig för att gå i jungiansk terapi för att bättre förstå budskapet från det undermedvetna som drömmarna förde med sig. Det blev tydligt att hans inre kvinnliga följeslagare hade något att säga. – Mycket om att rädda små barn, säger Lars med hjälp av talmaskinen. En dröm handlade om att rädda ett barn från en vak. När han väl får upp barnet är det inte blött och iskallt utan det glöder av energi. Lars fortsätter: – Barnet betydde att jag hade oförlösta talanger som jag borde utveckla, exempelvis målning. Jag var på fel spår i livet.
.
När penslarna tystnarLars började ta måleriet och sin kreativitet på allvar. Han träffade konstnären Börje Frykenstam på Öland som blev en nära vän och konstnärskollega. Samma år började Lars skriva en berättelse som byggde på hans drömmar. Huvudpersonen Esal och de andra drömgestalterna figurerar på olika sätt i ett strapatsrikt och spännande äventyr för att i slutänden sammanstråla. Resultatet är en nu färdig bok. Lars och Maria undersöker olika möjligheter att få den publicerad.
Lars bestämde sig också för att satsa på målandet på heltid. 2005 började en dröm förverkligas, bygget av ett galleri i anslutning till huset i Sandvik. Här skulle de egna tavlorna visas på hemmaplan samtidigt som det luftiga utrymmet skulle bli en plats för målning. Van att hitta lösningar på saker och ting byggde Lars med hjälp av sin bror Göran allt själv. Elinstallationen granskades dock av behörig elektriker. Efter fyra år stod galleriet färdigt.
.
Redan då hade sjukdomen börjat smyga sig på Lars. Fast det var först i efterhand som han kopplade ihop de där för honom ovanliga händelserna. Som när han på hösten 2007 snubblade när han skulle flytta en högtalare, han hade ju byggt hus och klättrat på byggställningar i flera år. Liksom den väldiga tröttheten året därpå och det vänstra benet som inte ville hänga med riktigt. På promenad ramlade han omkull några gånger. Allt var ju lite konstigt, han brukade inte ramla. Tvärtom, styrka och balans var något av kännetecken för Lars. Han körde ofta motorcykel och var också en hängiven långfärdsskridskoåkare och paraglide-flygare för att nämna några av alla hans aktiviteter.
.
Efter många läkarbesök fick Lars i maj 2009 diagnosen ALS (Amyotrofisk lateralskleros). Sjukdomen innebär i korthet att motoriska nervceller i hjärnan dör. Detta leder till att muskler som inte får impulser från nervsystemet försvagas och förtvinar. Lars förstod att läget var allvarligt men gav inte upp för det. Både han och Maria insåg att det var slut med turerna på BMW-motorcykeln. De hade varit på många resor runt i Sverige och Europa och de ville gärna komma ut igen. Lars sålde motorcykeln och köpte en Mercedes-sportbil. Problemet med det dåliga vänsterbenet gick att lösa. Det blev en bil med automatväxel! Den sommaren bar det först av till Dalarna och sedan ner till Alperna på slingriga vägar.
.
Sjukdomen gjorde sig alltmer påmind. Kroppen fungerade inte som den brukade och det blev allt svårare att styra penseln. Det finns ännu ingen känd botande behandling av ALS. Däremot finns det flera lindrande behandlingar och hjälpmedel som kan underlätta för patienten. På hösten 2009 tog Lars och Maria en chans och åkte till Kina. Under fem veckor genomgick Lars en tuff behandling med stamceller. Den närmaste tiden efter behandlingen mådde Lars lite bättre. Sett i ett längre perspektiv har det dock varit svårt märka någon bestående effekt. Maria säger att de inte ångrar behandlingen i Kina men att de nog tvekar att rekommendera den till någon annan.
.När penslarna tystnar
Hur har er relation förändrats? undrar jag. Lars knappar fram: – Andra roller. Jag patient, Maria organisatör av min vård. Maria säger: – Det tar tid och energi att organisera assistans, hjälpmedel och ombyggnad av hus. Min praktiska sida har utvecklats. Plötsligt påkallar Lars oss sin uppmärksamhet. Han blickar ut genom ateljéfönstret och vi ser en havsörn som just lyft nere vid vattnet. Örnen cirklar runt en stund innan den försvinner. Maria fortsätter: – Jag saknar samtalen med Lasse, att ha honom som bollplank. Vi har promenerat ofta och utbytt många tankar. Nu är det annorlunda. Han kör sin rullstol och vi andra går eller cyklar.
.
– Det tar för lång tid för att kunna diskutera, säger Lars. Jag kan inte kommunicera annat än enkla sammanhang. Skallen är full av tankar jag inte förmår uttrycka. Det är som att hamna i ett land där ingen förstår mitt språk. Jag försöker säga saker som de inte förstår, då är det bara att stänga av.
.
– Var hittar du kraften? frågar jag. Lars svarar: – Hos min familj. Utan dem är detta liv inte värt att leva. De (barnen) har det mycket svårare än jag. Värst är det för Maria som lider mer än jag. Jag känner mig fullt tillfredsställd med det liv jag haft med Maria och familjen. Här blir Maria rörd. – Tack, säger hon. Lasse är en förebild. Lars igen: – Jag får så mycket hjälp av alla. Sjukvården är jättebra trots att det inte finns någon bot.
.
Det är sent på hösten och alltså snart dags för återflytten till vintervistet i Stockholm. På ett staffli i ateljén står två påbörjade målardukar. De är Lars sista målningar och de kommer aldrig att bli färdiga. Penslarna står torra i några krukor.
De har tystnat.
.
När penslarna tystnarTEXT & FOTO: OLLE ERIKSSON, Frilansskribent
FOTO DRÖMFLICKAN: LARS SAHLSTRÖM

FAKTARUTA ALS

Amyotrofisk lateralskleros (ALS) är en neurodegenerativ nervsjukdom, dvs den leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Muskler som inte får impulser från nervsystemet försvagas och bryts ned. Först blir motoriken nedsatt följt av borttynande muskler med tilltagande grad av förlamning.

Vanliga symtom är förlust av muskelkraft, svårighet att tala, svälja och andas. Blås- och tarmfunktion brukar inte påverkas. Ögonens muskler är de sista som angrips utom i vissa fall då de inte angrips alls. Det finns flera varianter av ALS och symptomen varierar mellan de drabbade.

I Sverige får drygt 200 personer per år diagnosen. Sjukdomen är något vanligare hos män än kvinnor. Genomsnittsålder vid diagnos är 55 år.

Det finns ingen entydig förklaring till sjukdomens uppkomst, flera teorier diskuteras. Omkring 10% av de som insjuknar har sjukdomen i släkten. ALS är inte smittsamt.

ALS är en obotlig sjukdom. Bromsmedicin kan förlänga överlevnadstiden. Symptomlindring kan ske med olika läkemedel. Tillgång till exempelvis sjukgymnast och kurator är också viktiga delar av omvårdnaden.

Källor och ytterligare information:
www.ullacarinstiftelse.se
www.netdoktor.se
www.wikipedia.org


 

Annikas och Isacs ladugårdsbygge II

Annika och Isaks ladugårdsbygge i Trosnäs

Jag är tillbaka hos Annika och Isac i Trosnäs i deras nybyggda kostall. I min förra artikel levererades taket, bygget var försenat och det var snudd på värsta tänkbara väder för just takresning. Det var strax efter nyår. Trots halv snöstorm kom bjälkarna på plats och bygget kunde därefter fortsätta.

I början av mars kunde de första fyrtio mjölkkorna flytta in. Några av djuren visade sig vara lättare att lära nymodigheterna med mjölkrobot medan andra var ovilligare och ibland riktigt envisa.
Idag, mitt i oktober, står vi på ett ljust klinkergolv och ser på djuren.
– Det största problemet var att få dem att gå in i själva mjölkbåset, säger Annika. Väl inne verkade problemet inte så stort, för när det stod klart för dem att det var mjölkning som gällde lät de sig ganska villigt mjölkas.

Annika och Isaks ladugårdsbygge i Trosnäs

Därefter hämtade man hem det tjugotal kor som varit bortlånade för att kalva i lugn och ro. Så gott som alla dessa hade bott i moderna stall under bortavistelsen så de var redan vana vid mjölkrobotar och andra moderniteter vid hemkomsten.
Ett tiotal kor åt gången tillfördes sedan besättningen som idag ligger på omkring 120 kor. Inte riktigt alla producerar ännu mjölk – några går vid sidan av för att lära upp sig, och i gamla ladugården finns fler på tillväxt.

Var det bara mjölkroboten som var otäck i början?
– Gödselrakan som rakar gångarna rena var ovant för korna. De förstod inte att de kunde gå över den utan lät sig motas ned i änden på stallet, men idag, nu kliver de bara över rakan. De bryr sig inte längre.
Rakan löper just förbi i sin bana och gör gummigången helt ren på gödsel. Kon kliver över till den rena sidan som för att visa vilket hon föredrar.

Annika och Isaks ladugårdsbygge i TrosnäsI juni var marken kring bygget iordningställd och korna kunde börja ströva omkring utomhus också. Nu är sommaren förbi och dörrarna stängda till grönbetet. Stallet är skönt tempererat. I bakgrunden hörs mjölkrobotens rytmiska pumpande. Järngrindar slår när djuren rör sig i lösdriften.
– De var gummerade först, säger Annika, men det försvann rätt fort. Ganska slamrigt blir det.

Vi blir stående vid mjölkroboten. Kon låter sig villigt mjölkas med mulen i foderbingen. Roboten pumpar på.
Kon slutar tugga, maten är slut. Mjölkens kilovikt slutar på 11,3 då spenarna släpps, en i taget, och slangarna matas tillbaka. Nära, nära, men utan att snudda golvet. De spolas rena och hängs automatiskt upp. Spenarna duschas och kon släpps att gå.
Nästa ko står på kö men motas åt sidan av en syster som tycks ha mer bråttom. Inget att bråka om.

Annika och Isaks ladugårdsbygge i TrosnäsVarje individ har en blå dosa under hakan. Den lämnar information om kon och indikerar en viss giv mat om dagen. Den vet hur mycket kon väger och hur mycket hon mjölkar. Men den innehåller mer information.
– Den håller reda på när kon är brunstig, då det är dags att inseminera, säger Annika.
Hur sjutton kan datorn avgöra det? frågar jag.
Vi går till hjärtat av verksamheten, det lilla rummet som likt styrhytten på ett skepp bjuder utmärkt sikt. Härifrån håller man koll på djuren, både visuellt och icke. Annika klickar sig in på datorn. Till en ko som är stjärnmarkerad, och söker vidare om denna. Ett diagram dyker upp på dataskärmen.
– Här ser du kons aktivitet, säger Annika. Det var precis tre veckor sedan hon var orolig förra gången. Ett gott tecken. De blöder också i slutet av brunsten vilket är ett fysiskt bevis också. Men så här långt har vi koll med hjälp av datorn. Annika backar några steg så att hon får upp samtliga brunstmarkerade kor på skärmen igen.
– De här tre måste insemineras innan dagen är slut.
Oj då, men hur ordnar ni det?
– Jag inseminerar själv. Sperma finns i tunnan där. I flytande kväve. Tunnan står i stallgången. Vad gäller den här kon, Annika pekar på skärmen, det är en felrapport. Hon är inte brunstig utan kom hit för några dagar sedan. Det är därför hon är orolig. Man får kombinera datainformation med det man ser eller vet.
Statistik är så här tidigt svår att få ur Annikas och Isacs dator, men man vet att varje ko i genomsnitt mjölkar omkring 30 liter om dygnet och att den mjölkar 2,7 gånger om dygnet.

Med tanke på annalkande sommartidens slut;
Jag har hört att kor inte klarar omställningen till vintertid och vice versa.
Hur fungerar det här, ni har väl ljust i stallet dygnet runt?
– Vi har ljust, men lite mer dämpat på natten. Jag tror inte kor är dagindivider så som vi som måste sova just på natten. Däremot är de ganska rutinberoende.
Så här får varje ko en personlig rutin?
– Det kan vara så ja. Mjölkningarna ser vi är spridda över dygnet och titta själv, en del ligger och sover nu på förmiddagen.

På anslagstavlan finns en daglig att göra-lista och ett par tre noteringar. Noteringarna gäller korna som individer inser jag, fast de benämns med nummer. Jag passar på att fråga Isac.
Har alla kor namn, eller kallar ni dem vid nummer?
– Varje ko har ett namn. Men oftast blir det enklast ändå att nämna dem vid nummer. Nu har vi förresten fått fler kor med samma nummer.
Hur gör ni då? Kan de ha samma färg också?
– Jadå. Vi lägger till en siffra i början på numret, ja, de har förstås olika besättningsnummer men de siffrorna är så små.

Annika och Isaks ladugårdsbygge i Trosnäs

Isac går för att sköta sitt, Annika kommer och avlöser.
Känner du igen alla era kor?
– Njae, hundra av hundratjugo kanske.
Jag tänkte väl det. Någonstans går väl gränsen. Känna eller känna igen, tänker jag tyst.
– Jag vet att det är till exempel en svartbrokig med mycket svart, men det kan vara den, den eller den. Så är det med de kor som är snälla och inte utmärker sig. De som vi får lägga ned lite extra tid på känner man ju väl igen.
Vi står vid sidan av mjölkmaskinen. Annika pekar.
– Här är restaurangen. Här doseras maten till kon. Ibland händer det att de försöker äta mer än de får men då serveras ingen mat. De får gå igen.
Jag nickar och tar in.

Annika och Isaks ladugårdsbygge i Trosnäs– Likaså mjölkningen. Datorn känner av om kon nyss har mjölkats, eller mjölkats klart. Då kommer den inte in igen utan får välja restaurangen istället.

Och där står en ko och njuter…
– Ja, de aktiverar borsten med sig själv. Ingen ko, ingen borstning.

Vi rör oss vidare mot foderbordet.
– Här är fri tillgång på foder. Ensilagevagnen fyller matbordet varannan timme. Där hade vi ett problem i starten när vi skulle fylla vagnen. Den slog aldrig ifrån när den blev full utan fylldes tills det rann över och ut på golvet. Den här tekniken klarar vi aldrig, tänkte vi då. Men, det mesta löser sig. Den slog ifrån till slut.

Trots robotar och moderniteter saknas inte själ och värme i stallet. Kornas idisslande bidrar givetvis, men också bönderna själva. Blir det någon stund över erbjuder Annika gärna korna lite kel. 

TEXT & FOTO: ANITA TINGSKULL

Annikas och Isacs ladugårdsbygge I

Annika och Isaks ladugårdsbygge i Trosnäs

Vinden viner kring knuten. Det ligger snö på backen när det börjar dagas. Ytterligare någon timme låter jag passera innan jag beger mig mot Annika & Isacs ägor i Trosnäs. Platsen liknade länge en byggarbetsplats dit man forslade lass efter lass med skrotsten från stenbrotten utan att någonting egentligen hände. Plötsligt en dag levererades väggarna med lastbil och bygget började ta form, modell större det förstår man nu.

Annika ringde mig på nyårsaftonens dag. – Äntligen, sa hon, på torsdag reser de taket. Om det inte blir snöstorm, sa vi, nästan samtidigt. Och det är väl hugget som stucket den här torsdagen. Jag borde tagit både långkalsonger och mössa inser jag halvvägs på promenaden. Där, högt över horisonten står en man i en lift, två kranar lyfter en andra halva takstol på plats. Några byggare på marken kisar mot himlen. Kylan slår som piskrapp. Med stelfrusna fingrar knäpper jag några bilder mot en jämngrå himmel, sedan skyndar jag mot köksingången på sidan av huset.

– Kaffe? frågar Annika.
Ja, tack, säger jag.
Isac och Herman sitter där redan. Jag slår mig ned.
– Nehe, om man skulle…,säger Isac. De båda reser sig att trotsa snålblåsten igen.

Bygget har blivit försenat. Känner du dig stressad?
– Kalvningarna är planerade i slutet av januari, ja, några har redan börjat och många kommer att kalva fram till sommaren. Man planerar framåt och kor är dräktiga nio månader. Vi tydde signalerna att bygget skulle stå klart i januari, ja innan årsskiftet egentligen, och då seminerade vi korna efter det. Man kan inte skjuta upp kalvningen precis.

Annika och Isaks ladugårdsbygge i Trosnäs

Annika ser ut genom fönstret, mot snön som springer på tvären, mot de två takspant som äntligen kommit på plats, mot byggarnas blåfrusna kinder uppe i liften. Hon fortsätter:
– Snön brukar komma – om den kommer – efter jul. Vi har redan fått låna bort några kor. Garderat oss.

Hur många djur kommer ni kunna hysa framöver?
– Det blir plats för 130 mjölkande kor, 25 kvigor plus 5 små kalvboxar.

Vad har ni i nuläget?
– 54 mjölkkor, boxar för 73 för ungdjur, fyrafem stycken i varje, och 22 platser för kalvar.

Det blir väl inte så himla mycket mer…totalt?
– Jo, det dubblas ju! Och vi ska inte tömma gamla stallarna, där ska vi ha ungdjuren. Så, det blir dubbelt upp av allt kan man säga.

Skillnad mot nu?
– Som det är nu är det vi människor som rör oss. Vi går till var och en av korna för att mjölka. Vi borstar och klipper korna. Framöver kommer kon att går till mjölkningen själv. De kommer att gå och äta när de vill.

Fördelar för er?
– Förutom det minskade jobbet med mjölkningen, finns borstar uppsatta här och var i stallet, dit korna kan gå och så att säga “borsta sig själva”. Utgödsling sker hela tiden och automatiskt. Och korna äter som sagt när de själva vill.

Annika och Isaks ladugårdsbygge i Trosnäs
Fyller ni upp den nya ladugården sedan?
– Ja, det vill verkligen till att stallet blir fullt, så att vi kan börja dra in mjölkpengar.

Blir det så?
– Ja, det räknar vi med. Inom ett år ska det vara fyllt.

Varför gör man en sådan här investering? Det måste ju kosta en ordentlig slant.
– Vi tänker på framtiden.

Hur är det med ungarna? Tar de över sedan?
– Nej, inte låter det så nu i vilket fall, de är 18 och 20, men man ska aldrig säga aldrig. Det är för företagets utveckling, helt enkelt. Hade vi inte gjort något, ja, vi hade kunnat leva på det här tills vi blir pensionärer, men sedan hade vår ladugård tjänat ut. Man bygger inte för uppstallade djur längre. Man måste tänka framåt, det blir en modern och bra arbetsmiljö för oss. Vi har ju i alla fall tjugo år kvar.

Har ni alltid kunnat leva på det här?
– Absolut. Vi har varit mjölkbönder hela livet.

Just det, bönder är egna företagare. Något jag inte tänker så mycket på egentligen.
– Ja, det är mycket man ska kunna. Men vi behöver ju inte ge oss iväg till affären för att sälja våra produkter, det finns en kooperation som sköter det.

Och datorer?
– Ja, absolut. Varje nyfödd kalv ska registreras inom sju dagar. Bokföringen sköter vi också via dator.
Annika går efter en fullmatad pärm, lägger upp den på bordet.
– Och här; manualen till nya stallarna. Men det ingår support, dygnet runt.

Vi ser på flygfoton över nya och gamla gården, det vill säga gården före 1969 och den efter.
Var är kvarnen? säger jag.
– Här. Utanför bild. Vi tänkte mycket på det när vi planerade för bygget. Var en modern ladugård skulle passa bäst. Vid kvarnen, eller rättare bakom den, är också mer sankt. Och bortom gamla ladugården, nej, det skulle förändra hela gårdsbilden. Jag tror vi valde rätt plats.

Annika och Isaks ladugårdsbygge i TrosnäsEnligt planerna ska här kaklas nästa vecka. Undertecknad fryser av blotta tanken.

Fördelar för djuren?
– De är inte uppbundna utan rör sig fritt. Det är en himla skillnad, nu står de ju stilla under hela vintern. På sommaren ska de också kunna gå utomhus vid stallet – och kunna gå in när de vill mjölkas. De sover på madrasser och går på gummimattor, som är nyttigt för klövar och ben.

En sista fråga jag funderat mycket på passar jag på att ställa;
Vad händer vid strömavbrott?

– Ja, efter tio liter för hand är både du och kon slut. Vi brukar mjölka trettio liter från varje ko i genomsnitt per dygn. I kön står idag femtiotre till och väntar…så, vi har en reserv, ett elaggregat till traktorn som faktiskt driver hela företaget vid avbrott.

Ritningarna ligger utvikta över köksbordet och i mitt inre är jag redan förflyttad till de nya stallarna. Precis som Annika. Hon är i sina visioner.
När jag småspringer hemåt med händerna för öronen vill jag inte byta plats med någon av byggarna uppe i liften. Och jag önskar också att de snart ska bli klara med taket. Allt blir så mycket lättare då. 

TEXT & FOTO: ANITA TINGSKULL