Textilresa i Japan

Persnäsportalen har fått äran att publicera en artikel om södviksboende Anne Anderssons fantastiska resa till Japan, som på många sätt blev hennes livs resa. En resa man kanske bara gör en gång i livet. Här kommer artikeln i sin helhet, varsågod och njut!

Jaaa! Där är den, resan som jag bara måste följa med på, tänkte jag när jag fick se annonsen i januari. Textilresa i Japan under två veckor i november, det fanns ingen återvändo anmälan skickades in.

Den 11 november lyfte planet från Arlanda med byte i Helsingfors till Osaka i Japan. Tillsammans med arton andra textilintresserade personer skulle vi göra en djupdykning i Japans textila värld. Med på resan var hemslöjdskonsulenten Ulrika från Härnösand som sakkunnig. Hon hade några år tidigare arrangerat en utställning i Sverige med japanska textilier. Vår guide på resan var Kristina, en svenska som bor i Japan sen tjugo år tillbaka, pratar flytande japanska och med ett textilt intresse. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. Förväntningarna var högt ställda, under resan skulle de överträffas med råge kom det att visa sig.

restaurang-kanazawaBilden: Restaurang i Kanazawa

Här är ett urval av några av de upplevelser som gjorde intryck på mig. Vi startade med ett studiebesök hos ett litet företag i Kyoto som tillverkar futons, det vill säga kuddar o dynor. Vi fick se hur produktionen gick till och ta del av deras tankar kring hur levnadssätt påverkar produktutbudet. Nu när många japanska hem har västerländska möbler behövs andra typer av kuddar. De traditionella sittdynorna som läggs direkt på golvets tatamimattor minskar i användning. Jag kunde dock konstatera efter några restaurangbesök, sittandes på en dyna på golvet med värkande leder, att traditionen är högst levande. När jag själv stapplande tog mig från bordet kunde jag se personal och gäster i olika åldrar smidigt resa sig upp och ner utan problem. Kanske har vi inrett våra hem för bekvämt, de verkar göra oss orörliga.

En workshop i färgningstekniken shibori hölls för oss hos ett gammalt familjeföretag i Kyoto. Shibori är en reservagemetod där delar av tyget blockeras med hjälp av omknytningar eller vikningar innan det färgas. Tekniken går att variera i det oändliga. Man kan även ”permanenta” tyget så att det bildas ett strukturmönster i form av veck och toppar. Av deras sortiment fick vi se fantastiska prover på shibori. Till exempel ett kimonotyg i siden som det tar 10 månader att tillverka med alla omknytningar och färgningar. Till en kimono går det åt 13 meter tyg. Jag får väl erkänna att den workshop vi genomförde var på en mindre avancerad nivå.

kiyomizutemplet-i-kyotoBilden: Vid Kiyomizutemplet i Kyoto

I Kyoto besökte vi det stora tempelområdet Kiyomizu som finns upptaget på världsarvslistan. Templet är en symbol för staden Kyoto som tidigare var huvudstad i Japan. Där vimlade det av kimonoklädda kvinnor, men även män i traditionella kläder. Guiden berättade att det är väldigt populärt att hyra en kimono för en dag när man besöker tempelområdet och de intilliggande gamla trähuskvarteren.

Efter Kyoto fortsatte resan till Kanazawa. En liten stad med japanska mått mätt, på en halv miljon innevånare. Kanazawa har ovanligt många äldre hus bevarade, det blev inte bombat under andra världskriget. Staden ger ett trivsamt och elegant intryck med sin blandade bebyggelse. Vi besökte ett museum som visade textiler utförda i Kaga Yuzen. En metod att måla mönster på tyg. De kimonos vi fick se på muséet hade mönster som sträckte sig över hela klädesplagget. Tillverkningen sker i många steg. Delarna till kimonon tråcklas detalj-kimono-kaga-yuzenförst ihop och mönstret ritas upp. Det gör att mönstret blir sammanhängande mellan fram- och baksida. Sedan sprättas tygdelarna isär och konturlinjerna fylls med rispasta, som spritsas ut. Därefter målar man fälten mellan konturlinjerna, ofta med vackra färgschatteringar. Tyget ska sedan tvättas så att rispastan försvinner och tygets bottenfärg framträder, som tunna linjer mellan de målade partierna. Till slut sys tygdelarna ihop och kimonon är färdig. I en workshop fick vi pröva på att måla enligt Kaga Yuzen. Det krävs stor noggrannhet och känsla för form och färgsättning för att åstadkomma dessa vackra mönster som muséet visade.

Bilden: Detalj av kimono med målat motiv utförd i Kaga Yuzenmetoden.

Kanazawa är känt för att tillverka produkter dekorerade med bladguld. Man kunde t o m köpa strutglass överdraget med bladguld. Risvinet Sake såldes med flagor av bladguld som singlade som snöflingor när man rörde flaskan. Om jag åt av glassen - nej det avstod jag ifrån, men en flaska Sake blev inköpt och fick följa med mig hem till Sverige.
tradgard-kenroku-enBilden: Trädgården i Kenroku-en

I Kanazawa ligger trädgården Kenroku-en som anses som en av de tre vackraste landskapsträdgårdarna i Japan. Trädgården låg på en höjd med vidsträckt utsikt över staden. Det som gjorde störst intryck på mig var att allt var format och anlagt. Träd och buskar var uppbundna och stöttade för att formas. Stora tallar såg ut som bonsaier i jätteformat. Istället för gräsmatta var det mossa på marken överallt. Enligt vår guide har gräs svårt för att växa i den jordmån av lavamaterial som Japan består av. Jag såg faktiskt inga gräsmattor på hela resan. Parken vimlade av besökare som flitigt fotograferade sig själva och varandra. I parken låg ett traditionellt japanskt tehus. Där man naturligtvis fick ta av sig skorna och sitta på tatamimattor drickandes sitt te.

För mig var resans höjdpunkter dels en workshop hos textilkonstnären Hisako i Yokohama och dels ett besök på konstmuseet Ishiko Kubota vid berget Fuji.
konstnarerna-hisako-san-o-takashi-sanBilden: Konstnärsparet Hisako-san och Takashi-san i Yokohama

kladesplagg-sashikosomnadVi samlades alla i Hisakos hem i Yokohama under en dag. Under hennes vägledning blev vi undervisade i sashiko. En gammal sömnadsmetod som har använts sedan 600-talet för att förstärka och lappa och laga slitna arbetskläder. Hisako har sedan tolkat den på sitt sätt och syr kläder och hemtextilier i originella mönster och färgkombinationer. Hennes man Takashi hade målat den svenska och japanska flaggan vid entrén för att hedra oss vid vårt besök i deras hem. Under workshopen serverades rostat grönt te som intogs i små keramikmuggar och maten serverades i Bentoboxar, ett slags matlådor. Den dagen är ett fint minne, av arbetsgemenskap och ömsesidig nyfikenhet på textila uttryck och våra olika kulturer.

Bilden: Klädesplagg med sashikosömnad

ichiku-kubota-art-museumFrån Yokohama tog vi tåget till Kawagushi-ko. En av fem sjöar som ligger vid vulkanen Fuji. Där väntade en konstupplevelse som helt tog andan ur mig. Ishiku Kubota Art Museum är tillägnat en av Japans mest kända textilkonstnärer. Museet ligger i en park där träden skiftade i höstens färgskalor. I en pyramidliknande byggnad utförd i trä hängde utställningen ”Symphony of Light”. Den bestod av omkring trettio stycken kimonos, som hängde efter varandra längs väggarna. Tillsammans beskrev de ett landskap och dess förändring från höst till vinter med ljusets skiftningar. Varje kimono utgjorde en del av ett landskap som fortsatte över till nästa. Utförandet var i siden med broderier, färgat, målat och veckat efter konstens alla regler. Textilkonstnären Ishiko Kubota hade moderniserat en utdöd färgnings- och dekorationsteknik från 1500-talet som kallades tsijigahan. På en särskild plats hängde kimonon ”Soluppgång över Sibirien”. Den lyste i rött gult och guld. I en film på museet berättade Ishiko Kubota att han hade varit krigsfånge i Sibirien i samband med andra världskriget. En fångenskap som hade satt djupa spår hos honom och var bakgrunden till motivet på kimonon. Han gick bort åttiosju år gammal 2006. Att få ta del av utställningen var en stor konstupplevelse för mig det handlade inte bara om skickligt utfört hantverk utan bilderna i sig uttryckte en lång livsresa som berörde mig mycket.
park-ishiku-kubotaBilden: Parken vid museet Ishiku Kubota Art Museum

Till sist var vi några dagar i Tokyo. Världens största stad, trettiofyra miljoner innevånare på en yta ungefär lika stor som Skåne. När man som jag bor på glest befolkade norra Öland och är en lantis i själen är första intrycket överväldigande. Hur är detta möjligt? Bor folk här hela sitt liv, trivs de och vad händer med deras tankar känslor ja allt i denna mitt tycke extrema stadsmiljö? Efter ett tag blev jag fascinerad och hänförd av en stad som inte ber om ursäkt för att det är en stad. Det är ett stadslandskap på många nivåer. En jättemyrstack med gångar/vägar/gator under och över jord. Överallt pulserar det av liv och kreativitet.
tokyo-o-fujiBilden: Utsikt från hotellet i Tokyo med berget Fuji i bakgrunden

I stadsdelen Asakusa ligger ett lite mer udda museum. Det heter Amuse museum och ligger bredvid ett tempelområdet Senso-Ji, inte långt från Tokyo Sky Tree, japans högsta byggnadsverk om 634 meter. På museet visas en samling med äldre japanska arbetskläder. Vissa av dem kan på ett sätt betraktas som lump. Men, och det är det som är det fina. Kläderna utgör otroliga dokument på hårda arbetsvillkor under knappa förhållanden, som sällan visas på muséer. Många av plaggen har vackert utförda broderier i sashiko, som dessutom har en funktionell betydelse att förstärka och sammanfoga slitna tygbitar. Människans längtan efter skönhet och att uttrycka sin kreativitet även i en hård livsmiljö får här ett tydligt bevis.

Förutom alla textilier så vill jag nämna något om vardagslivet som gjorde intryck på mig. Måltiderna, det var inte alltid jag visste vad det var jag åt. Det är stor skillnad på svensk och japansk matkultur. Men maten var alltid fräsch och fint tillagad och för det mesta god för mina ovana smaklökar. Viktiga ingredienser i japansk matlagning utgörs av ris, fisk, buljonger, soja, alger, sake, grönsaker. En måltid består av många små rätter. Råvarans naturliga smak och färskhet står i centrum och rätterna serveras vackert upplagda i små skålar och fat och äts med pinnar. Till maten serveras mestadels te, oftast grönt som kan vara rostat.

sashimiBilden: Maträtten Sashimi som består av rå fisk och finriven rättika, och som äts tillsammans med soja och wasabi

Renlighet, något som präglar alla miljöer. Vid restaurangbesök får man alltid en blöt servett ofta varm i tyg eller papper som man torkar av händerna på innan måltiden. En självklarhet när man besöker ett japanskt hem och även många restauranger och ibland även affärer är att ta av sig skorna och byta till tofflor.
Toaletterna är en upplevelse i sig. Höjden av komfort. Toaletterna har eluppvärmda sittringar och på en kontrollpanel vid sidan kan man välja om man efter uträttat behov vill bli duschad både här och där. Man kan även spela musik som döljer eventuella oönskade ljud. Självklart är alla toaletter oklanderligt renstädade.
På offentlig plats finns inga papperkorgar eller soptunnor utställda. På hela resan såg jag totalt tre stycken skräp (ett kvitto, en pappersnäsduk och en liten plastbit) som låg på marken. Nej, jag hittar inte på eller har dålig syn. Alla förutsätts ta med sig allt skräp hem och det verkar fungera.
Artighet, som präglar mötet mellan människor överallt. Trots väldigt mycket människor på liten yta löper både trafik och trängsel förvånansvärt smidigt.
Efter att ha läst så här långt undrar ni säkert om livet i Japan inte har några baksidor. Självklart, men det är en annan berättelse.

Anne Andersson, Utklippan Design på textilresa i JapanVäl hemma igen på Öland, efter två veckor i Japan, tittar jag ut mot Södviks sjömarker. Det är början på december, de flesta fåglar har flyttat söderut. Sommargästerna har för länge sedan rest hem. Landskapet är stilla. Jag kan efter min resa konstatera att vi människor verkligen är anpassningsbara till olika livsmiljöer. Som exempel: På pendeltåget i Tokyo frågade jag en ung kvinna jag pratade med om hon trivdes att bo där. Hon svarade med lysande ögon, Oh yes I love it, Tokyo is a wonderful place. Jag kan svara detsamma på frågan om min hemort
”O ja, Öland är en underbar plats att bo på.”

TEXT & BILD:
ANNE ANDERSSON

”Att se på sig själv med glimten i ögat, det var tanken, att kunna skratta åt sig själv”

– Ett möte med Anne-Sofie Holmberg
Arrangör och projektansvarig för Kalvhagen i Södvik

Anne-Sofie Holmberg, Kalvhagen i SödvikJag undrar om Kalvhagens evenemang har undgått någon med relation till Öland. Från att ha varit just en helt vanlig kalvhage med frodigt gräs och betande ungdjur – till att idag vara klart placerad på kartan. En plats att räkna med sedan några somrar, och kanske för alltid. Kalvhagen är något man pratar om och minns med glädje bland sina semesterminnen. Och det har Kalvhagen lyckats åstadkomma på bara några få år.
Bakom framgången ligger Anne-Sofie Holmberg, kalvhagengeneral nummer ett. Jag finner henne idag i spirande vårgrönska, denna lilla kvinna med stora resurser. Alldeles ko lugn och till synes obekymrad och glad.

Hur började alltihop? inleder jag
– Jag ville göra något med relationer. En festival.
En vän sa till mig; ”Gör det här vettja, mitt i er kalvhage!”
Då gick det kalvar här, som det brukar på den öländska landsbygden. Men det visade sig faktiskt vara en alldeles utmärkt idé att ha evenemang just här – mitt i kalvhagen.
Jag skrev ihop ett brev om när och var och varför jag ville göra en festival. Och jag ville bestämt ha med Björn Ranelid. Jag skickade iväg brevet till Björn och tänkte samtidigt; ”Svarar han ja, då kör jag.”
En dag fick jag ett samtal. Det var Björn. Björn Ranelid. Och han var ”på”, som han sa, och tyckte idén var strålande.
Så jag bjöd in ytterligare intressanta personer. Hasse Kvinnaböske slöt upp, likaså James Hollingworth, Helena Soluna och Susanne Alfvengren. Dessutom relationspersonligheterna Lennart Matikainen och Eva Rusz. Det tog mig ett halvår att sy ihop programmet – för en enda sommardag, som visserligen blev en riktig heldag.

Björn Ranelid i Kalvhagen

Bilden: Björn Ranelid vid Relationsfestivalen i Kalvhagen

Relationsfestivalen var sisådärbesökt, fast de som var här har bedömt den som högkvalitativ…
– Den kunde haft ett annat namn. Ordet relation är så laddat. För det handlade inte bara om relationer man/kvinna utan alla relationer i livet, hela livet. På jobbet, med vänner, familj, möten i affärer, med expediter, ja, i hela samhället, överallt. Bara man går utanför dörren börjar ju en relation egentligen. Det var det som det hela handlade om. Vad är det som händer?
Att se på sig själv med glimten i ögat, det var tanken, och kanske komma på att man borde förändra sig en liten smula. Att kunna skratta åt sig själv. Och så blev det verkligen på Relationsfestivalen. Man upptäckte det när man var här. Många sa att det var bland det häftigaste de upplevt.

Relationsfestival i KalvhagenKalvhagen med sommarevenemang riktade sig därefter till hela familjen…
– Nej, det var för barn även vid Relationsfestivalen. Det fanns både uppträdanden och aktiviteter för barn redan då. Barn är ju i allra högsta grad en relation, eller hur?

Jobbar du året runt med sommarens planering?
– Tankar maler hela tiden, de finns året om. Vi får förfrågningar kontinuerligt och får tacka nej ibland. Efter jul börjar jag ta tag i planeringen. I mars hör jag av mig igen och frågar om sommaren. Mycket ska stämma för artister med spelningar på olika ställen. I april-maj börjar riktiga logistiken. En del artister kan inte svara säkert förrän då. Och några byter spelningar med varann in i det sista. Från maj kan jag konstatera att jobbet är på heltid.

En del artister har numer blivit stammisar och återkommer varje sommar, hur tänker du kring det?
– Stammisarna vill återkomma och bokar upp sig för nästa år, de tycker det är mysigt här, och då har de fått göra det. I år är en del utbytta för att datum inte har funkat, vi har inte fått ihop det. Det är på gott och ont – andra artister som aldrig varit här kan locka publik som inte heller har varit här tidigare.

Jag vet att du har fin hjälp av din sambo Ingemar. Och har en mängd andra hjälpsamma människor omkring dig vid de olika evenemangen?
– Grannar, vänner, bybor och ungdomar från byn hjälper till med lite av varje. Står i entrén och kokar kaffe eller pysslar med barnen. Och Kent som alltid ställer upp som parkeringsvakt. Utan all hjälp hade det inte fungerat. Aldrig. Jag är jättetacksam.

Vi reser oss från vår lega i gröngräset och går mot hönshuset. Stiger in genom dörren i äldre delen av galleriet. I nya delen mot norr lyfter taket i en väldig rymd och in flödar ljus högt uppe från gavelfönstret.

Wow, det är ju minst dubbelt så stort…hur blev det så?
– Från början var det stall här. Till en skördefest rev vi boxarna och byggnaden inreddes som ett gammalt torp, i enlighet med en resa tillbaka i tiden – som ju var temat. Då visade jag min keramik här. Fler och fler ville så småningom ställa ut här så därför byggde vi till. Nya stora Galleri Hönshuset användes nog vid Skördefesten 2013, men invigdes på riktigt först vid Öland Spirar 2014 och den populära KOnst-utställningen då bland annat Ulrica Hydman ställde ut här.

Ulrica Hydman i KalvhagenHur fick du hit en så känd konstnär som Ulrica Hydman?
– Har du sett Ulricas koskulpturer i glasfiber?
Njae, är de blommiga?
– Jag tänkte att en sådan skulle kunna stå vid entrén till KOnstutställningen och hörde av mig till henne. Ulrica hade en koskulptur kvar i privat ägo, som hon gärna lånade ut. Men strax innan Öland Spirar blåste den sönder och blev förstörd. Så då frågade jag om hon inte kunde tänka sig att måla någon ko istället. Där höll det på att bli nej, för Ulrica är nämligen rädd för kor. I slutänden blev det ändå några härliga kor till vår vernissage.
Paret Vallien var förresten tillfrågade redan vid relationsfestivalen, men var bokade på annat. De har en så häftig relation, du vet, de träffades redan som unga konststuderande…

Det var några fler konstnärer här då också?
– På samma utställning var bland annat dagis med. Dagis brukar jag alltid bjuda in. Här fick de ställa ut kor de gjort i min keramikverkstad. Sina egna tolkningar av Mamma Mu.

Dagisbarnen tolkar Mamma Mu i leraJust det, det minns jag att jag sett bilder ifrån…
– Och kan du tänka dig, alla barnen satt som ljus och skapade, till och med treåringarna.

Glömmer ju nästan att du själv är konstnär. Hinner du med något eget skapande, eller kilar du bara runt och ser till att alla andra trivs och mår bra kring evenemangen?
– Nej, det gör jag inte. Eller, emellanåt, lite grann. Just nu är min verkstad mer ett förråd. Flera av mina trogna besökare frågar mig varför? Men nu har jag piskan på mig. Vi ska genomföra en utställning tre målare och jag tillsammans med både konst och keramik.

Ditt kontinuerliga, nästan dagliga fotograferande, tänker jag, ger din konstnärliga sida näring ändå?
– Jag försvinner i min egen värld, ser ett blad, en blomma eller en myra och blir helt uppslukad. Det är som en drog. Jag är ingen rolig promenadpartner längre. Titt som tätt ligger jag kvar i ett dike många meter bakom.

Termometern visar någonstans mellan femton och tjugo grader. Vi slår oss ned mellan huskropparna med en kopp kaffe. Både Anne-Sofie och jag har bråda dagar, men vi tar oss äntligen tid en stund för detta möte vi länge försökt få till stånd. Mycket är i görningen knappt två och en halv vecka innan Öland Spirar.

Är Kalvhagen väderkänsligt?
– Ja, absolut är vi det. Men oftast har vi is i magen och hoppas att molnen blåser bort. Vi kollar vädret på yr.no, och visar man en sol funkar det alltid. Förrförra året hade vi garderat oss och byggt en extra scen inne, men förra året struntade vi i det. Ladan är ju i princip tom, så den finns ju alltid som reserv i värsta fall.

Kalvhagen i Södvik - lilla Woodstock!

Bilden: Kalvhagen en sommarkväll med evenemang. Lilla Woodstock?

När byggde ni utomhusscenen?
– Scenen byggdes redan till Relationsfestivalen. Den tar en dag att bygga upp och en dag att riva ner.

Det långa planket längs bygatan blev ju riktigt bra, och är väl ett fantastiskt bra skydd mellan barn och trafik?
– Bygglovet för planket gav rykten på byn. Men sen när det blivit klart tycker de flesta att det blev jättebra. Bygatan blev till och med finare med planket än utan, säger somliga.

Vad gillar barnen allra bäst?
– Att kunna välja mellan att lyssna eller leka, det finns alltid något att göra här. Och träffa kompisar förstås. Det står ofta ett helt gäng med ungar utanför vid våra evenemang, med cyklar och hjälm, och vill leka.

Hur gör ni då? Släpper ut eller in?
– Vi släpper förstås in dem för vi har fri entré till och med femton.

Sedan skördefesten 2014 kan man roa sig kungligt i Kalvhagen. Det är väl ändå bästa bevis på att du har lyckats skapa en plats för hela familjen – för verkligen alla?
– Ja, och att de lyckades hålla det så hemligt ända tills de stod på tröskeln till Galleri Hönshuset. Det var lilla Estelle som steg in först. När de beblandar sig med ”vanligt folk” är det svårt att tro att det verkligen är riktiga lilla kungafamiljen som är här…

Kalvhagens evenemang

Bilden: Kalvhagens evenemang under 2014. Tämligen späckat och inspirerande.

Ja, uppenbart har Kalvhagen fått en hel del uppmärksamhet i media…
– När media skriver om oss fokuserar de oftast på våra artister, och det är ju jättebra. Men det som ofta glöms bort är några fördelar vi har ordnat för vår publik. Alla tar sig nämligen runt överallt, oavsett ålder eller situation. Från 0 år till 85, minst! Här kan man roa sig och umgås över generationer. Ängen fungerar bra för både barnvagn, rullstol och permobil, och toan är specialbyggd för att kunna vända med rullstol. Och alla tar sig lätt in i alla byggnader. Det tycker vi är minst lika viktigt att det kommer ut.

Anne-Sofie och jag fångar upp varann några veckor senare för att gå igenom intervjun. Öland Spirar har passerat och lugnet har åter lagt sig över Södvik.
Nu är det istället sommaren som hägrar. 
Alldeles snart är det dags för Kalvhagen att blomma ut till fullo i sitt femte år. 

Här hittar du Kalvhagens program för hela säsongen www.kalvhagenisodvik.se


DETTA ÄR ANNE-SOFIE HOLMBERG
Fullständigt namn: Anne-Sofie Holmberg
Född: 17 september 1959
Familj: Sambo Ingemar och sonen Johannes
Bor: i Södvik
Yrke: Medie- och skrivarpedagog, arrangör och projektansvarig för Kalvhagen i Södvik
Äter: det mesta
Dricker: det mesta
Röker: nej
Kör: traktor och bil
Kom första gången till Öland: 1960
Persnäs socken: 1960
Fritidsintressen: Fotografering, musik, kultur, resor, trädgård
Senast lästa bok: ”Livet efter dig” av Jojo Moyes
Smultronställe i Persnäs socken: Havet
Önskeresmål: Victoriafallen och New Orleans
Bästa egenskap: Omtänksam
Sämsta egenskap: stressar för mycket
Dold talang: ganska teknisk


TEXT:
ANITA TINGSKULL
FOTO:
ANITA TINGSKULL
ANNE-SOFIE HOLMBERG

Persnäsportalen uppmärksammas i ÖB

I tisdagens Ölandsbladet fick Persnäsportalen en helsidas reportage – kul att vi blir lite uppmärksammade! Den som besökte oss för intervju var Elisabeth Öhman, just nu aktuell med sin läckra bok om svenska ostron. Här kan du läsa artikeln i sin helhet:

Artikel om Persnäsportalen i ÖBAnita lyfter Persnäsportalen
I Södvik glöder kreativiteten. För där smider konstnären, reklambyråinnehavaren, fotografen, hantverkaren och grundaren av Persnäsportalen Anita Tingskull nya planer för framtidens digitala nätforum.

Bland många kreativa projekt Anita driver just nu ligger Persnäsportalen henne särskilt varmt om hjärtat. Persnäsportalen är en portal, en webbaserad sida på nätet, där fakta och nyheter, kuriosa och aktuell samhällsinformation om socknen Persnäs blandas i en mycket läsvärd mix. Dessutom finns informativa annonser för företag som är aktiva i socknen, till gagn för företagandet där kompetenta leverantörer av både service och tjänster finns i närområdet.

Anita startade Persnäsportalen 2007. Snart har det gått åtta år. I den digitala värld vi lever i gäller det att hålla en portal uppdaterad med färskt material för inaktuell ”skåpmat” lockar inte hugade läsare. Så hur har Persnäsportalen utvecklats under de här åren?
– Framförallt har portalen vunnit fler läsare som hittat hit, säger Anita. I slutet av 2014 bestämde jag mig att äntligen för att belöna mina trogna läsare och annonsörer med en helt ny Persnäsportal. Den gamla fick ett rejält lyft för att kunna hänga med i utvecklingen, fast utan att förlora överskådligheten som fanns tidigare.

Vilka nyheter är aktuella?
– Till exempel väder i femdygnsprognos och en sökfunktion där du kan söka efter valfritt innehåll inom portalen – det har jag själv saknat väldigt länge, berättar Anita. Just vädret, femdygnsprognosen, skaffade jag med tanke på delboende och sommarboende läsare. En knallgul sol är alltid välkommen och lockar till ölandsresa. Vissa nyheter jag lägger ut på portalen puffar jag också för på Persnäsportalens facebooksida.
Andra nyheter är Dagens namn och så det allra största lyftet – nyhetsbevakningen med kortare eller längre artiklar och reportage. Aktuella evenemang i socknen finns där som alltid, och är också frekvent besökt. Historiska händelser, som hände samma dag som idag, fast för kortare eller längre tid sedan, finns också med.
– Jag vill uppmärksamma lokala händelser i socknen – eller utanför, sådana händelser som har påverkat oss här på ett eller annat sätt. Med det här lyftet fick Persnäsportalen många nya bra funktioner, som jag vet att våra läsare har nytta av, menar Anita. Mina annonsörer, de flesta mig trogna ända sedan starten, ska också få mer valuta för sina pengar. I år får alla som annonserar i fyrfärg möjlighet till en längre och sökbar text inkluderad i annonspriset. Det är de väl värda! Framöver tänker jag mig att intervjua mina annonsörer, en i taget, för att ge dem en extra skjuts framåt.
– Idag har jag en idé om att försöka hitta en speciell utvandrares släktingar i USA. I grunden handlar det om rubriken ”Våra hus berättar” som jag kommer att utveckla med tiden.
Just det här är ett spår som slutar ett visst år på en viss plats i USA. Persnäsportalen har ett antal läsare även i USA, och kanske, kanske finns det en chans att lyckas hitta någon som lever idag, och kanske lyckas sammankoppla livet här och livet ”over there”.

Vill gärna ha in tips och bidrag
– Persnäsportalen är som en mindre uppslagsbok om Persnäs socken. Nutida och dåtida. Den är inte helt komplett, och kommer säkerligen inte heller att bli fullkomlig, men jag jobbar med den varje dag och fyller på information så fort jag har något nytt att berätta, som kanske någon i sin tur berättat för mig. Det som är praktiskt är att allting finns samlat på ett ställe.
– Jag efterlyser dock mer information för jag vet att det finns så många som har saker att berätta. Sådant som kan vara viktigt att föra vidare till nästa generation. Till exempel försöker jag hitta information om samtliga byar i socknen. Några byar har jag fått en hel del info om redan, medan byar som Gunnarstorp, Hörlösa, Knisa, Legenäs, Lilla Horns by, Lundeby, Trosnäs och Österskogen skulle behöva få sin historia berättad.

Hur ser det långsiktiga målet med Persnäsportalen ut?
– Att i framtiden kanske bli en liten, liten redaktion med kollegor, eller åtminstone en till. Visst, det är fantastiskt att styra både tid och syssla själv, men ofta har jag många olika projekt på gång samtidigt och tiden kan bli svår att fördela på ett rättvist sätt. Dessutom har man roligare när man är fler.

Anita Tingskull och Persnäsportalen - artikel i ÖBHar du något intressant att berätta om trakten i Persnäs är du naturligtvis välkommen att höra av dig. Stora som små tips uppskattas mycket!

Bilden ovan: Anita Tingskull i Södvik startade Persnäsportalen för snart åtta år sedan. Från början var det ett ”kreativt överlevnadsprojekt”, idag har portalen växt till nästan 5.000 läsare i månaden. Anita är konstnär och driver reklambyrån Poppkorn Form & Media och just nu är hon även aktuell som en av delägarna i nya butiken FORM ÖLAND på Storgatan i Borgholm

TEXT & FOTO: ELISABETH ÖHMAN


Fakta om Persnäsportalen
Startades i slutet av 2007 av Anita Tingskull som ett ”kreativt överlevnadsprojekt” och ett sätt att lära känna sina nya hemtrakter som relativt nyinflyttad från Linköping.
Persnäsportalen fick en ordentlig rivstart där siffrorna stadigt ökade med omkring 1.000 besök i månaden. Toppsiffror noterades i juli 2013 med 9.452 besök. Idag har sidan i genomsnitt 4 -5.000 läsare i månaden, året om. Läsarna finns bland annat i Kronobergs län, Kalmar län, Stockholm, Göteborg och Linköping. Dessutom på mer exotiska platser som USA, Brasilien, Tyskland, Ryssland och Italien.
Webbadress: www.persnas.se


 

”Jag vet ingenting särskilt precis”

– ett möte med David Erlandsson i Södvik

David vid köksbordetVisst är det fascinerande med personer som trots en aktningsvärt hög ålder minns händelser från bygden i ett glasklart perspektiv?
David Erlandsson i Södvik är en sådan person.

Även om han själv tycker att han ”inte kommer ihåg någonting” så är det en glädje att lyssna till hans anekdoter från svunna tider. Vi har turen att träffa denna man, som trots att han nyligen fyllt 90 år ofta syns på sin cykel, pigg på att delta i bygdens sammankomster. Gärna där det serveras kroppkakor – för det är älsklingsrätten.

Idag har David ont i tummen som han vrickade vid vedstaplarna. Han har eldat på morgonen och termometern i köket visar nu på behagliga varmgrader. Vi sitter vid hans vaxduksklädda bord i det ombonade lantköket. På väggen hänger almanacka, vykort och matsedeln från Åkerbohemmet. Idag blir det lufsa med grönsaker och lingonsylt. Utanför fönstret kivas småfåglarna i syrenhäcken.

Davids vedstapelVilka tidiga minnen har du från barndomen?
– Det första minnet jag har är från treårsåldern då min farbror John i Slagerstad fyllde 50 år den 15 september 1927. Pappa hade fått Spanska sjukan och hustrun till ingenjör Hörne vid stenindustrin i Sandviken blandade till en medicin. Hon var utbildad sjuksköterska, vad hon gav vet vi ej, pappa var nedsatt i dvala två-tre dagar årligen, ingen fick röra honom, då blev han ursinnig. Det var den frun som skjutsade oss till kalaset i Slagerstad i en bil med grå sufflett, det var säreget på den tiden. Hon körde fort, 50 km i timmen. När vi kom in i stora kurvan i Gårdby gick det fel och hon klarade inte upp det, bilen rullade ner mot diket och fick slagsida.Hon sade sen att ”kurvan kom emot mig för fort”. Men allt gick bra. Jag minns också att vi såg en vacker båt ute på sjön som alla tittade på, och att jag hade fått nya snörskor, det var modernt, mina förra var med rem. Det var ett stort kalas med mycket folk.

Vad hittade man på som ung i Södvik?
– Under barnaåren lekte vi med hemmagjorda leksaker, för man fick ta det som fanns. Karl Erik Olof Olsson var min kamrat och vi var ihop för jämnan. De kallade honom för Olle. Vi tillverkade egna jordbruksredskap som vi tog upp potaterna med – innan de var färdiga – för att se hur långt de hade kommit… Vi kom bra överens men vi slogs två gånger, det var några ungdomar och Olles bröder som hade samlats vid järnvägsstationen. Jag fick stryk och fick lomma hem igen, men nästa gång slog jag tillbaka och sedan hade vi ingen ovänskap mer. Järnvägen lades ner den 30 september 1961, det var inget vi saknade, den gick med förlust, de hade alltid dålig ekonomi med järnvägen.

Var gick du i skolan?
– Jag gick två år i småskolan, fyra år i folkskolan (som då låg i Persnäs församlingshem) och därefter två olika fortsättningskurser.

Gjorde du lumpen?
– Ja, jag gjorde värnplikten i Växjö, det blev exakt 360 dagar plus tre repövningar. Men sedan var det bra med det.

Hur mötte du din fru?
– Jag engagerade mig i Godtemplarrörelsen och var aktiv i Logen Friska Viljor av IOGT i Källa-Persnäs. En söndagskväll när det var möte träffade jag en flicka på trappan till Filadelfiahuset. Det visade sig vara Linnea, född på Tingskullen och kusin med Dagny, som bor här i Södvik. Vi började umgås och gå på logemötena tillsammans. 1949 gifte vi oss och fem år senare kom vår första son, och efter ytterligare fyra år kom vår andra son. Vi bodde alla i mitt föräldrahem här i Södvik, så som det brukades vid den tiden.

Davids "lill-Stina"Minns du din första bil?
– Jaadå, i september 1961 köpte jag vår första bil. Det var en blå Austin A35, vi kallade henne ”Lill-Stina”. Svågern var bilmekaniker så det var givet, det var via honom som vi köpte bilen. Den kostade 3 000 kronor. Det var en militär som hade haft den förut för det låg tomhylsor i baksätet.

David och LinneaDavid visar några fotografier som ligger på fönsterbrädan. Ett foto visar bilen med småpojkarna uppflugna på kylaren, och det andra visar David och Linnea som unga. Vilket vackert par!

När började du med repslageri?
– Jag skötte ju gården, men tyckte också det var roligt med repslageri. Jag lärde mig linda med snören, och kunde sedan göra 25-30 meter tvåslaget oskarvat rep av sisalgarn. En gång kom jag upp i nästan 50 meter. Sven i Kvarna kom hit ibland och då hjälptes vi åt att lägga ihop treslaget rep. I en kista i vedboden hittade vi en härvel, farsan visade hur man slog rep med den.

David repslagarenVad minns du om föräldrahemmet?
– Redan 1815, då enskiftet var i byn, ägdes gården av en Jon Kristoffersson. Sedan har flera brukare avlöst varandra innan min farmor och farfar tog över gården 1888.

Nu är det tid att resa sig från köksbordet i det allt varmare köket och gå ut på gårdsplanen. På väg ut pekar David på en av trädgårdsplattorna och berättar att den rörde sig en morgon när han kom ut. Han lyfte då försiktigt på den och därunder bodde en kanin med två små ungar. ”Plattan var underminerad, det var utgrävt under, så de hade en gång ner under huset”. Och som den sanna djurvän David är så lät han saken bero.

Idag är här en välskött, om än obrukad, gård med fina uthus där hästar, kor, grisar och höns trivts med Davids goda djurhandlag. I den nu grönskande trädgården ståtar äppelträdet som har en alldeles speciell historia. Det flyttades år 1897 från Hallnäs till Davids trädgård och var Persnäs största äppelträd med en stam på över två meter i omkrets. Och vilka goda sommaräpplen det ger. Trädet stam har med åldern klyfts och bjuder en bekväm och rofylld sittplats. Det är Davids absoluta favoritplats som han till och med har sytt en egen dyna till.
Davids gårdsplanDavid har ett fantastiskt piggt minne och berättar anekdoter om Pålsson i Bläsinge, han som alltid hade kvar julgranarna till påsk, de stod på verandan där det var svalt… och om krönikespelen på 1950-talet och om skurkvarnens tid, när man körde oxarna på landborgen från Alvedsjö till Jordhamn för att skura stenen.

Minns du någon särskild händelse i byn?
– Ja, det var på försommaren 1861 som det brann här i byn. Nio ladugårdar brann ned, men inget boningshus. Man kunde inte använda Spruthuset då, för det invigdes först 1911. Det var intressant hur elden tog sig. Vinden var sydlig och det tog sig i granngården. Det var mycket folk, en hel folksamling. Till och med Föraborna kom, de slängde vad de hade för händerna. Branden blev länge ett samtalsämne för det fanns misstankar om att den var anlagd. Man fann tre möjliga anledningar till branden:
1. Att det var en luffare som ville hämnas för att han inte fick förplägnad eller tak över huvudet.
2. Att det var några barn som hade fått för sig att koka ägg i stallkrubban.
3. Att en bonde som hade skickat ut sina drängar för att gräva diken betedde sig märkligt när han skulle rida ut till sjön efter drängarna. Han satt på hästen och tittade lika mycket bakåt som framåt (innan det ens hade börjat brinna) medan han ropade ”Ser ni inte att det brinner i byn!”. Hur kunde han veta? Det var många som trodde att det var bonden som låg bakom branden.

Davids äppleträdDavid tar plats på dynan i äppelträdet och berättar att vardagslivet lunkar på som vanligt, varje dag har sin rutin, varje vecka sin. Han går troget på IOGT-NTO och diakonernas träffar, men inte i tisdags för då kunde han inte.

Var tog kroppkakorna vägen?
– Mötena är bra för ibland får man kroppkakor. Men just då i tisdags, när jag inte kunde gå på mötet, så åkte Britta hem till mig och satte in min portion kroppkakor i kylskåpet. Nästa dag när jag skulle ta fram kroppkakorna ur kylskåpet var de borta. De fanns ingenstans, och de stod helt säkert i kylen igår. Det var konstigt. Jag hörde efter med Britta. Joodå, de stod där. Men hur kunde de bara försvinna?
Det har jag funderat på. Vem kunde ta mina kroppkakor? Och varför? Det är fortfarande ett mysterium. Nu får jag nog börja låsa köksdörren i varje fall.

Du skriver ju en del också?
– Jag har alltid gillat att skriva. Så har till exempel Åkerbo Hembygdsförening publicerat ”Något om en järnvägsolycka vid Källaberg” som jag skrev i Öländsk Bygd 1981. Fast sista textraden i ”Ölandsvisan”, som är en visa som farsan hade och som Carl Jonsson sjöng, den är felskriven. Så här ska det vara: ”som visan haver diktat, och därmed slutar jag”.

David vid sin gård

Och därmed slutar också vår pratstund.
Det finns säkerligen mycket mer att berätta, men nu väntar andra aktiviteter för David. När han bestämt sig för att göra något verkar det inte vara mycket som kan blidka honom.
Förutom ett fat med nykokta kroppkakor då. 

 

 

TEXT: ELISABETH ÖHMAN
FOTO: ANITA TINGSKULL
© SÖDVIK 2014

 

 

 


DETTA ÄR DAVID ERLANDSSON
Fullständigt namn: David Evald Sigmund Erlandsson
Född: 6 maj 1924 i det numera gula tegelhuset på Södviks Bygata 28. Här växte David upp med mamma Eva, pappa Algot och syskonen Anna-Lisa, Gustav, Stina, Tage, Karin (samt Gottfrid och Evelin som dog när de var små).
Familj: Framlidna makan Linnea, barnen Kjell född 1954 och Ronny född 1958, barnbarn och barnbarnsbarn
Bor: Kvar i barndomshemmet
Yrke: Blev den yngste bonden i hela socknen 1947
Äter: Kroppkakor
Kör: Vit Opel Corsa med dekalen ”VETERAN” i bakrutan
Fritidsintresse: Cykla till föreningsträffar i Södvik, och ibland i hela Persnäs
Bra egenskap: Glasklart minne
Dold talang: Repslagare


 

”Kreativiteten kommer när jag får vara ostörd”

– ett möte med Anne Andersson, vd och textil designer på södviksbaserade Utklippan Design Sweden AB

Anne Andersson, Utklippan Design Sweden ABSparrisraden flammar i hösttoner där jag rundar Anne Anderssons välplanerade odlingar och kör in på den grusade gången, bara ett stenkast från Södvikens vidsträckta sjömarker. Från ateljéfönstret strömmar ett milt ljus ut i halvdagern. Anne har redan varit i farten några timmar, så vi inleder vår intervju med färska frallor från bageriet. Och en kopp nybryggt te.

Hur kom idén att starta eget företag?
– Tanken har nog alltid funnits, säger Anne. Hennes dialekt går inte att ta miste på, den kommer från en nära besläktad ö.
– Jag är en generalist och kan lite om många olika saker. För några år sedan stod jag inför ett vägval; vad ska jag göra resten av mitt yrkesliv? Min tanke blev nu eller aldrig. Jag hade ingenting att skylla på längre, så det var dags att starta det där företaget.

Utklippans tygmönster "Sjörapporten" - Design Anne AnderssonFrån lantmästare och apotekschef till textil designer?
– Textil har alltid funnits vid sidan av i mitt liv. Jag sydde mina kläder redan i tidig ålder. Jag var så mager att alla köpta kläder satt som säckar. Mamma har alltid sytt och min farmor lärde mig sticka.

Var hämtar du din inspiration?
– Jag vistas mycket vid kusten, och seglar och det är i sådana sammanhang både tyget ”Sjörapporten” och ”Svenska fyrar” blivit till. Mitt senaste tygmönster, ”Allting flyter”, som lanseras vid Formex i januari, kom till när jag låg och kikade ned i vattnet från en brygga.

Fisherman´s Friend - inspiration hos designer Anne Andersson, UtklippanHär och var i ateljén står små marina inspirationsfynd bland pennor och färger, provtryck och tygrullar. Ateljén är inte stor, men rymmer det som krävs.

Mönsterdesignen sker här i din ateljé i Östra Södvik?
– Ja, med papper och penna, färgkritor och akvareller. Sax och tejp när rapportplaneringen börjar. Jag skissar till att börja med i litet format, men går ganska snabbt över i fullformat. Tygmönster kan se jättefina ut i litet format men bli ointressanta i större format. Jag trixar hit och dit och försöker hitta döda ytor i mönstret.

Utklippans tygmönster "Sjörapporten" - skiss Anne AnderssonProduktionen, hur går den till?
– Färgval i tygmönstret är en hel vetenskap och måste bli exakt, det kräver nästan ett eget kapitel. Mina handteckningar förs över i dator. Det tar jag hjäp till, tro det eller ej, lokalt här i Södvik. Tyget trycks därefter i Lettland och alla produkter sys också där. Jag syr upp provmodeller av mina produkter och skickar till fabriken före sömnad.

I Utklippans sortiment ingår, förutom tyg i löpmeter, produkter som bäddset, dukar, handdukar, grillvantar, förkläden och kuddfodral. Dessutom en lyxig kimono. De finns alla här i ateljén, som provexemplar och som färdig produkt, klara att leverera.

Lettland, du reste dit personligen när första tyget skulle tryckas?
– Fabriken var enbart en positiv upplevelse. Det var snyggt, rent och fint. Man hade ordning och reda. Jag blev proffsigt bemött, de är jätteduktiga. Med det känner jag mig trygg. Jag kan stå för min produkt och vet att den tillverkas under bra förhållanden.

Du bytte Gotland mot Öland, hur kommer det sig?
– Så var det inte riktigt. Vi har bott på flera olika platser mellan öarna, så det var inte en direkt flytt från ö till ö.

anne_svenska_fyrar_baddsetVilken skillnad ser du på Öland och Gotland?
– Kommunikationerna. Det är betydligt enklare med en bro än med färja.
Ljuset. Det är två skilda ljus på de båda öarna. Gotland är vitt, Öland har ett mildare ljus.

Din ateljé ligger nästan helt utan grannar längst ned vid havet…
– Jag behöver växla mellan socialt och avskildhet. Ska jag vara kreativ måste jag ha arbetsro. Kontorslandskap är bara att glömma.

Vad sporrar dig som företagare?
– Skapandeprocessen från idé till färdig produkt. Att mina produkter finns i människors vardag. Och att driva ett företag och göra affärer – med allt vad det innebär. Att kunna styra min vardag och mitt eget arbete är också en sporre.

Tre år som företagare, på väg in på ett fjärde.
Tre textila mönster och ett fjärde på gång?
– Det är inte riktigt så att ett nytt tyg om året ska skapas, jag behövde bygga upp ett sortiment från början, inte enbart ha ett enda tyg och olika produkter uppsydda av det. Nya mönstret ”Allting flyter” har funnits i huvudet i ett och ett halvt år. ”Fiskargubben” var däremot en ganska snabb idé, men övriga mönster fanns och flera finns i min idébank inne i huvudet. Ett mönster är en känsla, som redan finns, som jag vill förmedla på bästa sätt.

Utklippans tygmönster "Allting flyter" - skiss Anne AnderssonSommarbutiken i Sandvik var bara en liten del av det du gör.
Hur ser veksamheten ut i övrigt?
– Formex är först ut, den ligger i början av året, där jag och min man personligen visar upp mina produkter. Till mässan kommer inköpare från när och fjärran. Formex är en fackmässa och här har jag skaffat en mängd återförsäljare, bland annat Sjöhistoriska i Stockholm, Strandverket på Marstrand och Bohusläns museum. I Visby är Akantus Utklippans återförsäljare. Och så sex museer i Norge som går under Museum Vest, som är marina museer.
– Efter Formex är Båtmässan inplanerad, där även privatanvändare har tillträde. Då säljer vi direkt över disk. Utöver det har jag webbförsäljning, varor jag själv packar och skickar från mitt lager.

Gör du det du vill idag? Blev jobbet det du tänkt dig? Din dröm?
– Dröm låter jolmigt, tycker jag. Jo det gör jag, som anställd är jag inte mig själv rakt igenom, men som egenföretagare är jag det. Jag får utlopp för både kreativitet och affärsmannaskap. Och jag har nytta av all min kompetens.

Anne Andersson, Utklippan Design Sweden ABInnan jag lämnar Östra Södvik blir jag kvar en stund invid bilen.
Blundar. Tar ett djupt andetag. Och hör gässen på håll.
Först därefter känner jag mig redo att fara.
Med själen fylld av inspiration lämnar jag Anne Andersson. Känner mig stolt över den kompetens som faktiskt finns i lilla Södvik. Här finns havet och friskluft som källa till kraft, en vilja av stål, målinriktning och ett utvecklat driv. 

 

anne_svenska_fyrar1Fotnot: Formex är största mötesplatsen för nordisk inredningsdesign. Här samlas 850 utställare, 23 000 nationella besökare och över 800 medierepresentanter. Formex är en branschmässa som är öppen för dig som är verksam inom följande områden: present, hemtextil, inredning, mode, delikatesser/mat och leksaker. Minimiålder 15 år. Formex presenteras på Stockholmsmässan i Älvsjö. Den arrangeras vid två tillfällen per år med olika teman – i januari och i augusti.

TEXT & FOTO:
ANITA TINGSKULL 2014

 


DETTA ÄR ANNE ANDERSSON
Fullständigt namn: Anne Kristine Andersson
Född: 22 april 1954
Familj: Make och tre barn
Bor: i Östra Södvik
Yrke: Egen företagare
Äter: Gärna fisk eller lammrätter
Dricker: Vin och vatten
Röker: inte
Kör: bil och traktor
Kom första gången till Öland: omkring 2004
Persnäs socken: omkring 2006
Fritidsintressen: Segling, musik, litteratur, natur
Senast lästa bok: ”Nödrop” av Lottie Knutson
Smultronställe i Persnäs socken: Södviken
Önskeresmål: Alla resor ger mig någonting
Bästa egenskap: envishet
Sämsta egenskap: envishet
Dold talang: Handmjölka kor


Vill du se Utklippans produkter välkommen att besöka: www.utklippandesign.se

”Det är en självklarhet att dela med sig till andra”

– ett möte med konstnärinnan Louise Hävre i Hallnäs

Louise Hävre i HallnäsDet tycks aldrig dagas denna förmiddag. Ett lätt duggregn faller när jag hukar och skyndar iväg över gårdsplanen.
Jag stiger in i Louise och Tommy Hävres bostad i Hallnäs.
Här fullkomligt flödar ljuset. Täljstenskaminen värmer. Stearinet skänker varje fönsternisch, varje yta en spärr mot det råkalla utanför. Vi bestämde lunch, men bordet bjuder en hel middag. En stilla ljuslåga brinner vid en tom plats kring bordet.

– Det är det första jag gör när vi kommer hit, säger Louise. Tänder det ljuset.
Louise och Tommy är engagerade i flera olika välgörenhetsprojekt, bland annat 1,6 miljonersklubben och Prinsessan Viktorias barndiabetesfond. Aktuellt just nu är Gula Änglarnas välgörenhetskonsert i Oscarskyrkan i Stockholm. I dagarna skänker Louise en målning dit.
– När man har det så bra som vi är det en självklarhet för oss att dela med oss till andra som inte har det så bra, säger Tommy.

Louise Hävre i HallnäsVi slår oss ned vid bordet och börjar ta för oss av Tommys välsmakande höstgryta.

Vem är Louise?
– Jag har två förebilder i livet. Den ena är Moder Teresa. Den andra är Leonardo da Vinci.

När började du måla?
– Jag befann mig i Spanien när jag fick beskedet att min bror gått bort. Måleriet blev ett sätt att bearbeta sorgen medan jag också tände ljus i kyrkan. Jag tänder fortfarande ljus i katolska kyrkor vart vi än kommer när vi är ute och reser. Det känns hemma, för det var ju i den miljön jag vistades när det hände.

Är ni religiösa?
– Nej, inte alls. Andliga kanske – på vårat vis.

Hur kom du vidare?
– Jag fortsatte att måla och kände så småningom att jag ville komma med i något konstnärligt sammanhang. Jag kontaktade flera olika sammanslutningar, men jag blev inte antagen eller medlem någonstans. Så jag tänkte lite större. Vad är större än Linköping? Och kanske till och med vad är störst?
Jag skaffade mig en gallerist, vilket ger en fantastisk styrka. Och jag blev medlem i Svenska Konstnärer. Där man måste bli rekommenderad och ha goda referenser för att få bli medlem.
Jag vände mig dessutom utomlands och fick äran att delta i Biennalen i Cantalice i Italien 2014, som den enda representerade svenska konstnären.

Louise Hävre - The life way2014 kom att bli ditt år, och du hade det på känn redan innan.
Hur började din fantastiska resa?

– Min gallerist ringde mig, jag var ute trädgården och jobbade. Hon ville stämma av två saker; dels om kommande utställning i Malmö och så om jag ville ställa ut i Louvren i månadsskiftet september/oktober. Jag hade redan bokat in skördefesten, så jag tackade nej till det senare och tänkte att hon kunde återkomma nästa år. Jag fortsatte med mitt trädgårdsarbete.

Hoppla…
– Både Tommy och min dotter gav mig rådet att ringa tillbaka. Det var väl min framgångsfobi som spökade.

I år blev du också utsedd till Månadens konstnär?
– Ja, tre gånger. På tre olika ställen. I februari som månadens konstnär i Svenska Konstnärsförbundet plus hos Art K Samtida konst. I augusti blev jag utsedd till månadens konstnär i Svenska Konstnärer.

Du är idag en internationellt erkänd konstnär, vad innebär det?
– Det är som en nyckel. Jag får ställa ut på de utställningar kravet ställs. Man får också en personlig kod så att ingen annan kan ställa ut i mitt namn.

Vad väntar framöver?
– Först New York i april månad. Därefter Monaco Art Expo. Jag planerar också att ge ut en egen katalog och arrangera någon typ av event för att fira mitt 10-årsjubileum som konstnär. Då bjuds champagne och snittar.

När du nu tagit steget ut, finns det några förpliktelser i ditt måleri?
– Mitt nuvarande konstnärskap ställer förstås krav på kvalitet. Jag kan inte längre gå in i en artistbutik och köpa ett par standarddukar och traditionella färger. Både New Yorkutställningen och Monaco Art Expo ställer krav på materialval, till exempel ska duken vara av knutfri linne. Och färgerna skall vara av högsta kvalitet – så att verket garanteras hålla minst hundra år framåt.

Louise Hävre - UniverseJag ser på Louises målningar som står uppställda längs väggen i rummet där vi sitter. De är inte speciellt stora, någon halvmeter i kvadrat och ganska abstrakta, och tittar man lite närmre upptäcker man att var och en av dem har någonting mer att berätta.
Och traven med måleri utförda på något så ovanligt som bananblad. Trampade i tre års tid av tibetanska munkar.

Då kan du alltså inte plocka fram gamla ”säkra kort” inför de här utställningarna utan måste måla helt nytt. Prestationsångest?
– Kanske lite.

Var finns din ateljé?
– Jag målar allting i Hallnäs. På ölandsbron släpper allt och jag kan koppla av till fullo när jag kommer hit. Ateljén finns här på övervåningen.

Hur går du tillväga när du målar? Skissar du upp någonting?
– Jag tänder ljus. Jag väljer musik. Sedan börjar jag måla.
Någon gång har jag en bild på datorn framme, här var det till exempel ett maffigt blått lavendelfält…och då blev det så här!
Louise visar upp en målning som inte någonstans ens påminner om lavendel. Det handlar uteslutande om inre resor som Louise låter oss vara delaktiga i. Hon strävar alltid efter balans och harmoni i målningen. Och framför allt ljus.
– Finns inte ljuset i bilden, får jag bakläxa, och målar vidare. Tommy är en bra kritiker.

En sista fråga, har du hamnat rätt i livet? Gör du precis det du vill göra idag?
– Jag är konstnär, och det känns härligt. Fast ingenting spelar egentligen större roll för mina framgångar och misslyckanden än de tankar jag väljer att tänka. Som konstnär kan det också vara en svår balansgång att hamna i beroendeställning och ändå behålla sin konstnärliga frihet.

Louise Hävre - In to the momentVi avrundar middagen med en kopp kaffe och ett speciellt brytbröd. Brytbrödet innehåller ett viktigt budskap till envar. Mitt eget budskap denna gråtrista höstdag i Hallnäs blir något så otippat som:
”You are about to embark on a most delightful journey”
Och sannerligen, det kanske stämmer, att få dela med sig av det man har till den som inte har. Kanske min egen resa börjar just här och nu. Bokstavligen eller inte har jag upplevt en fascinerande resa med Louise idag – genom hennes liv och i hennes måleri. 

TEXT OCH FOTO:
Anita Tingskull 2014
BILDER PÅ MÅLERI:
Louise Hävre

Fotnot:
Engelska texten kan översättas ungefär såhär:
”Du ska just hoppa ombord på den mest fantastiska resa”

 


DETTA ÄR LOUISE HÄVRE
Fullständigt namn: Louise Elisabeth Hävre
Född: 10 oktober 1962 i Risinge församling
Familj: Maken Tommy, barn och barnbarn
Bor: i Linköping och Hallnäs
Yrke: Konstnär, sjuksköterska, massör
Äter: Gärna i goda vänners lag
Dricker: gärna bubbelvatten
Röker: inte
Kör: bil
Kom första gången till Öland: 1981 Persnäs: 2007
Fritidsintressen: Motion. Läser, umgås med barn och barnbarn
Senast lästa bok: ”Skapa dig själv på nytt” Deepak Chopra
Smultronställe i Persnäs socken: Hallnäs, Hallnäs udde
Önskeresmål: Dubai, Kina
Bästa egenskap: ambitiös, empatisk förmåga, postitivt tänkande
Sämsta egenskap: Att jag vet vad som finns i julklapparna och kan leta upp gömda paket och finna hemligheter som jag inte har en aning om. Dålig på Sudoku.
Dold talang: Duktig på att sova och kan somna innan huvudet har landat på kudden.


Se mer av Louise Hävres måleri här: www.louisehavre.se

”Jag målar sommar på vintern”

– ett möte med konstnärinnan och
Ölands egen gåramålare Monica Westman Hallin

Monica Westman HallinDet är första riktiga höstdagen i år, just i veckan före skördefesten, den som brukar bli Monica Westman Hallins årliga höjdpunkt. I gamla skolhuset i Södvik ska jag träffa Monica och hennes make Lars. Jag knackar på. Det dröjer en stund innan Monica öppnar dörren och en varm famn av vedeldning suger in mig i hallen.

– Vi tar frukost, säger hon med ett leende. – Du får välja!
Lars har förlagt sina glasögon, men ger upp efter en stunds letande utan framgång. Han sällar sig till oss.
– Vi bor i husvagnen, säger Monica. Det har vi gjort hela sommaren. Jag kommer inte upp för trapporna.
Monica är liten och späd, hennes ögon lyser av bus och livslust.
Vi slår oss ned mitt emot varandra vid bordet. Hon gör sig uppmärksam på mina läppar, men inte överdrivet. Hon är van. Van sedan barndomen.

Monica Westman Hallin - GårdbyHur började ditt yrkesliv?
– När vi skolkamrater träffades efter femtio år kom också vår fröken dit. Hon hade med sig min allra första målning. Den var från tredje klass. Så jag har egentligen alltid målat, som hobby.
I yrkeslivet har jag varit kundreseplanerare, skolchefsassistent och chefsutbildare på TetraPak. Bland annat.

Chefsutbildare?
– Det kunde till exempel handla om att analysera en chefs behov och ge rätt stöd och utbildning för den tjänst han eller hon skulle få. Kanske en tjänst utomlands i ett helt nytt land. Hur lever man här? Hur beter man sig i det här landet? Personalansvar? Ekonomikunskaper? Språkkunskaper? Att leta rätt på lämpliga kurser och skräddarsy utbildningar.

Monica Westman Hallin - kolkritaEn ganska omfattande tjänst?
– Ja, det var både intressant och krävande, med många järn i elden, fast väldigt, väldigt roligt. Men jag var också väldigt trött.
En fredag kom Lars hem med en tidig modell av en Macintosh. Jag blev helt fascinerad av denna dators möjligheter och bad att få skola om mig inom jobbet. Jag fick ett år på mig att lära upp mig. En chans, och jag tog den. Jag lärde mig bland annat PageMaker, Illustrator och Photoshop. Dessutom html-programmering, och inom det blev jag också diplomerad, som det så fint hette. Jag blev testpilot att arbeta hemifrån. Och jag fick min nya tjänst som administratör av TetraPaks Intranet.

Ett fantastiskt jobb. Förstod du aldrig att det kunde bli hälsovådligt?
– Jag fick min första stroke. Efter den fick jag inte jobba längre.
Livet verkade tappa sin mening. Jag blev nere och deprimerad.

Monica Westman Hallin - kolkritaMonica blir tyst en stund. Som för att hämta andan.
– TetraPak gav oss varsin kamera i milleniumpresent. Den hade jag med mig när vi åkte till Öland. Jag gick en lång, lång promenad i Södvik, med käpp och min nya kamera. Jag gick och gick, som för att hitta någon mening. Och jag provade väl min nya kamera.

Monicas ögon börjar glittra igen.
– En tid senare, när vi var tillbaka i huset i Lund, när bilderna kom från labbet, det var då jag såg det fantastiska ljuset. Plötsligt, som av en slump, väcktes min lust att börja måla igen.

Monica målade de gamla gårdarna, fantastiska portvalv, hus och bebyggelse – utan att ha något egentligt syfte med det. Till slut hade hon en samling vyer från byn.

Monica Westman Hallin - Södviks bygataÅr 2001 frågade dåvarande ägaren av Möbelhuset Monica om hon skulle vilja hänga några bymålningar tillsammans med möblemanget i butiken. Det var samma år som Södvik utsågs till Årets Ölandsby. Invigningen blev en stor ceremoni för hela bygden, med Carl XVI Gustav och Silvia som huvudattraktion. Britta Johansson och David Erlandsson var värdar för byn, och Kungen och Drottningen skjutsades med häst och vagn genom byn dragen av frieserhästar. Efter tågade ett spelmanslag med landshövdingen i spetsen.

Monica Westman Hallin - KastlösaFrån starten i Södvik till att följa varje Årets Ölandsby?
– Jo, någon i skördefestorganisationen hade sett mina motiv från Södvik. Han rekommenderade mig att genast åka ner till Kastlösa och fotografera och måla bymiljöer där också – och prata med dem som organiserar arrangemangen i Kastlösa. Det var så allting började.

Det är ett helt unikt koncept, ditt gåramåleri i Årets Ölandsby?
– Ja, det har verkligen blivit det. Det är vårt gemensamma koncept, för vi jobbar tillsammans Lars och jag, alltid, oavsett om han är min kollega, assistent eller man. Vi är ett team.

Monica Westman Hallin - Stora RörHur går du tillväga?
– Jag hade vernissage i juli i Årets Ölandsby Stora Rör. Min utställning hänger där till och med Skördefesten. När skylten ”Årets Ölandsby” överlämnas tillsammans med olika presenter lämnas även gåramålaren över i form av ett kuvert. Så när utställningen plockats ner väntar research för oss av nästa års ölandsby. Vi åker dit för att leta vyer, pratar med människorna och fotograferar. Ja, vi söker själen i byn helt enkelt, för att kunna skildra den på ett finstämt och rättvisande sätt nästa år.

Hur ser ditt liv ut idag?
– Gåramåleriet tar en stor del av min tid. Jag jobbar med det under hela året, fram till nästa säsong. Blir det tid över målar jag helt andra saker, också olja med palettkniv. Jag tecknar gärna grova gubbar med kolkrita. Det är en gåva att kunna skapa.

Monica Westman Hallin - "Mor och dotter"

Din ateljé, är den i huvudsak i Lund?
– Vi har byggt en härlig ateljé i vårt hus, med fönster både i väggar och tak – och med en kamin som värmer i vinterkylan.
Dessutom målar jag gärna tillsammans med TetraPaks målarklubb Paletten i Lund.

Monica Westman Hallin - SegerstadMålar du även här i Södvik, jag vet ju att ni är här några sommarveckor?
– Ja absolut! I rummet intill bär vi in ett stort bord. Varje fönstersmyg fylls snabbt med penslar, färger och olika pryttlar.

Hur har din stroke påverkat ditt konstnärsliv?
Jag har haft tre strokes, läkarna säger fyra. Den senaste i vintras. Den drabbade ryggmärgen, så när jag vaknade kunde jag inte känna tårna eller gå. Idag har jag svårt för trappor. Jag målar nu precis som vanligt.

Monica Westman Hallin - GärdslösaNu väntar en ny Skördefest – alltså din höjdpunkt på året?
– Varje skördefest blir på vårt vis ett nytt äventyr med många nya möten. Men det är så synd att vi aldrig kan vara i Södvik eftersom vi då befinner oss i Årets Ölandsby.

Slutligen, har du hamnat helt rätt i livet? Gör du precis det du vill göra idag?
– Ja, säger Monica. Hon ser mig rakt in i ögonen och fortsätter
– Livet är nu. 

 TEXT OCH PORTRÄTTBILD: ANITA TINGSKULL
BILD MÅLNINGAR: MONICA WESTMAN HALLIN


DETTA ÄR MONICA WESTMAN HALLIN
Fullständigt namn: Karin Ellen Monica Westman Hallin f Zadig
Född: 12 april 1943 i Karlskrona, uppvuxen i Alvesta
Familj: Maken Lars Hallin, sönerna
Ulf Westman (f -69) med fru Titti, 2 barnbarn Sixten och André
Ulrik Westman (f-73) med fru Katarina, 2 barnbarn Ellen Malaika och Olga My
Bor: i Lund, några sommarveckor i Södvik
Yrke: Gåramålare, pensionista
Äter: allt, helst fisk
Dricker: det mesta utom öl och whisky
Röker: inte
Kör: just nu rullator och rullstol
Kom första gången till Öland: 1964, Södvik: 1986
Fritidsintressen: skidåkning innan stroken, rita och måla, resa, busa med barnbarnen
Senast lästa bok: Lars Lerin, ser fram emot: ”Naturlära – limes norrlandicus”
Smultronställe i Persnäs socken: Sandvik och Södvik
Önskeresmål: Öland, Spanien, Alperna
Bästa egenskap: envishet, optimism
Sämsta egenskap: envishet
Dold talang: Rövarspråket, Allspråket


 

Stulen skylt äntligen funnen – i Stora Rör

Konstnär Anita Tingskull skyltMitt i högsäsongen plockades Anita Tingskulls skylt in av Trafikverkets underleverantör PEAB. Skylten stod för nära Södviks Bygata. Det var PEABs tredje raid på norra Öland denna sommar. Även några mindre skyltar med andra ägare plockades längs Gamla vägen. PEAB transporterade därefter upplockade skyltar till sin depå i Färjestaden där de sedan fanns för avhämtning. Allt i enlighet med vad som står att läsa på Trafikverkets hemsida:

”Om reklam sätts upp inom vägområdet utan tillstånd har Trafikverket rätt att ta bort den. Trafikverket förvarar reklamskylten i minst tre månader, och ägaren kan hämta ut den. Om reklamanordningen kan betraktas som skräp utan värde kastas den.”

Anita ringde upp PEAB i Färjestaden för att få bekräftat att skylten fanns på plats och skickade därefter bud att hämta den. Men, när budet anlände fanns ingen skylt att hämta. Den var borta.
Anita tog då kontakt med Jan-Olof Berg, projektledare drift och utredare enskilda vägar på Trafikverket. Denne var på semester, men tog sig genast an problemet.
”Det här har aldrig hänt tidigare” sa Jan-Olof ”att någon går in på området och stjäl.”
Men området står olåst hela dagarna, ibland obemannat när personalen är ute på bland annat skyltraider.
”Jo, men det är fortfarande ett inhägnat område.” fortsatte Jan-Olof.

Att skylten tillhör ägaren, det står helt klart även om den är inhämtad för olovlig skyltning. Juridiska avdelningen på Trafikverket kopplades in och kvitton för ersättning av skylt skickades in till Jan-Olof Berg.
Tiden gick och fortfarande stod Anita utan skylt inför annalkande skördefest.

”Någon sa till mig att det är säkert någon som ska öppna nytt som stulit den, någon som tycker den behöver den bättre än jag.” säger Anita ”Det är det som retar mig mest, den där tjuvaktigheten, att inte kunna låta bli andras saker, inte förstå att de tillhör någon annan som saknar dem. Det handlar inte om pengar, utan om principen.”

På måndagen efter Ölands Skördefest kom ett hett tips in till Anita. En besökare i Stora Rör hade sett hennes skylt och uppfattat det som att hon hade samarbete med någon där inför firandet av Året Ölandsby. Men så var inte fallet.
Anita for dit omedelbart. Och mycket riktigt, vid Pensionat Strandhagen i Stora Rör återfanns hennes skylt i nästan samma skick som när den stals, endast flaggan saknades, men både namn och konstverk satt fortfarande kvar på bocken efter drygt två månader på avvägar.

Stulen skylt Pensionat StrandhagenTyvärr fanns inte ägarinnan av Pensionat Strandhagen på plats men väl hennes bror, vilken gav följande kommentar:
”Var glad för gratisreklamen du fått!”
Tillfället var inte lämpligt att skämta om, och brodern försvann ganska omgående från platsen.
Nu finns Anitas skylt på plats i Södvik igen – där den hör hemma.

”Att jobba som frilansare är ett underbart liv. Det kan bli vad som helst!”

– ett möte med konstnärinnan Annika Huett i Hallnäs

Annika Huett konstnär och illustratörDet är fortfarande en av denna fantastiska sommars heta dagar. Strax före lunch rullar jag in på gården i Hallnäs. Det här är en oas för vila och kreativa möten, om det vittnar gungan och hängmattan i sällskap med sommarmöbeln ute på ängen. Och vilstolen med vy över den halvansade trädgårdenJag parkerar min cykel i skuggan under den stora kastanjen och letar mig in på gårdsplanen.

I den öppna kalkstensladan samsas det sparsmakade med det spartanska, det lite bohemiska. Oväntade föremål, fyndiga påhitt, spontana infall och lekfullhet kittlar som små fina accessoarer. I hörnet står en robust skinnmöbel med fantastisk patina, uddafåtöljer i bruksskick står utställda runt det lilla trebenta betongbordet. Glaspartiet mot innergården lyfter rymden, annars är ladan lämnad tämligen orörd i sin enkelhet.

Det här är Annikas ateljé och galleri här på Öland. Det är här Annika skapar sina mosaiksättningar som blir till bord. Små funktionella bord som lika gärna kan fylla sin plats som prydnad med sin smyckelika dekor. Då och då skapar hon större mosaikbord som samlar hela familjen. Det havsblå bordet där ordet ”tillsammans” vävts in i mosaiksättningen på bordsskivan är ett exempel på det. Lekfulla ”Mar de sol” är ett annat, där ordet ”sol” blev till bild istället för ord. Ibland när Annika gjuter sina bord sparar hon den råa betongytan och dekorerar dem istället med färg.

Annika Huett - mosaikbord "Mar del sol"

I skuggan bakom ateljén hittar jag Annika. Hon är i full gång med sitt rosbord i mosaik. Tången har hon i ena handen, bruk i den andra. Bit för bit skapar hon motivet. Framför henne ligger ett pussel av keramikskärvor.

Annika Huett mosaik I Annikas värld finns två hem. Hallnäs och så finns Enskede. Sommar och vinter.
– Augusti i Hallnäs är den absolut bästa tiden, säger Annika. Hon har redan hunnit ta en cykeltur tvärs över ön för ett morgondopp i sällskap med sin man.

Lika mycket som Annika har två hem, har hon minst fyra eller fem yrkesroller. Annika är en mångfacetterad konstnär som tecknar sparsmakade tuschmotiv – ofta öländsk kust med vikar, badbryggor och pirar utförda i en enda sammanhängande linje, lika gärna som hon målar flermeterlånga tapetvåder, broderar korsstygn och skapar fantasifulla mosaikbord. Dessutom ligger formgivning och illustration av böcker henne varmt om hjärtat. Tillsammans med sin man Ulf Huett Nilsson har det blivit totalt tre böcker. Först den prisbelönade ”Pergola, Tombola, Picknick – en bok om svensk sommar” därefter kom böckerna ”Details” och ”Gardens”. Den fjärde boken ”Åkerbo” både författade och illustrerade Annika själv. Den är en barnbok och handlar om hennes mammas uppväxt.

Annika Huett med boken "Pergola, tombola, picknick"Jag håller förstaboken i min hand, ett unikt exemplar, för boken är slutsåld och finns numera bara på antikvariat. Den ligger skönt i handen, lagom tjock med bra tyngd, och den visar sig vara en underbar inspirationskälla och nostalgitripp, då vi är jämngamla. Annikas handlag med typografi, kalligrafi och textning avslöjar en hel del om hennes bakgrund.

Annika Huett - målat betongbordReklamskola? frågar jag.
– Ja, först Berghs och sedan Beckmans.
Oj då, båda! Beckmans är väl den flummiga av dem?
– Det var Beckmans som var den bra, säger Annika. Berghs var lite för stelbent för mig.
Men Annika är långt ifrån flummig.
Hon stiger upp och är i sin ateljé kockan nio varje morgon. Skulle hon av någon anledning bli försenad en dag träder stressen in. För en frilansare finns alltid att göra, även när uppdragen inte ligger på bordet och väntar. Det är då Annika ser framåt. Hinner med att uppdatera sin hemsida och tar de kontakter som kan ge uppdrag.

Din andra ateljé? undrar jag, för nu befinner vi oss plötsligt i Stockholm
– Jag hyr en lokal tillsammans med en kollega, ja, vi har faktiskt delat lokal sedan skoltiden. Det blir tjugofem år. Nu hyr ytterligare några in sig i våra lokaler.

Annika Huett - målat betongbordHur vågar man ha en lokal i storstan som står och tickar pengar?
– Som frilansare finns det självklart toppar och dalar och när dalarna infunnit sig har det hänt att jag använt självrannsakan. Funderat på att kanske ta ett ”vanligt” jobb. Jag skalar av, smalnar av mitt område och fokuserar. Men det slutar alltid likadant. Jag fortsätter med det jag gör, för jag kan inget annat!

Annika Huett är en väletablerad illustratör och anlitas bland annat av modetidningen ELLE,
i vilken hon blivit känd för sina stilikoner i form av collage där hon porträtterat till exempel modeskaparna Yves Saint Laurent och Karl Lagerfeldt. Dessutom Robyn och Grace Kelly. Förutom det gör Annika även väggmålningar.

Hos konstnär Annika Huett, HallnäsNär du illustrerar, använder du dator då?
– Nej aldrig. Jag tecknar allting för hand. Alltid.
Och det syns. Det finns äkta känsla i hennes högerhands drag.

Är du obegränsat kreativ?
– Jag kan vakna med idéer i huvudet. Ibland inspireras jag av andras idéer, ser dem, och gör dem till mina egna.

Finns det någon händelse i jobbet du minns särskilt starkt?
– En gång kom jag till en tryckverkstad. Jag hade redan mina tryckfilmer klara och hade dem med mig, ja, som illustratör jobbar man kanske mer så, man har bilden klar för sig i ett tidigt skede. Då sade man till mig; ”Kommer du hit och vänsterprasslar?” För i tryckverkstaden skulle man ta sig tid att skapa sina motiv, låta dem växa fram. Så var jag inte alls van att jobba. Det där med vänsterprassel satt hårt länge, jag tog illa vid mig och tvivlade mycket på mitt konstnärskap.

Annika Huett - målade tapetvåder
Vi stannar till vid en låda med allsköns porslinsskärvor.
– Det ska bli någonting av dem också, säger Annika, någon gång! Hon fortsätter;
Till min mammas högtidsdag skapade jag för några år sedan en speciell mosaik. Jag plockade helt enkelt en tallrik av varje sort ur mammas porslinsskåp, vardagsporslin som finporslin, krossade dem och skapade ett collage. Men mamma blev inte alls glad, hon blev förskräckt! Hon är en riktig ordningsmänniska och hade full kontroll på vilken servis som var komplett eller inte. Idag har mamma till sist accepterat sin mosaik som den spegling av hennes liv den faktiskt blev.

Annika Huett mosaikbord "Home"Då är vi tillbaka på Öland igen, mitt i mosaikens skapande. Hur kom du till Öland?
– Jag har varit sommarölänning sedan 1967. Då hyrde vi först på en gård som mina föräldrars bekanta hade. Mina föräldrar köpte sedan tomt i Löttorp och började bygga där 1969.

Varför blev det just Hallnäs?
– Helst ville vi bo i Sandvik. Vi var tidigt spekulanter på Sandviksklint och ville göra ett konstnärscentrum där. Vi hade stora visioner. Men det gamla bruksområdet fick en annan ägare och vi hittade istället Hallnäs – och köpte det ”så länge”. Och här är vi kvar.

Vilket är ditt smultronställe i Persnäs socken?
– Piren i Sandvik. Och Södviks centrum förstås, vid bageriet. Egentligen kan den samlingsplatsen vara var som helst på landsbygden i Sverige. Det är egentligen ingenting som vittnar om att den ligger på en ö.

Annika Huett mosaik
Slutligen, har du hamnat precis rätt? Jag menar, jobbar du med det du vill, eller är det en slump att du blivit det du blivit?

– Det är absolut ingen slump. Jag har alltid tecknat och jag har alltid skickat arbetsprover till Gerlesborg, reklamskolorna, alla tänkbara utbildningar. Ibland har jag kommit in och ibland inte. Att jobba som frilansare är ett underbart liv! Det kan bli vad som helst! 

TEXT & FOTO: ANITA TINGSKULL


DET HÄR ÄR ANNIKA HUETT
Namn: Annika Gunilla Margarete Huett
Född: i Malmbergen 7 juni 1963
Familj: Ulf Huett Nilsson och döttrarna Miranda -94, Doris -97 och Rut -03
Bor: i Hallnäs och i Enskede
Yrke: konstnär och illustratör
Äter: allt
Dricker: allt (utom Whisky)
Röker: nej
Kör: bil och cykel
Kom första gången till Öland: 1967, mina föräldrar byggde sedan hus
i Löttorp 1969
Fritidsintressen: ungefär samma som mitt jobb
Senast lästa bok: ”Män ur mörkret” av Håkan Östlund, läskig deckare som utspelas på grannön.
Film: Skumtimmen
Resmål: Grekland, det är därför jag tycker så mycket om Öland som bitvis påminner om Grekland. Eller om det är tvärtom.
Bästa egenskap: förstående
Sämsta egenskap: svårt att släppa grejer
Dold talang: klippa hår


Annika är medlem i
Norra Ölands Konstnärsgille och deltar i den årliga Konstrundan.

På byvandring i Hallnäs

Byvandring i Hallnäs 2014
Efter en dag med högst varierad väderlek är det dags för avfärd mot Byvandringen i Hallnäs. Det blir god uppslutning vid samlingsplatsen – och första anhalten – socknens idrottsplats och hjärtat för Persnäs AIF, Solvallen.

Ordförande i Hembygdsföreningen, Anna-Karin Nilsson, hälsar oss välkomna till allra första byvandringen i Hallnäs. Anledningen till att det inte blivit av tidigare här är att man länge klurat på hur man skulle kunna genomföra en byvandring längs socknens allra längsta bygata, Hallnäsgatan.

Många har tagit bilen, och nästan lika många cyklar idag.
Vädret slår om och erbjuder plötsligt en stabil kvällssol.
Byvandring i Hallnäs 2014Bernt Johan tar därefter vid. Vi korsar fotbollsplanen och stannar till vid byggnaderna.
På sitt skojfriska sätt berättar Bernt Johan kort om Persnäs AIF, om oförglömliga matcher genom tiderna, om sitt eget engagemang i föreningen sedan 15-årsåldern, och om hur har råkade elda upp föreningens tvättstuga och hur man nyligen återuppbyggt den. Och sist men inte minst om Persnäsbingon – femtioåringen som förnöjer spelande från
när och fjärran varje torsdag i Persnäsgården.
Vi tar våra olika färdmedel och åker en bit fram längs Hallnäsgatan, stannar i dikesrenen efter kröken och samlar ihop oss.
”Vi måste väl intill” kommenterar någon ”så vi får se det i sin storhet.”
Några sneglar på äldstemannen i socknen, David 90, men han har inte samma uppfattning som vi. Han cyklar ikväll.
Byvandring i Hallnäs 2014Sagt och gjort. På ett spritt led vandrar vi ut över ängarna, in på betesmarker och fram till Rynings Kors. Historien om kronofogdar förr och speciellt fogden Ryning berättas och många går fram och känner på det flera hundraåriga stenkorset.

Färden går vidare ut mot Hallnäs udde. Vi parkerar vid det höga sjömärket i kalksten och fortsätter till fots ut mot sjöbodarna längst ut på udden. I en av trädgårdarna brer vi ut våra filtar för pick-nick.
Byvandring i Hallnäs 2014Hällnäskärringen byggdes till på höjden 1868, får vi veta, så troligen är nedre delen mycket äldre.
”Hallnäskärringen, förresten” inflikar Harald ”jag har då aldrig kallat henne annat än Bååka” Man resonerar en stund kring detta, att man kanske eldat här för att få båken att synas.
”Men inte på kalkstenen…” tillägger någon ”…för då spricker den, så i så fall framför.”
Fyra bodar finns på Hallnäs udde. Två ägs av Åkerbo Hembygdskrets. De andra två kunde vi med ortsbornas hjälp så småningom hitta ägare till.
Samtalet fortsätter vidare om militärens och kommunens ägande av uddar och sjömarker.
Det handlar också om trädbevuxna eller trädfria marker, och om blommor och blader.
Alla har sin bit att bidra med och det är en avspänd stämning.
Tack till alla inblandade och till Persnäs Hembygdsförening som arrangerade denna minnesvärda kväll.