Livet i fågelholkarna 2018

I år upptäckte vi till stor glädje att vår sista fågelholk i trädgården var bebodd. Det är den som sitter i ett litet kastanjeträd. Holken placerade vi där för ett par år sedan ungefär en och en halv meter upp från marken. Det sägs att rödstjärten kan bo så lågt. För den kan även bo under rötter och i hålor i naturen. Men ingen har vad vi vet bott här förut.
Förutom i år – i år bebos verkligen holken – just av ett rödstjärtspar.
Rödstjärten har sedan vi flyttade in i denna trädgård visat sig varje år. Den har hämtat mat och badat i vår trädgård, men den har nog alltid bott någon annanstans. Förmodligen i närheten.
Rödstjärten är pigg och livlig, och vippar glatt på sin roströda stjärt, och den försvarar sitt bo just med näbbar och klor. Jag bevittnade en dag vår rödstjärtshane försvara sitt revir mot en dubbelt så stor stare genom att anfalla i flykten. Så när jag närmade mig deras fågelholk för att fotografera tog jag skydd bakom ett lakan som hängde på tork. Längre fram än så här ville jag inte gå, för att inte heller störa rödstjärtsparet som lämnade sin holk när jag närmade mig.

Övriga fåglar i våra holkar i år
För någon vecka sedan har jag sett starungar i trädgården, lika stora som sina föräldrar, bli matade innan de följde med upp i trädkronorna. Men de har bott någon annanstans i år – inte i vår trädgård.
Pilfinken har bott i det blå höghuset på husväggen i år igen. Ungarnas pipande har hörts ganska länge, men nu är de puts väck. En morgon satt en dunig, burrig pilfink på vårat solur, och jag jublade, för jag trodde jag äntligen skulle få se en nyutflugen unge. Men ögonblicket senare blev fågeln jag trodde var en unge bestigen av en annan, så förmodligen väntas snart en andra kull med pilfinkar.
Igår kväll såg jag plötsligt blåmesungar matas i vårt lilla plommonträd, ett par stycken som sedan eskorterades upp i de högre träden. Men var de bott, det har jag ingen aning om.

TEXT och FOTO:
ANITA TINGSKULL

”Öva, öva, öva så mycket du kan och bara skriv, skriv, skriv!”

Det är i Gillberga hon bor – författaren Elisabeth Öhman – med vy mot havet såklart. Idag är jag på väg dit. Det är en av de där fantastiska sommardagarna som började redan i mitten av maj i år. I skyn drillar lärkan och vart jag ser böljar fält av blommande orkidéer när jag fortsätter upp mot norrbyn. Jag rundar ett dignande buskage med doftande syréner och parkerar min cykel. Där möts jag av en skällande tax och blir snart visad in på gården av Elisabeths man, Janne.

I skrivarlyan en trappa upp hittar jag Elisabeth i färd med att skriva ut vägsamfällighetsprotokoll, samt lägga ut info om sommarens frukostmöten på Facebook för Öland Kust till Kust Intresseförening, där hon i dagarna blivit vald till ny ordförande.
Elisabeth är en tjej med många bollar i luften. Hon är involverad i flera föreningsprojekt, som förutom ordförandeskap och sekreterare också innefattar engagemang i traktens fiberanslutning som är på gång.
Därutöver har Janne och Elisabeth blivit familjehem till en nioårig pojke på äldre dar. Det där är lite roligt, säger jag. – Att vi är mormor och farfar till Leo, menar du? – Ja, inte är det väl speciellt vanligt? – Det är inte lustigare än förut, knycker Elisabeth, bara att Leo istället bor hos oss här på Öland.

Hur kom du till Öland från första början?
– Med segelbåt. Jag var tre månader första gången jag följde med på familjens kustkryssare från hemmahamnen I Nyköping till längtans mål som alltid var Byxelkrok.
Många seglatser senare hade en stark längtan till Öland vuxit fram, en så stark längtan att hon idag bestämt sig för att stanna.

Det tog ju lite tid innan ni kunde bosätta er här permanent?
– Vi köpte huset 2010 och har först bott här på somrarna, och många, många helger. Drömmen fanns ju hela tiden om att flytta hit permanent. Men det var till en början inte helt självklart när flytten skulle bli av. Många bitar skulle falla på plats innan vi kunde ta steget fullt ut. Men nu har vi gjort det och miljön är helt fantastisk. Vi trivs toppen. Och jag får ro att skriva.

Jag ser mig om i skrivarlyan. På bänken ligger några tjocka böcker i en prydlig stapel. Titeln på dem är ”Svenska Ostron”.
– Det har ju också alltid varit en längtan. Jag har hela mitt liv skrivit yrkesmässigt, men aldrig något eget. Så 2015 gavs förstlingsverket ”Svenska Ostron” ut med undertiteln ”– havets juveler”. Det blev ett heltäckande praktverk, en reportagebok, med texter om såväl anatomi, historik och resereportage som ostrontävlingar, profiler och krögare inom ostron samt läckra recept. Jag fick då äran att samarbeta med fotografen Åsa Dahlgren som tar rent magnifika bilder som också pryder hela boken.

Det var just det vi skulle prata om, tänker jag, författarskapet. Min blick stannar till vid en tavla med bokens tidslinje, fullnålad med bilder och rivna små lappar. Blyertsanteckningar och skisser.
– Ja, det här, förstår du, är storyn för ”Drottningklockan”, säger Elisabeth, och de två uppföljarna. I stort.
Två år har det tagit mig att få fram det här manuset och det blev klart nu i vår. Som jag funderat och tänkt, formulerat och svängt, vänt och krängt ord. Till sist kände jag mig ändå klar att skicka manuset till ett förlag. Med verklig nervositet lade jag manuset på postlådan, förstås helt ovetande om hur det skulle tas emot.

Ja, berätta – hur gick det?
– Det blev en orolig väntan. Manuset skulle läsas och analyseras. Plötsligt en dag hörde de av sig. Så här sa de, precis så här; ”Klart vi ska ge ut den! Utan tvekan! Jag är helt golvad, bland det bästa jag läst.”
Det var stort! skiner Elisabeth. Riktigt stort!

Så nu kan du verkligen titulera dig författare?
– Jag tror man kan det när man gett ut två böcker så det borde funka nu.

Hur blir man då författare? frågar jag
– På 1970-talet fick jag skrivrådet av Astrid Lindgren att ”öva, öva, öva så mycket du kan och bara skriv, skriv, skriv”! Efter det gick jag Lars Hesslinds ”Författarskola” på Marstrand och medverkade i radioprogrammet ”Boktornet” med en novell. Jag har väl en del rutin i skrivande sedan tidigare eftersom jag yrkesarbetat i närmare fyrtio år som copywriter, journalist och skribent. På senare år har jag också gått kurser i romanskrivande, deltagit i skrivkonferenser och avancerade romanverkstäder i både London och New York. Så mitt råd blir som Astrid Lindgrens; ”öva, öva, öva så mycket du kan och bara skriv, skriv, skriv”!

Hur vågar man släppa ordinarie uppdrag och hänge sig helt åt författandet?
– Det handlar ju naturligtvis om att klara uppehället även om man helst av allt vill skriva böcker på mer än heltid. Jag har fortfarande kvar en del uppdrag som copywriter via en reklambyrå I Göteborg där jag är skribent för bland andra Chalmersfastigheter. Jag har varit egen företagare i många år, och använder erfarenheterna därifrån för att bygga upp mitt författarskap.

Använder du alltid dator när du skriver, eller flyter det ibland lättare med en Ballograf?
– Båda delar. Älskar min Mac, men skriver också oerhört mycket för hand. Har just nu olika anteckningsböcker igång där jag skriver ned storyidéer till fyra kommande böcker.

Får du aldrig skrivkramp?
– Nej. Eller jo. Då blir det en promenad ut på alvaret. Det är bästa inspirationen!

Har du nått det omtalade flowet, det som man ofta talar om, när huvudpersonerna börjar leva sitt eget liv i berättelsen?
– Jadå, Aron och jag har fin kontakt. Han är en högst levande vän. Nästan så jag funderar på att skicka grattiskort till hans födelsedag den 8 augusti. Han skulle nog gilla det, särskilt om det var ett originellt urverk på framsidan.

Vill du berätta något om handlingen?
– Handligen startar i Nyköping, där jag är uppväxt, men äventyret tar oss mycket vidare än så både i tid och rum. Berättelsen är fiktiv, men har många förankringar i verkliga händelser runt om i världen.
Romanens huvudkaraktär Aron Pettersson är kyrkogårdsvaktmästare och amatörurmakare. Hans djupa passion för urverk trasslar in honom i en rafflande händelsecirkus som baseras på både verkliga och fiktiva händelser. Bokens händelser spänner över åren 1939-2003. En del Ölandsrelaterade händelser finns med som till exempel stormen den 23 juli 1985 som här får ödesdigra konsekvenser.
Kanske ser du redan nu Aron påta där ute på kyrkogården eller skruva i sina klockor i det tickande urmakeriet? Eller när han funderar över sitt livs kärlek Maggan, möter den underfundiga brevbäraren eller får ett av världshistoriens mest berömda urverk med posten, helt oförhappandes. Arons märkliga livsöde ackompanjeras av tusen klockors tickande. I urmakeriet låter det som ett vattenfall när klangerna stiger och dalar. Välkommen in i hans värld!

Och när får vi äran att läsa detta?
– Boken släpps den 15 juni och ligger redan ute hos nätbokhandlarna. Releasefest blir i flotta NK-villan I Nyköping den 16 juni. Fick just veta att både ljudbok och e-bok släpps redan i augusti. Kul, men lite pirrigt förstås.

Har du hamnat rätt i livet? Jag menar, är det författare du alltid drömt om att bli?
– Absolut. Kan inte bli mer rätt. Har jobbat stenhårt för att nå mitt mål som jag satte redan i tonåren. Det tog ett tag, men nu är jag här. Tack till mina nära kära och Öland för det!

Den obligatoriska frågan; Vilket är ditt smultronställe i Persnäs socken?
– Det är här där jag bor. Här är underbart. En promenad ned till stenkusten, ett dopp i Kalmarsunds vågor, blommorna, fåglarna, harmonin, ljuset, lugnet, solen, stenmurarna, stjärnhimlen, träden, tystnaden, vinden. Jag är helt begeistrad. Gillberga är en magisk plats på jorden.

– Nu är det min tur att ställa en fråga till dig istället, flikar Elisabeth in, vad sägs om en bit mat?
Javisst, säger jag, vi åker ner till Sandvik, så kan vi ta några bilder också.

TEXT OCH FOTO: ANITA TINGSKULL
© SÖDVIK 2018


DETTA ÄR ELISABETH ÖHMAN
Namn: Eva Elisabeth Öhman
Född: i Nyköping 1956
Familj: maken Janne, dottern Joanna, sonen Joakim, taxen Pocahonta
Bor: i Gillberga
Yrke: författare
Äter: helst LCHF, älskar dock potatis
Dricker: vin och mineralvatten
Röker: nej
Kör: Toyota Aygo och Volvo XC60
Kom första gången till Öland: 1956
Fritidsintressen: Allt som har med litteratur och författarskap att göra
Senast lästa bok: ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito
Film: The Commitments
Resmål: Blå Jungfrun, London, Malta, Italien
Bästa egenskap: Förmåga
Sämsta egenskap: Lättövertalad
Dold talang: Kan spela Marseljäsen på kam


 

Fågellivet fortsätter

PilfinkI slutet av juni har pilfinken flyttat in i höghuset på stugknuten. Inte i samma lägenhet som talgoxen bodde i tidigare utan en våning upp. Pilfinken har under ruvningen varit lite mer diskret och mer på sin vakt än talgoxen. Nu när äggen kläckts är den däremot både livlig och mer synlig. Den verkar också trivas mycket bra med sin uppgift som förälder och ser inte så smal och utpumpad ut som vissa fåglar gör när de föder upp sina ungar. Han och hon hjälps åt dygnets vakna timmar.
De har vatten i sin närhet, men föredrar att i stor lycka sandbada i rosenrabatten istället.
Även i holken i aspdungen bakom huset har ett par pilfinkar nu flyttat in efter flugsnapparen. Hur det gick med flugsnapparen har helt passerat oss. Antingen skötte de allting mycket diskret eller har de bytt bostad, för nu är det pilfinkens hem. Man kan tycka att våra nya inneboende är aningen färglösa just nu – men det är i alla fall något liv i holkarna och det gillar vi.

/ Anita Tingskull

fagelholkliv-pilfink2

Mannen med kärran

Möten med nya människor leder ofta in på oanade vägar. En dag fick Persnäsportalen besök av en man som tillbringat många somrar som ung i Sandvik. Det visade sig att han också skrivit om sina minnen, och det bästa av allt – vi har fått nöjet att publicera en av hans fina noveller. Så passa på och njut och känn doften av svunna tider!

sandviken-foto-nilsson-atelje-o-fotomagasin

Krasande grus, krukorna gnidande och gnekande mot varandra, skumpande på det ojämna underlaget. Solen bränner redan tidig förmiddag och han svettas i sina slitna, en gång blåfärgade arbetskläder. Nyss var alvaret fyllt av vårblommor. Nu i juli råder torka. På de öppna markerna mellan Persnäs och Sandvik, som överallt annars på Öland. Gulnande halvhögt gräs.

Det vita kalkgruset knastrar under hjulparet på den dragkärra han skjuter framför sig. Körvägen är egentligen bara två hjulspår med gräs emellan. Var dag en tung last av krukor med mjölk och grädde på flaket av trä. Det är hans uppgift att skjuta kärran hela vägen från mejeriet i Södvik ner till Ingemans affär i Sandvik. Han känner knappt dofterna av sommar. Han berörs inte av jublande lärkor och skriande måsar i skyn. Men han noterar vipans klagan och ljungpiparens melankoliska “pyiih”.

Han ser med ett öga knappt. Möjligtvis har han ledsyn på det andra. När kärran stannar till för någon som gått ut på alvaret och vill ta sin mjölk längs vägen, vänder han ansiktet för att se bättre med det ena ögat, kisar och läser mödosamt på krukornas etiketter. Det är ett sommarnöje för turistfamiljerna – nästan en ritual – att möta den enögde som pratar i mummel och betraktar sin omgivning på ett så märkvärdigt sätt.

Ännu har han bara kommit halvvägs mellan stationssamhällets mejeri och målet i Sandvik, bruksorten som avtecknar sig vid horisonten. En samling låga hus eller stugor och en hamn med små båtar för fiske och större skutor för last av sten och virke. Samt en väldig väderkvarn, en holländare, övervakande samhället. Enkel arbetarbefolkning med utkomsten i stenindustri och fiske.

Så här års har de bofasta dragit sig tillbaka till små gårdshus. Vinterbostaden upplåts till sommargästerna från fastlandet. För var sommar blir de fler och de märks överallt – på stranden, på de få gatorna, i affären. Fabrikssirenerna har tystnat för några veckor. Inkomsterna från jobben ”i berget” eller inne i larmet av stenslip och sågmaskin, de kan nu drygas ut. Det är värt omaket att flytta ut till små uthus och sommarkök.

Det är tack vare honom, den långe magre enögde som de där borta i hus som tycks dallra i värmen, var dag får sin mjölk, den de vill ha så färsk som möjligt. Han går maskinmässigt raskt fram mot det hägrande målet vid horisonten. Tittar inte åt sidorna. Han kan denna väg om det så vore i sömnen. Tänker inte på annat än att ännu en dag genomföra sin syssla. Han vet att detta slit är nödvändigt för att kunna leva som han vill. Få bo i sin enkla stuga ännu några år. Slippa att bli omhändertagen av socknen. I nåder får han denna uppgift av mejeriets ägare; slanten han så väl behöver.

Hans dåliga syn – försämrad under senare år – har gjort honom oduglig till jobben med sten i fabrik och skuta. Länge var han också en av de alla som matade de outtröttliga maskinsågarna med ständigt mer nybruten sten. Hörde deras ”swisch-swich” långt in i nattsömnen. Var dag instängd i fabriken. Nu gör han det han kan och han känner, trots hettan och värken i axlarna, frihet. Rymden är väldig över honom. Idag går det fort undan. Ingen hejdar honom längs den dammiga körvägen och han har kommit ett bra stycke med sin tunga last.

I morgon kommer allt att upprepas. Han vet dock att det inte kan vara. Hans ork kommer att tryta. Man kommer att byta ut mannen med kärran mot hässkjuts eller lastbil. 1950-talets mekanisering och rationalisering når snabbt hit, också till det fattiga norra Öland.

Krasande grus, krukorna gnidande och gnekande mot varandra, skumpande på det ojämna underlaget. Inte långt kvar.

Lennart Andermo, sommarboende i Sandvik som ung, med början 1948

En tidsresa tillbaka till år 1906

tidsresa1906-1Västergården i Södvik är en plats där tiden på många sätt stått stilla i århundraden. Därför passar den här miljön, med sin kringbyggda gård och sitt åldriga portvalv, ypperligt för dagens resa. En resa som till skillnad från att räknas i kilometer idag ska upplevas i tid. Vi tar oss över hundra år tillbaka i tiden, närmare bestämt till år 1906.

Inför dagen har Kalmar Läns Museum transporterat hit både rekvisita och en mängd råvaror som redan ställts iordning inne på gården. Här finns även en pedagog och en historiker på plats.

Tidsresenärerna idag är en grupp sjundeklassare från Åkerboskolan. Fyra flickor och fjorton pojkar. Inför tidsresan har både skolungdomar, tre lärare och ytterligare några vuxna presenterats ett scenario för dagen, där de blivit tilldelade olika roller som grannar, släktingar och vänner till familjen Johansson som då bodde på Västergården. Både elever och vuxna har i förväg fått skriva ihop ett A4-ark om sin rollkaraktär och sin familj. Alla deltagare har förberett sin karaktär, behållt ålder och kön, men bytt till tidsenliga namn.

Vi har inte ännu gått in i våra roller när Helen Eklund och Peter Danielsson från Kalmar Läns Museum samlar oss utanför gården och berättar om Södvik och om omvärlden vid den här tiden. Om tågtrafiken när Södvik och hela norra Öland just har fått sin nya landväg – järnvägen. Om båttrafiken och om pigor och drängar, och om amerikaresor som väldigt många var bekanta med. Nästan alla kände någon eller var släkt med någon som hade varit ”over there”, och ibland till och med återvänt, ibland för gott och ibland tillfälligt.


Följande är scenariot för tidsresan idag:

”Södvik maj 1906. Under våren har familjen Johansson i Södvik fått ytterligare ett barn och denna gång blev det en pojke. Det ska nu rustas till barndop och det gäller att få tiden att räcka till för alla göromål som finns så här i vårbrådskan med allt från vårbruk till vedhuggning mm.

Och så som sagt, barndop också! Pojken ska döpas till Gustaf Artur Georg och tilltalsnamnet skall vara Georg. Dessvärre har Per Augusts hustru Kristina Elisabeth till råga på allt svårt att återvinna krafterna efter pojkens nedkomst. Per August har därför bjudit in traktens ungdomar och de vuxna som har möjlighet för att mot maten hjälpa till med diverse förberedelser.

En annan begivenhet är att det ryktas om att Per Augusts kusin Juliana Johansdotter eventuellt ska komma från Seattle i Amerikas Förenta Stater. Tänk om hon kommer just idag! Och det ska ha gått bra för henne enligt vad de säger. Men vem vet, hon kanske kommer hem fattigare än när hon for för över femton år sedan. Och som sagt, mycket är det som ska hinnas med denna vårdag år 1906″.


Vi tar då steget mot dåtiden. Portvalvet in på gården markerar en tidens gräns. Här läggs alla ”moderniteter” åt sidan, både vad gäller uppträdande och vokabulär som kläder och mobiltelefoner. Tidsenliga kepsar och västar ges till gossarna och förkläden och hucklen till flickorna – och alla känns plötsligt som plockade ur ett fotografi från 1906.

tidsresa1906-16På gården möter husbonden Per August upp tillsammans med moster Hilda. Här finns också den snickarkunnige grannen på plats i slokhatt och väst, och pigan Albertina. En annan nyfiken granne, Anna Andersson, dyker upp. Hon tänker sig skriva en artikel om det gamla Sverige till Moderna muséet.

tidsresa1906-21Kvinnorna är i verklig minoritet idag.
”Då får de ligga i desto mer”, flikar husbonden in, och pigorna sätts genast i arbete med olika hushållssysslor.
En dräng ges uppgiften att hålla fyr i spis och brasor. Idag har vi tre eldar på gång samtidigt. En för matlagning och en för varmvatten, och så en för tillverkning av rödfärg.

Två jättekaffepannor ställs redan nu på elden, likaså två stora grytor med vatten för middagen. Det tar sin tid på levande låga. Under tiden maler man kaffebönor i kvarn.

Ved kommer att gå åt i mängder under dagen, så andra drängar sätts därför direkt i arbete med att såga och klyva ved, med handsåg, yxa och huggkubbe.

Två andra pigor sätts att skära rotfrukter, det blir ett stort lag att mätta frampå dagen. Man tar av vinterns förråd än så länge, ännu kan inga grönsaker skördas.

tidsresa1906-23Snart ska vårbruket igång på gården så under tiden får några drängar tälja pinnar till höräfsor och till gårdens pinnharv. Pinnharven är ett ålderdomligt och för dagen tidsenligt jordbruksredskap som med tur drogs av häst, men mer vanligt av en oxe – eller än vanligare av mannen eller drängen i huset.

tidsresa1906-12

tidsresa1906-9Liv och rörelse och flit råder över hela gården, och vädret står oss verkligen bi denna dag. Efter någon timme är arbetslaget redo för en vilopaus. Kaffe och skorpa. Vi slår oss ned i en vid cirkel på enkla träbänkar i solen. Plötsligt när vi sitter där dyker en välklädd och fin dam upp på gårdsplanen, just kommen med tåget. För någon vuxen tycks damen bekant, och det visar sig vara Juliana. Juliana, som för femton år sedan emigrerade från Södvik för att söka lyckan ”over there” i Amerikas Förenta Stater låter oss ta del av sin berättelse;

I slutet av 1880-talet slår jordbrukskrisen hårt mot Sverige och inte minst mot Öland. Vad ska man göra? De som stannar kvar hemma får bokstavligt talat arbeta ihjäl sig och får för detta i stort sett ingenting mer än mat. För att skaffa pengar lånar man ihop till en amerikabiljett. Några löser det med en så kallad pre-pay-ticket från släktingar i USA och förbinder sig att betala av på den. Juliana får sin biljett från en morbror som är bosatt i Seattle.

Våren 1890 far hon med båt från Borgholm till Oskarshamn och därefter tåg till Göteborg. Fortsätter med båt till Liverpool och ytterligare med båt till New York. Från New York vidare med tåg tvärsöver USA till det långväga målet Seattle.

Med morbroderns hjälp får Juliana först arbete i hans tvätteri. Efter drygt två år och med åtskilliga dollar på fickan beslutar sig Juliana för att satsa pengarna i ett eget fintvätteri. Tvättinrättningen driver hon framgångsrikt och nu har Juliana bestämt sig för att kosta på sig en europaresa.

tidsresa1906-13

Efter kaffetåren fortsätter gårdens bestyr. Pigorna börjar tillreda grönsakssoppan av sina basingredienser potatis, morötter, selleri, palsternacka, kålrot och lök, Allt detta odlades säkerligen på gårdarna runtomkring eller på egna gården vid den här tiden. Soppan kokas därefter över elden och avsmakas så småningom med salt och pepparkorn. Färsk persilja strös över soppan.

tidsresa1906-20Gårdens piga Albertina kärnar smör av grädde. Hon har vädret på sin sida, vilket är viktigt när man arbetar utomhus. Det får inte vara för kallt, då kärnas inte grädden.

Tre drängar går för att skrapa ren en grind. En annan är behjälplig med att tillverka rödfärg.

tidsresa1906-14Rödfärg kokas i ett eldat kärl med järnoxid, järnvitriol, vatten, såpa och lite mjöl. Koket omröres tills färgen har konsistensen av en tjock sås. Grinden hinner till och med bli färdigmålad under dagen, tack vare tre drängars slit.

Ett par drängar ger sig också på att slå rep, ett treslaget, men det visar sig vara svårare än man först tror.

Middagen börjar närma sig. Pigorna börjar bre smörgåsar med egenkärnat smör, samt skiva ost och skinka. Två drängar sätts att steka kyckling och sill.

tidsresa1906-6

I ett spikrakt led ställer sig drängarna för tvagning av händer med såpa och vatten, en piga agerar handdukshängare, som brukligt var vid denna tiden. Därefter blir det självservering av mat.

tidsresa1906-18

tidsresa1906-15Bilden: såpa och vatten efter ett gäng drängar och pigor.

Middagen sitter fint efter en hård dags slit. Fantastiskt gott.

tidsresa1906-4Över maten diskuteras rösträtten i Sverige. Husbonden är helt övertygad om att kvinnor inte bör få rösträtt. Hur skulle världen då se ut? Möjligen, möjligen skulle han kunna gå med på inkomstrelaterad rösträtt, men vad gör det för skillnad i Södvik där en dräng tjänar 50 kr om året och en piga 30?

Som avslutning på dagen samlas vi alla för ett fotografi, ett fotografi i 1906 års anda. Inte ett leende på läppen, det var så man skulle se ut, och uppsträckt och ordentlig.

tidsresa1906-2

Därefter lättar vi symboliskt på huvudbonaderna – och vi är tillbaka i nutid.
Där summeras dagen, samlade i en cirkel, om lärdomar, fördelar och nackdelar med denna dag och jämförelser mellan livet då och livet idag.

Undertecknad tackar för en härlig dag i dåtiden! Den har berikat mig.

TEXT & BILD: © ANITA TINGSKULL 2016


Vidarelänka dig till:

FAKTA OM TIDSRESAN I SÖDVIK
ALLA BILDER FRÅN TIDSRESAN
REFLEKTIONER EFTER TIDSRESAN – I SKOLAN
KALMAR LÄNS MUSEUM OM TIDSRESAN

Rapport från holklivet

Vi förväntade oss ett sprudlande fågelliv i och kring våra nya fågelholkar under våren. Tålamodet var väldigt kort för vi ville ju att aktiviteten skulle komma igång omedelbart. Så småningom började tänkbara spekulanter dyka upp i trädgården, en efter en.
De mest aktiva i början var paret talgoxar som snart fastnade för en våning i vårat blå höghus på stugknuten. Där var också en blåmes, som samtidigt var spekulant på en annan lägenhet i samma hus. Men det blev konkurrens. Talgoxarna vann, de fick hela huset. Blåmesen sökte sig till grannhuset istället, köpeholken från Möbelaffären. Men så småningom gav den upp även där (vad vi vet).

Rapport från fågelholkslivetBakom huset, ut mot ängen, satte vi upp två holkar. Den ena tillägnade vi halsbandsflugsnapparna, men de hade först inte kommit. Den holken gästade både talgoxe och gråsparv tillfälligt. Plötsligt en dag kom då halsbandsflugsnapparen – och intog just denna holk. Både han och hon flög ivrigt ut och in – och vi sjöng av glädje.

Rapport från fågelholkslivetDen andra holken, den vi tänkte oss för rödhaken som skulle gilla just fyrkantiga ingångshål, fick en boende. Det var en talgoxe. Och jag tror det var just bara en. Den försvann in i hålet varje kväll, först exakt klockan åtta, senare närmare halv nio – förmodligen styrd av ljuset. Men en dag avtog hela verksamheten i båda holkarna.

Holken i körsbärstädet tror vi har talgoxar boende i sig, där slöjar många grenar holken och vi kan inte studera livet så ingående. Jag får återkomma till den.

Rapport från fågelholkslivetDen holk vi inte sett någon aktivitet vid är den vi satte i lilla kastanjeträdet, den vi tillägnade rödstjärten – en pigg liten fågel som ofta visade sig i början och som gärna badar i vårt fågelbad och fångar insekter i trädgården, liksom rödhaken – dock undviker han badet. Holken står som sagt fortfarande obebodd och inuti ligger några grässtrån, kanske en början till ett bobygge som inget sedan blev av.
Nedan en rödhake som faktiskt finns i vår trädgård året om. Men bor, det gör han troligen någon annanstans.

RödhakeIdag är allting väldigt lugnt. Knappt en fågel som hämtar mat i vår trädgård. De flesta fåglar har förmodligen hittat någon (annan)stans att bo. Även talgoxarna på husknuten tänkte vi – till vi plötsligt upptäckte att de faktiskt bor kvar. De som bäddade med mossa allra först, långt innan alla andra vågade. Saktar man ned invid holken och lyssnar noga, hör man att det piper därinne. Och talgoxeföräldrarna flyger i ljudlös skytteltrafik och hämtar mat till sina små. Fantastiskt att plötsligt upptäcka det!

Rapport från fågelholkslivetDet är verkligt roligt att studera fåglarna. En sak jag lärt mig är att fåglar är rysligt kvicka. De lever i ett mångfalt snabbare tempo än vi och förmodligen är vi i deras ögon osmidiga och långsamma jättar. Det är nog därför jag kom den här talgoxen så nära, och det att jag kunde förutse hans flyktväg som i dessa tider är ganska given. Ut och in.


29 maj 2016

På morgonen föll ett stilla regn. Kanske det gjorde fåglarna mer aktiva, för idag såg jag halsbandsflugsnapparen igen. Hanen – eller om det till och med möjligen var två. För så var det en kort stund tidigare i vår, två som bråkade med varann.
Idag gästade han sin holk igen, med visst tvivel. För innan han flög in i sin holk kikade han in i grannholken. Och även i en äldre holk högt uppe i ett träd omkring tjugo meter bort. Det är här jag är lite osäker på om det var samma fågel eftersom ett snårparti finns att passera mellan dessa holkar. Jag måste få återkomma vad gäller halsbandsflugsnapparna – kanske ruvas det inne i någon holk!

Även rödstjärten gjorde en snabb morgonvisit i trädgården, som nu nästan är helt omgärdad av alla blommande syrener. Den borde vara en dröm för fåglarna med sin tillgång på vatten och alla lägre sittplatser i form av hallonstörar och annat.
Och gråsparvar hämtade sin mat, de jag misstänker byggt i syrenhäcken, liksom skatan och duvan som båda byggt bo i snårpartiet.
Helt klart måste jag få återkomma kring fågellivet, för tänk när alla små fåglar ska lära sig flyga!

TEXT OCH FOTO: ANITA TINGSKULL

Persnäs Prästgård satsar stort på konst i år

Anders och Kristina på Persnäs PrästgårdSom konstgalleri firar Persnäs Prästgård tio år 2016.  Därför satsar galleristerna Anders Nilsson och Kristina Sunesson lite extra på konsten både under våren och till hösten i år. Under hela maj månad fylls två utställningslokaler av fyra konstnärers verk med helt skilda uttryck.

För den oinvigde vill jag rekommendera Persnäs Prästgård som ett utflyktsmål i sig, kanske till och med för en övernattning. Alldeles speciellt i maj månad tilltalar det mig då spirande almar kickar igång vårkänslorna på allvar.
Det är lätt att förstå att prästen valde denna plats med omsorg. Här, ståndsmässigt placerat, på en plats som höjer sig en aning från omgivande odlingslandskap byggdes denna väl tilltagna huvudboning, flankerad av två flygelbyggnader i sten, daterade åtminstone till 1700-talet.
Den bastanta muren omgärdar trädgården som består av två delar; en kringbyggd del där vi nu sitter, och en parkliknande del bakom boningshuset vars slänt ned mot den månghundraåriga eken prunkar av scilla och linnétulpaner som själva har fått råda under många år.
Ingenting på prästgården kan beskrivas som simpelt och torftigt, jag vill snarare använda ord som väl tilltaget, robust och snudd på storslaget. Och har förmodligen i alla tider varit så. Om jag nämner gårdens flaggstång med sina arton meter, som pryder sin plats utan att kännas överdriven, så är den ingenting i jämförelse med det vårdträd som tidigare växte på gårdsplanen.
– Almen användes under lång tid som sjömärke trots att Östersjön ligger flera kilometer bort, berättar Anders.
Prästgården är fördenskull inget skrytbygge, den är ett kulturarv som idag vårdas på ett tålmodigt och föredömligt sätt. Här vilar en atmosfär fylld av sinnesro och beständighet. Persnäs Prästgård utgör en fullgod naturlig inramning för konstutställningar och är en given mötesplats för njutningssökare.
– Hur ser säsongen ut för Persnäs Prästgård?
– Jag jobbar faktiskt framåt med höstens utställning. Fem konstnärer är spikade i dagsläget, säger Anders.
– Sommaren är en väldigt lugn period för oss. Har blivit. Då stänger vi galleriet och erbjuder istället Bed & Breakfast. Med konsten har vi riktat in oss på Öland Spirar och på Skördefesten. I år blir det lite extra utöver det, säger Kristina.
– Då har ni ganska bråda dagar nu då inför Öland Spirar?
– Vi tog saken i egna händer, säger Anders, och håller istället öppet samtliga helger i maj.
– Ni öppnar alltså redan första helgen i maj?
– Det är ju nu allting vaknar till liv och man får lust att uppleva allt skönt, flikar Kristina in.

Så sant, konstupplevelser har ju varken med kosläpp eller plantor att göra, egentligen.
Snart, alldeles snart, ska allting vara på plats och portarna slås upp för vårens vernissage.
Här följer en kort presentation om var och en av utställarna:

Utställarna i maj
Galleri Rosa Flygeln ligger inrymt på övervåningen i prästgårdens västra flygelbyggnad.
Här ställer följande konstnärer ut:

Robert Oldergaarden på Persnäs PrästgårdRobert Oldergaarden – konstglas
Robert Oldergaarden är glaskonstnär med mästartitel i gravyr. Därför är unika graal- och arielpjäser just hans specialitet. Robert är född och bosatt i Triberga på sydöstra Öland, där han idag har sin glashytta öppen året om. Robert har gedigen utbildning inom glas och pedagogik och har under många, många år undervisat på Riksglasskolan i Orrefors. Idag är han frilansande glaskonstnär. På utställningen visas ett antal helt nya unika pjäser från egna hyttan.

Maria Milton på Persnäs PrästgårdMaria Milton Loheden – måleri, konst- och bruksglas
Få konstnärer visar sådan bredd i sitt skapande som Maria Milton Loheden. Maria målar stort och kraftfullt i främst akryl, men även i blandtekniker. Maria fascineras av olika strukturer och utforskar ständigt nya material att uttrycka sig genom – ett av dessa material är glas. Där skulpterar hon i de förnäma graal- och arielteknikerna. Utöver det skapar hon utomhusinstallationer i smide och glas tillsammans. Med måleriet som bas skapar hon även egna tyger, som dels sys till fantastiska klänningar och dels används i textil heminredning. Maria bor i Vänersborg och har sin ateljé på Öland. Under utställningen visar Maria måleri, konst- och bruksglas i kraftfulla färger.

Hans Olsson på Persnäs PrästgårdHans Olsson – fotografi
Hans är född och uppvuxen i Blekinge. Sedan 2013 är han bofast på nordöstra Öland. I över trettio år har han arbetat nära naturen med bland annat lax- och öringsfiske. Hans skildrar i bild Ölands natur, och främst de nordöstra regionerna. I en tid när vi matas med fantastiska bilder från när och fjärran, vill Hans lyfta fram det sköna i det lilla perspektivet. Och framför allt kanske den säsong vi vanligtvis inte lyfter fram mest på Öland.

I prästgårdens östra flygelbyggnad, tvärs över gårdsplanen, ligger prästens rejäla bykstuga från förr. Bykstugan tjänar idag som utställningslokal där den fjärde av utställarna huserar i maj.

Ingvar IP Persson på Persnäs PrästgårdIngvar IP Persson – konsthantverk
Ingvar Persson är i grunden utbildad kock, produktutveckare inom livsmedel och tekniker.  I samtliga dessa yrken har han alltid haft nytta av sin kreativa sida. Sedan många år har Ingvar dessutom ett genuint intresse för trä och formgivning, vilket fick honom att starta ett eget snickeri. Tillverkningen då bestod främst av hotell- och restaurangmöbler, men det förekom även en del presentutformning. Därutöver har Ingvar även gått uppfinnarskola, och fått patent på ett antal uppfinningar. Efter pensioneringen har Ingvar haft möjlighet att vidareutveckla sin konstnärliga sida på heltid. Han jobbar idag med både sten och trä där han har nytta av kunskaper från flera av sina tidigare yrken.


Konstutställningen på Persnäs Prästgård håller öppet kl 11-17 följande helger:
Kristi himmelfärdshelgen tor-sön 5-8 maj
Pingsthelgen lör-sön 14-15 maj
Lör-sön 21-22 maj
Öland Spirar fre-sön 27-29 maj
Andra tider enligt överenskommelse.


Text: Anita Tingskull
Foto: Anita Tingskull och utställande konstnärer

Småskaligt hantverk i Södvik

En ny skylt om hantverk längs Gamla vägen väcker min nyfikenhet under påsken. Själv är jag uppbokad hela helgen, så jag tar kontakt och bestämmer tid lite senare.
En vårdag då scillan bildar böljande hav i trädgårdar och sädesärlan trippar längs taknockar i byn beger jag mig mot hantverksparet Sam Ekström och Anne Larssons hem i Södvik.

Anne Larsson - hantverkare i SödvikNär jag kliver in på gården sitter Anne på en fårfäll i solen och viker tråd. Innergården är lugn och trivsam. Här har de skapat en kringbyggd oas med stor inomhuskänsla fast ute. På väggar och plank runtom sitter roliga detaljer som skapats av någonting helt annat och istället blivit dekorativa och annorlunda prydnader.

Sam sluter sig till oss. Portarna står välkomnande öppna och vi stiger in i hantverksbutiken.
– Vilken fin liten lokal!
– Egentligen stod den klar förra sommaren, säger Anne, men det är först i år vi har öppnat.
Butiken är liten men tillräckligt stor att rymma det som behövs för att exponera saker på ett bra sätt. Väggar och hyllor är vitmålade så att alla rena och sparsmakade alster kommer till sin rätt. Här är stramt och det känns vilsamt för ögat.

Anne Larsson - hantverkare i SödvikPå butikens övre hyllrader står Annes finstämda trådfigurer. Skira, transparenta, och fulla av liv. Det är i trådfigurerna Annes konstnärslusta får blomma ut.
– Ingen blir den andra lik när jag skapar, säger Anne.
Mina ögon fastnar vid en minimalistisk figur, en figur som innesluts i en enda tråd.
– Den där blyge, säger jag, har händerna i byxfickorna!
Fast där finns inga fickor, inte heller händer. Det är kroppsspråket som talar. Och hon känner det väl, Anne.
Så finns andra figurer, som utgörs av ytterligare en tråd, en tunnare, och ibland något hänge, någon symbol, men Anne tycks aldrig överarbeta. Det är huvudlinjen som gör figuren. Uttrycket. Det är en verklig konst.

Sam Ekström - hantverkare i SödvikSam är mer rakt på. Raka rör. Det gemensamma för dem, som jag ser det, är ändå det sparsmakade. Inte en detalj för mycket, som man ibland annars ser.
Sam borrar ur homogent rundjärn för fäste i sin ljusstake. Han svingar iväg en ljusstake av större modell och jag, jag fångar upp den precis innan den når marken. Naturligtvis helt oförberedd på dess tyngd. Och det verkar vara en genialisk lösning – den står stadigt för både hundsvansar och nyfikna barnafingrar – ”Södviksstaken” som Sam valt att kalla sin stake.

Här finns också ”Ljuset i Södvik” – Sams tuffa och avskalade bordsarmatur av kopparrör med betongfot och nakna glödlampor. Sådana där brinntråden är synlig och ger extra effekt. I ena hörnet av lokalen hänger också Sams kopparrörsarmatur från taket, perfekt för mörka ytor i hemmet. Både häftig och nätt på sitt vis.
Sam har sin verkstad på gården, vägg i vägg med hantverksboden. Anne däremot jobbar lite här och var, där hon kan slå sig till ro ett slag med tråd och verktyg.
Snart blir även trädgården Annes verkstad när betongsäsongen sätter igång, för hon gjuter också i betong. I hantverkslokalen hittar jag föremål som ljusstakar, skålar och fat, och små dukhållare. Anne får en fantastiskt fin yta på sina betongalster.
– Fast jag gillar själv bäst de saker som får en ruff avslutning, säger Anne, en knagglig kant till exempel. Det blir en fin kontrast. Sam, är du snäll och sätter på kaffe?

Sam Ekström - hantverkare i SödvikEn stund senare sitter vi inne i stugan och pratar.
Sam älskar järn. Det syns tydligt när jag ser mig omkring från kaffebordet. Utsirade gångjärn, en gammal stigbygel, gardinstängerna och olika krokar och spikar i smide mixas med en ljus och lantlig köksmiljö. Starkt kaffe och hembakta bullar. Deras hem är en fin kombination av två olika men också väldigt lika personligheter. Stilrent och sparsmakat, och så någon detalj som sticker ut. Sam och Anne är båda skapande människor som har svårt att sitta still. Sam kanske är värst, så Anne och jag blir kvar vid bordet ytterligare en stund.

– Började du med hantverk när ni flyttade till Södvik 2012?
– Det var en julmarknad på förra stället vi bodde. Vi band kransar och sålde, och det hände att jag satt och knåpade lite, och så blev det en ängel. Och det blev fler änglar.
– Träffat er har jag ju i olika sammanhang, men aldrig haft tillfälle att se vad ni verkligen skapar.
– Vi brukar vara med på Spirar, och ja, framför allt Ölands Skördefest, säger Anne. Fast inte här hemma utan vid bygatan i Södvik. Där har vi funnits flera år.
– Så nu kan man hitta era alster dessemellan också?
– Jadå, men vi kommer inte att ha några fasta öppettider. Vi hänger upp skylten när vi finns hemma. Och har några alster, vill säga.
– Så måste man kunna få göra.
– Jo, vi har ju väldigt småskalig produktion. Våra föremål blir färdiga vartefter vi hinner med.

TEXT OCH FOTO: ANITA TINGSKULL

Bygg fågelholkar nu

Länge sa vi att vi borde rensa alla gamla fågelholkar, ja, först sa vi rensa och städa ur, sedan ändrades orden till att bygga nya. Det sa vi också en period. Men vårar kom och försvann lika fort igen. Jag minns att förra våren kunde vi se flugsnapparen på husvisning vid tre tillfällen. Varje gång tycktes han rata de gamla läckande bostäderna. Men i år. I år har det verkligen blivit av att bygga nya holkar, och redan så här tidigt – innan fåglarna själva börjar leta hus på allvar.

Det tog inte längre tid än en lördag att få ihop fem holkar. Ja, en stunds googlande under fredagkvällen förstås då vi noggrant antecknade önskemål om hålstorlek och inre mått, allt efter art. Sedan skissade vi upp några roliga modeller. Enformighet är något som tråkar en hemmasnickare, det har jag förstått från tidigare.

Fågelholk till flugsnapparenDen som vi hade sämst samvete för var den svartvita flugsnapparen, därför sattes deras holk upp allra först. Den placerades på exakt samma träd som de bott i tidigare, fast ett par decimeter lägre.
En fågel vi sett varje vinter vid matbordet är rödhaken. En ensam. Förhoppningsvis dyker en partner upp till våren. Rödhaken föredrar fyrkantiga ingångshål. Och det får inte vara för långt ned till golvet inuti holken. Så här blev vår variant på holk:

Fågelholk till rödhakeDet sägs att flugsnapparen är ganska aggressiv, så vi får se hur grannsämjan blir mellan flugsnapparen och rödhakefamiljen ett par träd bort.
En annan gäst vi har vid fågelbordet är nötväckan. Den rör sig smidigt upp och ned längs äppleträdens stammar. Därför placerade vi hans bo i körsbärsträdet, som är ungefär lika knotigt och klättervänligt. Holkens hål och avstånd till innergolv är valt efter nötväckans önskemål. Vad han tänker om takformen får vi se framöver.

Fågelholk för nötväckaRödstjärten är en fågel som kommer senare. Den brukar trivas vid vårat trädgårdsland. Ofta slår den sig ned på hallonstörar och andra lägre landningsplatser runtom i den änden av trädgården. Det verkar som rödstjärten även kan tänka sig att bo relativt lågt. Hans holk placerade vi därför ganska skyddat i ett mindre träd, kanske en och en halv meter från marken:

Fågelholk rödstjärtSå långt är alla gamla fågelholkar nedtagna och utbytta mot nya. Våra holkar har vi placerat mellan fem och tio meter från huset, och fullt synliga för oss när de börjar få spekulanter och förhoppningsvis också gäster.
Direkt på husväggen, alldeles intill ett stråk där vi dagligen rör oss in och ut i huset, sitter två tidigare holkar; en grön och en röd. Den gröna är visserligen fin som ett konstföremål, men är tärd av tidens tand. Egentligen var den nog tänkt just som dekoration från början.

Ylvas fågelholkNär vi börjar städa ur dessa holkar upptäcker vi att någon börjat bygga bo i den gröna, men av någon anledning givit upp. Kanske för att taket läckte. Den röda holken, ett par meter bort på väggen, är fylld av mjuk och skön mossa. Här har alltså någon bott, förmodligen så sent som förra året, utan att vi märkt det alls. Holken har hängt på samma plats i snart tre år. Vi tömmer holken och hänger tillbaka den. (Modellen som går att konvertera till matbord på vintern, finns att köpa på bland annat Möbelhuset i Södvik för den som inte kan eller vill snickra).

Fågelholk från MöbelhusetUppenbarligen vill någon bo på husväggen vid detta människotrafikerade stråk. Därför byter vi ut den gröna läckande holken mot vår sista och roligaste holk; höghuset. Någonstans googlar jag fram att två talgoxar kanske inte vill bo grannar så nära varann, men möjligen en blåmes och en talgoxe kan trivas som grannar.

Fågelholk höghusHur våra fågelholkar bebos i sommar lovar jag att återkomma till.
Vi har gjort så gott vi kan för att de ska trivas i och kring vår trädgård.
/ Anita Tingskull

Textilresa i Japan

Persnäsportalen har fått äran att publicera en artikel om södviksboende Anne Anderssons fantastiska resa till Japan, som på många sätt blev hennes livs resa. En resa man kanske bara gör en gång i livet. Här kommer artikeln i sin helhet, varsågod och njut!

Jaaa! Där är den, resan som jag bara måste följa med på, tänkte jag när jag fick se annonsen i januari. Textilresa i Japan under två veckor i november, det fanns ingen återvändo anmälan skickades in.

Den 11 november lyfte planet från Arlanda med byte i Helsingfors till Osaka i Japan. Tillsammans med arton andra textilintresserade personer skulle vi göra en djupdykning i Japans textila värld. Med på resan var hemslöjdskonsulenten Ulrika från Härnösand som sakkunnig. Hon hade några år tidigare arrangerat en utställning i Sverige med japanska textilier. Vår guide på resan var Kristina, en svenska som bor i Japan sen tjugo år tillbaka, pratar flytande japanska och med ett textilt intresse. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. Förväntningarna var högt ställda, under resan skulle de överträffas med råge kom det att visa sig.

restaurang-kanazawaBilden: Restaurang i Kanazawa

Här är ett urval av några av de upplevelser som gjorde intryck på mig. Vi startade med ett studiebesök hos ett litet företag i Kyoto som tillverkar futons, det vill säga kuddar o dynor. Vi fick se hur produktionen gick till och ta del av deras tankar kring hur levnadssätt påverkar produktutbudet. Nu när många japanska hem har västerländska möbler behövs andra typer av kuddar. De traditionella sittdynorna som läggs direkt på golvets tatamimattor minskar i användning. Jag kunde dock konstatera efter några restaurangbesök, sittandes på en dyna på golvet med värkande leder, att traditionen är högst levande. När jag själv stapplande tog mig från bordet kunde jag se personal och gäster i olika åldrar smidigt resa sig upp och ner utan problem. Kanske har vi inrett våra hem för bekvämt, de verkar göra oss orörliga.

En workshop i färgningstekniken shibori hölls för oss hos ett gammalt familjeföretag i Kyoto. Shibori är en reservagemetod där delar av tyget blockeras med hjälp av omknytningar eller vikningar innan det färgas. Tekniken går att variera i det oändliga. Man kan även ”permanenta” tyget så att det bildas ett strukturmönster i form av veck och toppar. Av deras sortiment fick vi se fantastiska prover på shibori. Till exempel ett kimonotyg i siden som det tar 10 månader att tillverka med alla omknytningar och färgningar. Till en kimono går det åt 13 meter tyg. Jag får väl erkänna att den workshop vi genomförde var på en mindre avancerad nivå.

kiyomizutemplet-i-kyotoBilden: Vid Kiyomizutemplet i Kyoto

I Kyoto besökte vi det stora tempelområdet Kiyomizu som finns upptaget på världsarvslistan. Templet är en symbol för staden Kyoto som tidigare var huvudstad i Japan. Där vimlade det av kimonoklädda kvinnor, men även män i traditionella kläder. Guiden berättade att det är väldigt populärt att hyra en kimono för en dag när man besöker tempelområdet och de intilliggande gamla trähuskvarteren.

Efter Kyoto fortsatte resan till Kanazawa. En liten stad med japanska mått mätt, på en halv miljon innevånare. Kanazawa har ovanligt många äldre hus bevarade, det blev inte bombat under andra världskriget. Staden ger ett trivsamt och elegant intryck med sin blandade bebyggelse. Vi besökte ett museum som visade textiler utförda i Kaga Yuzen. En metod att måla mönster på tyg. De kimonos vi fick se på muséet hade mönster som sträckte sig över hela klädesplagget. Tillverkningen sker i många steg. Delarna till kimonon tråcklas detalj-kimono-kaga-yuzenförst ihop och mönstret ritas upp. Det gör att mönstret blir sammanhängande mellan fram- och baksida. Sedan sprättas tygdelarna isär och konturlinjerna fylls med rispasta, som spritsas ut. Därefter målar man fälten mellan konturlinjerna, ofta med vackra färgschatteringar. Tyget ska sedan tvättas så att rispastan försvinner och tygets bottenfärg framträder, som tunna linjer mellan de målade partierna. Till slut sys tygdelarna ihop och kimonon är färdig. I en workshop fick vi pröva på att måla enligt Kaga Yuzen. Det krävs stor noggrannhet och känsla för form och färgsättning för att åstadkomma dessa vackra mönster som muséet visade.

Bilden: Detalj av kimono med målat motiv utförd i Kaga Yuzenmetoden.

Kanazawa är känt för att tillverka produkter dekorerade med bladguld. Man kunde t o m köpa strutglass överdraget med bladguld. Risvinet Sake såldes med flagor av bladguld som singlade som snöflingor när man rörde flaskan. Om jag åt av glassen - nej det avstod jag ifrån, men en flaska Sake blev inköpt och fick följa med mig hem till Sverige.
tradgard-kenroku-enBilden: Trädgården i Kenroku-en

I Kanazawa ligger trädgården Kenroku-en som anses som en av de tre vackraste landskapsträdgårdarna i Japan. Trädgården låg på en höjd med vidsträckt utsikt över staden. Det som gjorde störst intryck på mig var att allt var format och anlagt. Träd och buskar var uppbundna och stöttade för att formas. Stora tallar såg ut som bonsaier i jätteformat. Istället för gräsmatta var det mossa på marken överallt. Enligt vår guide har gräs svårt för att växa i den jordmån av lavamaterial som Japan består av. Jag såg faktiskt inga gräsmattor på hela resan. Parken vimlade av besökare som flitigt fotograferade sig själva och varandra. I parken låg ett traditionellt japanskt tehus. Där man naturligtvis fick ta av sig skorna och sitta på tatamimattor drickandes sitt te.

För mig var resans höjdpunkter dels en workshop hos textilkonstnären Hisako i Yokohama och dels ett besök på konstmuseet Ishiko Kubota vid berget Fuji.
konstnarerna-hisako-san-o-takashi-sanBilden: Konstnärsparet Hisako-san och Takashi-san i Yokohama

kladesplagg-sashikosomnadVi samlades alla i Hisakos hem i Yokohama under en dag. Under hennes vägledning blev vi undervisade i sashiko. En gammal sömnadsmetod som har använts sedan 600-talet för att förstärka och lappa och laga slitna arbetskläder. Hisako har sedan tolkat den på sitt sätt och syr kläder och hemtextilier i originella mönster och färgkombinationer. Hennes man Takashi hade målat den svenska och japanska flaggan vid entrén för att hedra oss vid vårt besök i deras hem. Under workshopen serverades rostat grönt te som intogs i små keramikmuggar och maten serverades i Bentoboxar, ett slags matlådor. Den dagen är ett fint minne, av arbetsgemenskap och ömsesidig nyfikenhet på textila uttryck och våra olika kulturer.

Bilden: Klädesplagg med sashikosömnad

ichiku-kubota-art-museumFrån Yokohama tog vi tåget till Kawagushi-ko. En av fem sjöar som ligger vid vulkanen Fuji. Där väntade en konstupplevelse som helt tog andan ur mig. Ishiku Kubota Art Museum är tillägnat en av Japans mest kända textilkonstnärer. Museet ligger i en park där träden skiftade i höstens färgskalor. I en pyramidliknande byggnad utförd i trä hängde utställningen ”Symphony of Light”. Den bestod av omkring trettio stycken kimonos, som hängde efter varandra längs väggarna. Tillsammans beskrev de ett landskap och dess förändring från höst till vinter med ljusets skiftningar. Varje kimono utgjorde en del av ett landskap som fortsatte över till nästa. Utförandet var i siden med broderier, färgat, målat och veckat efter konstens alla regler. Textilkonstnären Ishiko Kubota hade moderniserat en utdöd färgnings- och dekorationsteknik från 1500-talet som kallades tsijigahan. På en särskild plats hängde kimonon ”Soluppgång över Sibirien”. Den lyste i rött gult och guld. I en film på museet berättade Ishiko Kubota att han hade varit krigsfånge i Sibirien i samband med andra världskriget. En fångenskap som hade satt djupa spår hos honom och var bakgrunden till motivet på kimonon. Han gick bort åttiosju år gammal 2006. Att få ta del av utställningen var en stor konstupplevelse för mig det handlade inte bara om skickligt utfört hantverk utan bilderna i sig uttryckte en lång livsresa som berörde mig mycket.
park-ishiku-kubotaBilden: Parken vid museet Ishiku Kubota Art Museum

Till sist var vi några dagar i Tokyo. Världens största stad, trettiofyra miljoner innevånare på en yta ungefär lika stor som Skåne. När man som jag bor på glest befolkade norra Öland och är en lantis i själen är första intrycket överväldigande. Hur är detta möjligt? Bor folk här hela sitt liv, trivs de och vad händer med deras tankar känslor ja allt i denna mitt tycke extrema stadsmiljö? Efter ett tag blev jag fascinerad och hänförd av en stad som inte ber om ursäkt för att det är en stad. Det är ett stadslandskap på många nivåer. En jättemyrstack med gångar/vägar/gator under och över jord. Överallt pulserar det av liv och kreativitet.
tokyo-o-fujiBilden: Utsikt från hotellet i Tokyo med berget Fuji i bakgrunden

I stadsdelen Asakusa ligger ett lite mer udda museum. Det heter Amuse museum och ligger bredvid ett tempelområdet Senso-Ji, inte långt från Tokyo Sky Tree, japans högsta byggnadsverk om 634 meter. På museet visas en samling med äldre japanska arbetskläder. Vissa av dem kan på ett sätt betraktas som lump. Men, och det är det som är det fina. Kläderna utgör otroliga dokument på hårda arbetsvillkor under knappa förhållanden, som sällan visas på muséer. Många av plaggen har vackert utförda broderier i sashiko, som dessutom har en funktionell betydelse att förstärka och sammanfoga slitna tygbitar. Människans längtan efter skönhet och att uttrycka sin kreativitet även i en hård livsmiljö får här ett tydligt bevis.

Förutom alla textilier så vill jag nämna något om vardagslivet som gjorde intryck på mig. Måltiderna, det var inte alltid jag visste vad det var jag åt. Det är stor skillnad på svensk och japansk matkultur. Men maten var alltid fräsch och fint tillagad och för det mesta god för mina ovana smaklökar. Viktiga ingredienser i japansk matlagning utgörs av ris, fisk, buljonger, soja, alger, sake, grönsaker. En måltid består av många små rätter. Råvarans naturliga smak och färskhet står i centrum och rätterna serveras vackert upplagda i små skålar och fat och äts med pinnar. Till maten serveras mestadels te, oftast grönt som kan vara rostat.

sashimiBilden: Maträtten Sashimi som består av rå fisk och finriven rättika, och som äts tillsammans med soja och wasabi

Renlighet, något som präglar alla miljöer. Vid restaurangbesök får man alltid en blöt servett ofta varm i tyg eller papper som man torkar av händerna på innan måltiden. En självklarhet när man besöker ett japanskt hem och även många restauranger och ibland även affärer är att ta av sig skorna och byta till tofflor.
Toaletterna är en upplevelse i sig. Höjden av komfort. Toaletterna har eluppvärmda sittringar och på en kontrollpanel vid sidan kan man välja om man efter uträttat behov vill bli duschad både här och där. Man kan även spela musik som döljer eventuella oönskade ljud. Självklart är alla toaletter oklanderligt renstädade.
På offentlig plats finns inga papperkorgar eller soptunnor utställda. På hela resan såg jag totalt tre stycken skräp (ett kvitto, en pappersnäsduk och en liten plastbit) som låg på marken. Nej, jag hittar inte på eller har dålig syn. Alla förutsätts ta med sig allt skräp hem och det verkar fungera.
Artighet, som präglar mötet mellan människor överallt. Trots väldigt mycket människor på liten yta löper både trafik och trängsel förvånansvärt smidigt.
Efter att ha läst så här långt undrar ni säkert om livet i Japan inte har några baksidor. Självklart, men det är en annan berättelse.

Anne Andersson, Utklippan Design på textilresa i JapanVäl hemma igen på Öland, efter två veckor i Japan, tittar jag ut mot Södviks sjömarker. Det är början på december, de flesta fåglar har flyttat söderut. Sommargästerna har för länge sedan rest hem. Landskapet är stilla. Jag kan efter min resa konstatera att vi människor verkligen är anpassningsbara till olika livsmiljöer. Som exempel: På pendeltåget i Tokyo frågade jag en ung kvinna jag pratade med om hon trivdes att bo där. Hon svarade med lysande ögon, Oh yes I love it, Tokyo is a wonderful place. Jag kan svara detsamma på frågan om min hemort
”O ja, Öland är en underbar plats att bo på.”

TEXT & BILD:
ANNE ANDERSSON