Kvarnrenovering i Gamleby

Alldeles nyligen har hembygdsföreningens väderkvarn i Gamleby renoverats.
Arbetet bestod i att byta trappa och tillhörande två balkar som trappan är rest från. Därefter ströks alltsammans med tjära.
Kvarnen är av en gammal nordöländsk modell med stenfot kring stubben, typisk för de nordliga socknarna på ön.
Du ser den uppfräschade kvarnen från bygatan i Gamleby.

På bilderna ses Åke Nilsson och Jan Erik Bernersson.

Foto: Urban Petersson

I huvudet på en mjölnarpojke

Idag skulle Sven ”i Kvarna” Karlsson ha fyllt 80 år. Vi vill hedra honom genom att publicera denna intervju som gjordes den 19 juni 2018. Sven hade en önskan om att genom artikeln föra hembygdens historia vidare. Sven gick bort 31 augusti 2018. Vill du läsa intervjun i inbunden form så finns den även publicerad i Öländsk Bygd i år 2019.

Om man svänger av vid södra infarten till Södvik och följer gamla landsvägen mot byn är kvarnen en av de första byggnaderna man ser. Södviks kvarn syns lång väg, för den är både hög och maffig. Kvarnen är numera en elkvarn, därför saknar den vingar. I mjölnarbostaden bor Sven ”i Kvarna” – som smeknamnet också antyder.
När jag stiger in i köket sitter Sven på en pinnstol framför radion. Det är nyheterna. Sven är en av få jag känner som tar sig tid att aktivt lyssna på radio på morgonen. De flesta jag möter idag har musik eller prat på i bakgrunden mer som förströelse.
Jag blir glad av att se honom. Och han skiner upp när han får syn på mig. Han stänger genast av radion. Verkliga möten är alltid viktigare än både radio och tv.

Med öländska föräldrar är du född i Stockholm, hur kommer det sig?
– Det stämmer. Jag är född på Löwenströmska i februari 1939. Mina föräldrar hade flyttat upp för att jobba.

Var det ont om jobb här på Öland då?
– Nej, det tror jag inte. De provade att flytta upp helt enkelt. Det var åren 1936-40.

Vad jobbade de med där?
– Far snickrade. Han körde också sanitetsslakt.

Sanitetsslakt?
– Slaktbilen för sjuka djur, nödslakt, eller SSF hette det på den tiden – Suggans Sista Färd, som vi sa.

Och din mor?
– Hon var hemmafru, som de flesta fruar var då.

När kom ni tillbaka till Öland?
– De fick väl hemlängtan. Jag föddes i februari 1939 och redan 1940, på sommaren, flyttade vi tillbaka. Men inte till Södvik först utan till farfars hem i Egby.

Du kom sedan till Södvik som sexåring. Hur var livet som ung i Södvik?
– Det jag minns mest är att det var ena jädra vintrar. Och det var lika för alla, ingen hade det bättre än andra. Skulle en någonstans i snön var det bara å gå – eller stanna hemma.

Såg man några bilar i Södvik när du var ung?
– Bönderna for med häst och vagn till torgdagarna i Borgholm, Sandvik och Alvedsjö. Och det fanns ju hästskjuts vid Gästis. Själva hade vi bil först 1946-47 nån gång. En bil man fick tjära taket på och som hade träekrar. Den for vi till kyrkan med. Och till släktingar som bodde längre bort. Baktill satt en pakethållare.

Och när man skulle fara längre?
– Tåget var våran samfärdsel här. Skulle en till Kalmar var det tåget som gällde.

Hur tog ni er fram annars?
– Innan bilen var det antingen cykel eller ben som gällde. Jag minns en gång när jag satt inrullad i en matta på pakethållaren mellan Egby och här. Och skulle man plocka bär tog man cykeln till Bödaskogen. Det var inga avstånd.
När det var ransonering på bensin 1955-56 fick det inte vara någon biltrafik över huvud taget mellan sex på lördagkvällen och fem på måndagmorgonen – då hade jag verkligen nytta av cykeln. Om en skulle på dans eller så.

Och skolan, hur var den?
– Jag slutade 1953. Det gick hjälpligt hörrdu. Jag klarde mig genom skolan med rena förskräckelsen, kan en säga. Jag var dräng hos Gerhard varje sommar och mjölkade kor. Vi hade sommarlov och skurlov (när skolan skulle städas ur ordentligt och inga barn fick vara där). Potatislov fick en be om. Ja, inte de som var bondbarn, men vi andra som skulle hjälpa till ute på åkra.

Nöjen?
– Jo, en cyklade väldigt mycket, det måste jag säga. En kunde till exempel cykla iväg till Störlinge på lördagkvällen på dans, och så hem för att mjölka kor. På söndagen kunde en cykla till Köpingsvik och spela minigolf.

Mjölka kor? Hade ni kor också?
– Nej, vi hade bara grisar. Den förste grisen far köpte kostade 70 kronor. Men jag jobbade jämt hos Gerhard. Så jag kan handmjölka om det skulle behövas.


”Det var en
sammanhållning
som var himla
gudomlig”


Dans, var det bästa nöjet?
– Det fanns dansbanor lite varstans; Knäppinge, Vässbylund, Höjden – i Borgholm, Störlinge, Lilla Horn förstås, och så Moskog, Böda och Byxelkrok. Och på Karl Eriks (Törnqvist, fd handlare) ovanvåning bodde ofta orkestrarna. Allra högst upp.
Vi hade sommarbio också, på Svintorget. Det var Göte Antonsson och Sme-Harry som drev den. Biobolaget hette Göta Lejon.

Var det några bra filmer som visades?
– Jodå, både matinéer och barnförbjudet, som ”Hon dansade en sommar” och så ”Åsa-Nisse” förstås.

Hur såg Södvik ut då jämfört med idag? Hur var det med affärer till exempel?
– Det fanns tre affärer. Fredrikssons – mor Elsa och döttrarna Ingrid och Margit. Margit som blev Claessons sen. Och så fanns Karl Erik Törnqvists och Olle Olssons handelsbodar.

Och människorna, hur var de?
– Det var en sammanhållning som var himla gudomlig. Det var alltid någon som behövde ett handtag. Och det fanns alltid folk. Folk i varje stuga, som exempelvis på din gata (Smedjegatan); i MaliEmmas fanns folk, och i Alices bodde fyra, hos Sme-Harry var de flera stycken och så Amelie och Oscar. De hade jordgubbsodling på H-gården (fd Aronssons). Senare blev det Karl Erik som drev handelsboden. Ja, det fanns dagsverken överallt – året om.

Vad jobbade dina föräldrar med här?
– Far jobbade på ÖJ (Ölands Järnväg). Fraktade sten och flis med gengaslastbil från både Lundebybrottet och Hallnäsberget, lastade väl också en och annan brobut eller brunnsbut på vagnarna kan jag tänka. Här i Södvik fanns ingen slaktbil, utan det var tåget som gällde. De som hade sjuka djur fick ta sig till järnvägen helt enkelt.
Mor var hemmafru här också, men hjälpte till lite här och var i byn där det behövdes.

Södviks kvarn efter mitten av år 1949. Flaggstången daterar tiden eftersom den var en 40-årspresent till Axel Karlsson 16 juni detta år.

Din far Axel drev Södviks Kvarn från 1945?
– Min far köpte kvarnen av Nils Utterström 1945 och drev den då som malkvarn. Man malde vete och råg till matmjöl. Korn och havre maldes eller krossades till foder. Tidigare maldes också ölandshavre, även kallat svarthavre.
En enda motor försåg då samtliga maskiner i kvarnen med kraft, och man hade remskivor med skilda diameter som drev de olika maskinerna såsom valsstol, kross och elevator.

Är du sedan uppvuxen på Södviks kvarn?
– Just precis, jag är i princip uppvuxen inne i kvarnen. Alla säckar skulle hissas upp till övre våningen. Minns inte hur gammal jag var när jag snarade min första säcktamp med kätting nere i kvarnen. Och far min tog emot högst uppe i kvarna och vinschade upp, säck för säck.

1946
– 1946 satte far in en såg i kvarnen. Samma motor fick nu driva både malkvarn och såg, men motorn gick åt olika håll för de båda alternativen. Far fick då vända på motorn efter behov. För att slippa vända stup i kvarten gjorde han istället upp ett schema så att han malde säd halva veckan och sågade bräder halva veckan. Det smarta med schemat var att varannan vecka började han med säd och varannan vecka slutade han med säd. På så vis behövde han inte skifta motorn oftare än var sjätte dag.

Vilka var era huvudsakliga kunder?
– Bönder från trakten var kunderna. De lämnade säckar och kunde för det mesta även hämta säckar som redan var malda, samtidigt som de lämnade.
I sågen sågades det som kallades utsyningsrätt. Bönderna i de tio nordligaste socknarna på Öland var berättigade till det. Träd på rot från Bödaskogen. Rätt många av ladorna häromkring är byggda av virke sågat här på Södviks kvarn.

Maskinen som inledde den nya epoken genom att sortera bort den förhatliga ölandslöken.

1947
– 1947 inleddes en ny epok för Södviks kvarn. Dels byggdes kvarnen ut, den delen framåt med lastbryggan kom till. Men det viktigaste var när far köpte en rensmaskin. Äntligen fick han bukt med satyget ölandslöken – även kallad bonnlöken – som säkert i generationer ställt till det mellan kvarnstenarna. I vilket fall var det så för min far. Bonnlöken geggade ihop fullständigt när den maldes med bland mjölet och det var ett tungt jobb att hacka loss geggan. En fick lyfta loss hela övre kvarnstenen (1100 kg) och vända den upp och ned för att komma åt att arbeta.
Far skaffade också från och med nu en ny elmotor för varje maskin och det sparade på elräkningen. Den gamla motorn var på 30 hk och ibland väl stark när en endast behövde en maskin som krävde 1 hk.

Omkring 1955
– Sågverket i Grankullavik lades ner och nu skulle utsyningsvirket från Bödaskogarna sågas i Domänverkets såg i Böda. Bönderna fick då inte träd på rot utan istället färdigsågat virke i utsyning. Men Bödasågen kunde inte såga riktigt långa bräder, exempelvis till lagårdar. Så bönderna bad ändå att få ta hem träd på rot och lät såga det här i Södvik. Det gav far några år till för sågen, men sedan gick det inte längre. Det mesta sågades trots allt i Böda. Far sålde då sågen till Vedborm, till Grandins.
Bland det sista som sågades här, kan nämnas, var en stadig ekstock från havet. Plötsligt högg sågen i granatsplitter. Ja, en hade ju inga metalldetektorer på den tiden precis.

1963
– 1963 köptes en hammarkvarn som hämtades i Skåne. Motorn var på 30 hk, men den drev bara en maskin. I samband med det åkte de gamla kvarnstenarna ut. Hammarkvarnen har utbytbar såll med olika täthet, från 1 till 4-5 mm grovlek ungefär.

Såll till hammarkvarnen med olika täthet.

1966
– Vi köpte en spannmålstork från Bruuns i Borgholm och plockade ner den vid midsommar. I september stod den klar i Södvik. Vi hade fortfarande bara säckhantering och inget löst.
En bilvåg köptes också in från bilprovningen vid lokstallarna i Borgholm. Det var ett jädra jobb att få den på plats. Den vägde 15 ton bara vågen. Och sedan att ställa in den. Vi åkte efter en stenbut på 5 ton, till att börja med. Sedan rullades ett antal hundrakilosvikter på för hand innan vi fick den te å stämma.

70-talet
– I början av 70-talet inköptes en större elevator, en gummirem med skopor på, och ett till torn kom till på taket. Vi byggde även ut lagret.
1973 såldes härifrån byggvaror som masonit, papp, spik och takplattor såväl som cement, kalk, tegel och keramiska plattor från John Arne Ingemans byggvarulager. I lokalen inne på gården och längst in i den.
I mitten av 70-talet köptes en ny valsstol, en svensktillverkad, den förra var tysk.

Jag hörde att ni också sålde djurfoder och sådant, som ett Lantmännens?
– Just. Då får vi backa bakåt lite grann i tiden. Vi var Kalmar Lantmän från 1955 ungefär. Djurfoder sålde vi i den yttre lagerlokalen.

En ung Sven Karlsson tappar upp kreatursfoder i kvarnen.

På 80-talet tillkom silon?
– Ja, den köpte jag från hönseriet i Gunnarslund. Nu kunde jag lagra mina 18 ton torkad säd, de jag hade haft inne. Jag köpte även en ny stor kross. Nu kunde jag på ett bra sätt ta in lösvara och lämpa ut lösvara. Och det var det som gällde, inga säckar användes längre.
Det som också hade försvunnit var bakmjölet, ja damerna fanns inte längre hemma och ingen bakade. Mjölmasken gav sig på siktduken, en finmaskig duk i siden, och hur blir mjölet då? Inte vidare finmalet.

När din far slutade som mjölnare 1970 lämnade dina föräldrar över hela gården till dig och din hustru Kristina. Men de flyttade själva endast ett stenkast bort?
– Nej inte direkt. Vi bodde först på varsina våningar här. Far och mor flyttade först till Östra Södvik, sedan vidare innan de till slut bosatte sig i MaliEmmas stuga, i kröken vid Storgrop.

Minns du någon speciell händelse, om eller i kvarnen extra mycket?
– Jo, jag minns när far beställde en ny kvarnsten i slutet på femtiotalet, en tung jäkel, ja, de väger omkring 1100 kg. Stenen kom med ångbåten Jarl till Sandviks hamn. Gustav Karlsson skulle ta den på en stentruck från Sandvik och hit. Och när den kom fram till kvarnen fick vi ta upp ett högsmalt hål i väggen och rulla in den. Det var ett tungt jobb.

Vad används kvarnen till idag?
– Ekorrbo. Du vet vi isolerar en del. Det ligger ett antal säckar cellulosaisolering högst upp. Och rätt mycket virke har en samlat på sig. Mest ek. För all del, en snickarbod finns därinne också, i gamla sågverket.

Fungerar den?
– Ja, det gör den! Maskinerna står ju där, den måste bara säkras upp. Lite tveksam till torken kanske, där elementen är tömda. Det går väl åt en del att få den tät, skulle jag tro.

Sållduk till samsiktsmalning, dvs till lite grövre grovbrödsmjöl.

Mjölnare, är du en riktig mjölnare som kan mala säd?
– Nej, det vill jag inte säga. Då ska en hålla på med finmjöl. Jag har förstås malt i alla valörer, men, kvarnägare är nog bättre.

Jag vet att du varit aktiv inom hembygden nästan hela livet, och även din far Axel var visst det. Vilka insatser har du och ni båda gjort för bygden?
– Jag tillverkade en brunnvippa till ”Stenkustens Folk”. Erik Erlandsson i Gillberga hade ett krikonträd han skulle fälla, så det fick jag till det. Gerhards ardenner, Prästmärra som hon kallades i skådespelet, fick jag rida ner till Jordhamn till varje föreställning och till varje repetition, ja det började redan på våren. Och vad folk det engagerade. Vi var väl en femtio skådespelare, och runt ikring med parkering och kaffeservering och det ene och det andre, ja, både mor och far var involverade. Ja, det var tider det. Jag minns hur vi låg och väntade på vår tur att komma in på scen. I en grusgrop uppe på landborgen. En hade ju inga walkie talkies precis, utan det var armbandsuret som gällde. David var kusk och jag skjutspojke till basarna från Däljebrottet som kom från möte i Borgholm. Vit flagg lite längre fram på vägen betydde att vi kunde komma.
En kan väl säga så här; att min far var en av de som satte upp husen för teatern ”Stenkustens Folk”, han var en kugge för hela den biten. Jag själv fick hänga med på det så gott jag kunde, och nu är jag den som plockat ned de här husen för kanske sista gången och lagrat undan dem.

Det känns som du brinner lite extra för just kvarnar. Bland andra Sandviks kvarn, Jordhamns skurverk, vet jag du engagerat dig i. Hur många gånger har du lagat de här ofantliga vingarna efter oväder och annat väder?
– En har nog bytt armledare och vingar tre eller fyra gånger. Första gången hade vi taljor, två, tre ihop och stegar för att nå. Gångåsen (där armledarna möts) sitter på Sandviks kvarn 18 meter upp. Vingarna är 11,2 m långa vardera och i mitten är armledarna 50-60 cm tjocka.

Du kan det där med vingar?
– Jodå. Min far tror jag gjorde nya till skurverket i Jordhamn en eller två gånger.

Till vänster; Södviks kvarn i sin nuvarande form – valskvarnen (silon dock borta idag). Kvarnen återuppbyggdes av Nils Utterström efter totalbranden 1938. Utterström köpte kvarnen av Lindgrens söner. Till höger; Robert Lindgrens kvarn från 1800-talet, med sex vingar. Bilden är tagen 1 oktober 1922. Båda bilderna tagna från gamla landsvägen.

Är det på fundamentet för mjölnare Lindgrens kvarn den nuvarande kvarnen står?
– Nej. Om du ser din cykel därborta (precis vid trädgårdens staket), där stod kvarnen.

Alltså, innanför hela kvarnen idag?
– Ja, från vedhögen och norrut var byggnaden. Holländaren stod i södra ändan.

En kvarn med sex vingar, det ser så lustigt ut…
– Fast det kunde en byta. Allt efter vinden.

Du hade nyligen besök av ättlingarna Lindgren från Amerika?
– De brukar komma då och då. Nyss var en dotter Lindgren här, tror hon bodde på Gästis, hon hade fyra döttrar med sig. Hon är född i kontoret här. Hon bor i USA eller Canada.

Har du hamnat rätt i livet? Har du jobbat med det du tyckt om att göra?
– En har mer och mer blivit snickare med tiden. Som om en blev motad i grind på något vis av restriktioner. Mala vetemjöl, ja, det var kontroller för jämnan. Som en sån sak som förmaningsavgift, det var som moms ungefär på egen säd. Det var ju inget nytt påfund utan sen fars tid – ja, säkert redan från Utterstöms tid också. För den delen.

Vilket är ditt smultronställe i Persnäs socken?
– Jordhamn.

TEXT och FOTO:
ANITA TINGSKULL
samt bilder ur Sven Karlssons album

Notering; but = stor flat sten (jfr dagens bautasten).
Brunnsbut är således den flata stenen över en vattenbrunn, med hugget hål i mitten. Brobut är stenen som ligger som spång över diken och andra vattendrag.


En av Robert Lindgrens söner tillsammans med Gillis Sjöström framför Södviks kvarn i mitten av trettiotalet.

Historik
Kvarnsborg startade som tullkvarn 1862 och drevs från 1887 av mjölnare Lindgren. Det låg då fyra tullkvarnar av holländartyp, ganska nära varandra. Därutöver fanns tre vanliga bondkvarnar alldeles i närheten. Kvarnarna var konkurrenter, också mycket om tillgången på vind. För på sensommaren när alla behövde mala och det var högtryck blev det oftast helt stiltje och ingenting kunde malas. Robert Lindgren var en företagsam man, och mycket uppfinningsrik. Därför byggde han om kvarnen till att drivas med ånga. Han tog maskinen från ett mudderverk och fraktade hem över alvaret till Södvik. Kvarnen blev på det viset mycket kraftfull i alla väder.
Kvarnen blev hans stora livsverk, för tyvärr fick han spanska sjukan 1918 och gick bort. Men innan det hann han även resa en ny holländare med sex vingar, då bränslet till ångmaskinen blev dyrt både i sig självt och att frakta hit. Mer om Robert Lindgren och de andra kvarnarna i Södvik kan du läsa i Öländsk Bygd, årgång 1958.

Skurverket i Jordhamn ska få omvårdnad

Kronhjulet går inte fritt och vingarna tar i stöttan. Det är orsaken till dagens – låt oss kalla det – skurverksbesiktning. Den enda i sitt slag skulle jag vilja påstå, för några fler vinddrivna skurverk finns inte i Sverige idag. Skurverket i Jordhamn är unikt och också K-märkt. Därför är både planering av ingrepp och själva reparationen av verklig betydelse.

I Jordhamn samlades i morse två erfarna kvarnsnickare – Göran Blom och Staffan Olsson, Åke Nilsson – ordförande i Åkerbo Hembygdskrets, och Richard Edlund – antikvarie från Länsmuseet i Kalmar för att se över och komma fram till vad som skulle kunna åtgärdas. Till mötet slöt också en riktig kvarnentusiast från socknen upp, nämligen Urban Petersson.

(Bilden ovan: Richard Edlund flankeras av kvarnsnickarna Göran Blom och Staffan Olsson. Åke Nilsson längst till höger)

Inuti skurverket hade i förväg byggts upp en ställning för att förenkla både besiktning och kommande arbete. En lift har dragits på plats under morgonen och inspektionen kan börja.
Medan Richard Edlund och Staffan Olsson, hissar sig upp i det blå och undersöker utsidan från liften klättrar Urban och Göran Blom in i verket och upp under kronhjulet för en närmare titt.

Det finns många funderingar kring vad som egentligen orsakar låsningen av skurverket. Först är man inne på att kronhjulet, som ska ligga vågrätt på ett vindskurverk, kan ha sjunkit, bitvis orsakat av röta i nedre delen på ett par av de strävor som håller hjulet på plats. Å andra sidan går inte heller vingarna fritt från stolparna. Och ser man hela skurverket från norr, har det slagsida mot land.

Jag blir kvar på marken med Åke Nilsson. Passar på att ställa några frågor.
– När blev det så här?
– Vi upptäckte en dag att vingarna stod fel. Så ställer man dem aldrig, om inte mjölnarn är hemma och äter middag förstås. Står de i kryss har mjölnarna malt klart för dan, säger Åke, och det är så man brukar låsa vingarna när kvarnen inte är i bruk. Ja, nånting var ju fel, det förstod vi. Och mycket riktigt gick vingarna heller inte att rubba. Det var så det började.
Vi småpratar vidare medan männen undersöker och resonerar. Ja, för det är ett verkligt mansgöra känner jag; högt och otillgängligt, tekniskt och grovt härute på randen till Kalmarsund.
– Tror du verkligen att kvinnor skötte det här skurverket, som de gjorde med oxvandringarna? Och ungarna?
– Nej, det måste nog varit män inblandade här.

Vinddrivna skurverk kom till på 1860-talet och enligt uppgift ska det ha funnits omkring tjugo sådana verk bara i Persnäs socken. Flera av dem i Jordhamn och några i området kring Hembygdsmuseet. Skurverket i Jordhamn är uppfört där det står 1905. Övriga vindskurverk är idag borta, men ”vårat” lyckades överleva tack vare nybildade Åkerbo Hembygdskrets agerande i rättan stund. Det var i slutet av 1940-talet, och de har sedan dess vårdat skurverket. Jordhamns vindskurverk var i drift för visning senast under ”Stenens dag” 2008, men det är vår förhoppning att det åter ska kunna vara i drift för visning. Kvarnar överlag mår inte bra av att stå stilla.
Nu har Staffan Olsson kommit ned från liften och sällar sig till oss.
Richard från Länsmuséet byter vy och klättrar upp på ställningen inne i kvarnen.
– Jo, det är bra att vrida vingarna då och då, säger Staffan Olsson. På det viset kommer det in luft så att trät inte ruttnar.
Jag hör Richard samla ihop gruppen högt uppe under kupolen:
– Först ska vi ställa en riktigt bra diagnos, säger han. Sedan utför vi åtgärder.
Jag vänder mig till Åke Nilsson igen.
– Det här blir väl ett dyrt kalas, säger jag, vem betalar det?
– Det finns bara det här skurverket. I Sverige. En del av kostnaderna betalas av Åkerbo Hembygdskrets. Vi får också statliga bidrag eftersom skurverket är både unikt och K-märkt.

Det verkar som besiktningen börjar bli klar. En efter en kommer ned på marken och vi samlas för en summering.
– Ja, vad kom ni fram till? säger Åke.
Göran Blom tar fram sin tumstock, försöker med hjälp av den illustrera tänkt ingrepp.
– Drivaxeln måste bli rak, säger han. Det skiljer omkring femton centimeter uppe och nere. Om det fungerar som vi hoppas, ja, det vet vi inte, men det är första steget. Därefter gör vi en utvärdering.
– Det görs med stor försiktighet förstås, säger Richard från Länsmuséet.

Text och foto:
Anita Tingskull

Persnäsportalen följer självklart upp!

Livet i fågelholkarna 2018

I år upptäckte vi till stor glädje att vår sista fågelholk i trädgården var bebodd. Det är den som sitter i ett litet kastanjeträd. Holken placerade vi där för ett par år sedan ungefär en och en halv meter upp från marken. Det sägs att rödstjärten kan bo så lågt. För den kan även bo under rötter och i hålor i naturen. Men ingen har vad vi vet bott här förut.
Förutom i år – i år bebos verkligen holken – just av ett rödstjärtspar.
Rödstjärten har sedan vi flyttade in i denna trädgård visat sig varje år. Den har hämtat mat och badat i vår trädgård, men den har nog alltid bott någon annanstans. Förmodligen i närheten.
Rödstjärten är pigg och livlig, och vippar glatt på sin roströda stjärt, och den försvarar sitt bo just med näbbar och klor. Jag bevittnade en dag vår rödstjärtshane försvara sitt revir mot en dubbelt så stor stare genom att anfalla i flykten. Så när jag närmade mig deras fågelholk för att fotografera tog jag skydd bakom ett lakan som hängde på tork. Längre fram än så här ville jag inte gå, för att inte heller störa rödstjärtsparet som lämnade sin holk när jag närmade mig.

Övriga fåglar i våra holkar i år
För någon vecka sedan har jag sett starungar i trädgården, lika stora som sina föräldrar, bli matade innan de följde med upp i trädkronorna. Men de har bott någon annanstans i år – inte i vår trädgård.
Pilfinken har bott i det blå höghuset på husväggen i år igen. Ungarnas pipande har hörts ganska länge, men nu är de puts väck. En morgon satt en dunig, burrig pilfink på vårat solur, och jag jublade, för jag trodde jag äntligen skulle få se en nyutflugen unge. Men ögonblicket senare blev fågeln jag trodde var en unge bestigen av en annan, så förmodligen väntas snart en andra kull med pilfinkar.
Igår kväll såg jag plötsligt blåmesungar matas i vårt lilla plommonträd, ett par stycken som sedan eskorterades upp i de högre träden. Men var de bott, det har jag ingen aning om.

TEXT och FOTO:
ANITA TINGSKULL

”Öva, öva, öva så mycket du kan och bara skriv, skriv, skriv!”

Det är i Gillberga hon bor – författaren Elisabeth Öhman – med vy mot havet såklart. Idag är jag på väg dit. Det är en av de där fantastiska sommardagarna som började redan i mitten av maj i år. I skyn drillar lärkan och vart jag ser böljar fält av blommande orkidéer när jag fortsätter upp mot norrbyn. Jag rundar ett dignande buskage med doftande syréner och parkerar min cykel. Där möts jag av en skällande tax och blir snart visad in på gården av Elisabeths man, Janne.

I skrivarlyan en trappa upp hittar jag Elisabeth i färd med att skriva ut vägsamfällighetsprotokoll, samt lägga ut info om sommarens frukostmöten på Facebook för Öland Kust till Kust Intresseförening, där hon i dagarna blivit vald till ny ordförande.
Elisabeth är en tjej med många bollar i luften. Hon är involverad i flera föreningsprojekt, som förutom ordförandeskap och sekreterare också innefattar engagemang i traktens fiberanslutning som är på gång.
Därutöver har Janne och Elisabeth blivit familjehem till en nioårig pojke på äldre dar. Det där är lite roligt, säger jag. – Att vi är mormor och farfar till Leo, menar du? – Ja, inte är det väl speciellt vanligt? – Det är inte lustigare än förut, knycker Elisabeth, bara att Leo istället bor hos oss här på Öland.

Hur kom du till Öland från första början?
– Med segelbåt. Jag var tre månader första gången jag följde med på familjens kustkryssare från hemmahamnen I Nyköping till längtans mål som alltid var Byxelkrok.
Många seglatser senare hade en stark längtan till Öland vuxit fram, en så stark längtan att hon idag bestämt sig för att stanna.

Det tog ju lite tid innan ni kunde bosätta er här permanent?
– Vi köpte huset 2010 och har först bott här på somrarna, och många, många helger. Drömmen fanns ju hela tiden om att flytta hit permanent. Men det var till en början inte helt självklart när flytten skulle bli av. Många bitar skulle falla på plats innan vi kunde ta steget fullt ut. Men nu har vi gjort det och miljön är helt fantastisk. Vi trivs toppen. Och jag får ro att skriva.

Jag ser mig om i skrivarlyan. På bänken ligger några tjocka böcker i en prydlig stapel. Titeln på dem är ”Svenska Ostron”.
– Det har ju också alltid varit en längtan. Jag har hela mitt liv skrivit yrkesmässigt, men aldrig något eget. Så 2015 gavs förstlingsverket ”Svenska Ostron” ut med undertiteln ”– havets juveler”. Det blev ett heltäckande praktverk, en reportagebok, med texter om såväl anatomi, historik och resereportage som ostrontävlingar, profiler och krögare inom ostron samt läckra recept. Jag fick då äran att samarbeta med fotografen Åsa Dahlgren som tar rent magnifika bilder som också pryder hela boken.

Det var just det vi skulle prata om, tänker jag, författarskapet. Min blick stannar till vid en tavla med bokens tidslinje, fullnålad med bilder och rivna små lappar. Blyertsanteckningar och skisser.
– Ja, det här, förstår du, är storyn för ”Drottningklockan”, säger Elisabeth, och de två uppföljarna. I stort.
Två år har det tagit mig att få fram det här manuset och det blev klart nu i vår. Som jag funderat och tänkt, formulerat och svängt, vänt och krängt ord. Till sist kände jag mig ändå klar att skicka manuset till ett förlag. Med verklig nervositet lade jag manuset på postlådan, förstås helt ovetande om hur det skulle tas emot.

Ja, berätta – hur gick det?
– Det blev en orolig väntan. Manuset skulle läsas och analyseras. Plötsligt en dag hörde de av sig. Så här sa de, precis så här; ”Klart vi ska ge ut den! Utan tvekan! Jag är helt golvad, bland det bästa jag läst.”
Det var stort! skiner Elisabeth. Riktigt stort!

Så nu kan du verkligen titulera dig författare?
– Jag tror man kan det när man gett ut två böcker så det borde funka nu.

Hur blir man då författare? frågar jag
– På 1970-talet fick jag skrivrådet av Astrid Lindgren att ”öva, öva, öva så mycket du kan och bara skriv, skriv, skriv”! Efter det gick jag Lars Hesslinds ”Författarskola” på Marstrand och medverkade i radioprogrammet ”Boktornet” med en novell. Jag har väl en del rutin i skrivande sedan tidigare eftersom jag yrkesarbetat i närmare fyrtio år som copywriter, journalist och skribent. På senare år har jag också gått kurser i romanskrivande, deltagit i skrivkonferenser och avancerade romanverkstäder i både London och New York. Så mitt råd blir som Astrid Lindgrens; ”öva, öva, öva så mycket du kan och bara skriv, skriv, skriv”!

Hur vågar man släppa ordinarie uppdrag och hänge sig helt åt författandet?
– Det handlar ju naturligtvis om att klara uppehället även om man helst av allt vill skriva böcker på mer än heltid. Jag har fortfarande kvar en del uppdrag som copywriter via en reklambyrå I Göteborg där jag är skribent för bland andra Chalmersfastigheter. Jag har varit egen företagare i många år, och använder erfarenheterna därifrån för att bygga upp mitt författarskap.

Använder du alltid dator när du skriver, eller flyter det ibland lättare med en Ballograf?
– Båda delar. Älskar min Mac, men skriver också oerhört mycket för hand. Har just nu olika anteckningsböcker igång där jag skriver ned storyidéer till fyra kommande böcker.

Får du aldrig skrivkramp?
– Nej. Eller jo. Då blir det en promenad ut på alvaret. Det är bästa inspirationen!

Har du nått det omtalade flowet, det som man ofta talar om, när huvudpersonerna börjar leva sitt eget liv i berättelsen?
– Jadå, Aron och jag har fin kontakt. Han är en högst levande vän. Nästan så jag funderar på att skicka grattiskort till hans födelsedag den 8 augusti. Han skulle nog gilla det, särskilt om det var ett originellt urverk på framsidan.

Vill du berätta något om handlingen?
– Handligen startar i Nyköping, där jag är uppväxt, men äventyret tar oss mycket vidare än så både i tid och rum. Berättelsen är fiktiv, men har många förankringar i verkliga händelser runt om i världen.
Romanens huvudkaraktär Aron Pettersson är kyrkogårdsvaktmästare och amatörurmakare. Hans djupa passion för urverk trasslar in honom i en rafflande händelsecirkus som baseras på både verkliga och fiktiva händelser. Bokens händelser spänner över åren 1939-2003. En del Ölandsrelaterade händelser finns med som till exempel stormen den 23 juli 1985 som här får ödesdigra konsekvenser.
Kanske ser du redan nu Aron påta där ute på kyrkogården eller skruva i sina klockor i det tickande urmakeriet? Eller när han funderar över sitt livs kärlek Maggan, möter den underfundiga brevbäraren eller får ett av världshistoriens mest berömda urverk med posten, helt oförhappandes. Arons märkliga livsöde ackompanjeras av tusen klockors tickande. I urmakeriet låter det som ett vattenfall när klangerna stiger och dalar. Välkommen in i hans värld!

Och när får vi äran att läsa detta?
– Boken släpps den 15 juni och ligger redan ute hos nätbokhandlarna. Releasefest blir i flotta NK-villan I Nyköping den 16 juni. Fick just veta att både ljudbok och e-bok släpps redan i augusti. Kul, men lite pirrigt förstås.

Har du hamnat rätt i livet? Jag menar, är det författare du alltid drömt om att bli?
– Absolut. Kan inte bli mer rätt. Har jobbat stenhårt för att nå mitt mål som jag satte redan i tonåren. Det tog ett tag, men nu är jag här. Tack till mina nära kära och Öland för det!

Den obligatoriska frågan; Vilket är ditt smultronställe i Persnäs socken?
– Det är här där jag bor. Här är underbart. En promenad ned till stenkusten, ett dopp i Kalmarsunds vågor, blommorna, fåglarna, harmonin, ljuset, lugnet, solen, stenmurarna, stjärnhimlen, träden, tystnaden, vinden. Jag är helt begeistrad. Gillberga är en magisk plats på jorden.

– Nu är det min tur att ställa en fråga till dig istället, flikar Elisabeth in, vad sägs om en bit mat?
Javisst, säger jag, vi åker ner till Sandvik, så kan vi ta några bilder också.

TEXT OCH FOTO: ANITA TINGSKULL
© SÖDVIK 2018


DETTA ÄR ELISABETH ÖHMAN
Namn: Eva Elisabeth Öhman
Född: i Nyköping 1956
Familj: maken Janne, dottern Joanna, sonen Joakim, taxen Pocahonta
Bor: i Gillberga
Yrke: författare
Äter: helst LCHF, älskar dock potatis
Dricker: vin och mineralvatten
Röker: nej
Kör: Toyota Aygo och Volvo XC60
Kom första gången till Öland: 1956
Fritidsintressen: Allt som har med litteratur och författarskap att göra
Senast lästa bok: ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito
Film: The Commitments
Resmål: Blå Jungfrun, London, Malta, Italien
Bästa egenskap: Förmåga
Sämsta egenskap: Lättövertalad
Dold talang: Kan spela Marseljäsen på kam


 

Fågellivet fortsätter

PilfinkI slutet av juni har pilfinken flyttat in i höghuset på stugknuten. Inte i samma lägenhet som talgoxen bodde i tidigare utan en våning upp. Pilfinken har under ruvningen varit lite mer diskret och mer på sin vakt än talgoxen. Nu när äggen kläckts är den däremot både livlig och mer synlig. Den verkar också trivas mycket bra med sin uppgift som förälder och ser inte så smal och utpumpad ut som vissa fåglar gör när de föder upp sina ungar. Han och hon hjälps åt dygnets vakna timmar.
De har vatten i sin närhet, men föredrar att i stor lycka sandbada i rosenrabatten istället.
Även i holken i aspdungen bakom huset har ett par pilfinkar nu flyttat in efter flugsnapparen. Hur det gick med flugsnapparen har helt passerat oss. Antingen skötte de allting mycket diskret eller har de bytt bostad, för nu är det pilfinkens hem. Man kan tycka att våra nya inneboende är aningen färglösa just nu – men det är i alla fall något liv i holkarna och det gillar vi.

/ Anita Tingskull

fagelholkliv-pilfink2

Mannen med kärran

Möten med nya människor leder ofta in på oanade vägar. En dag fick Persnäsportalen besök av en man som tillbringat många somrar som ung i Sandvik. Det visade sig att han också skrivit om sina minnen, och det bästa av allt – vi har fått nöjet att publicera en av hans fina noveller. Så passa på och njut och känn doften av svunna tider!

sandviken-foto-nilsson-atelje-o-fotomagasin

Krasande grus, krukorna gnidande och gnekande mot varandra, skumpande på det ojämna underlaget. Solen bränner redan tidig förmiddag och han svettas i sina slitna, en gång blåfärgade arbetskläder. Nyss var alvaret fyllt av vårblommor. Nu i juli råder torka. På de öppna markerna mellan Persnäs och Sandvik, som överallt annars på Öland. Gulnande halvhögt gräs.

Det vita kalkgruset knastrar under hjulparet på den dragkärra han skjuter framför sig. Körvägen är egentligen bara två hjulspår med gräs emellan. Var dag en tung last av krukor med mjölk och grädde på flaket av trä. Det är hans uppgift att skjuta kärran hela vägen från mejeriet i Södvik ner till Ingemans affär i Sandvik. Han känner knappt dofterna av sommar. Han berörs inte av jublande lärkor och skriande måsar i skyn. Men han noterar vipans klagan och ljungpiparens melankoliska “pyiih”.

Han ser med ett öga knappt. Möjligtvis har han ledsyn på det andra. När kärran stannar till för någon som gått ut på alvaret och vill ta sin mjölk längs vägen, vänder han ansiktet för att se bättre med det ena ögat, kisar och läser mödosamt på krukornas etiketter. Det är ett sommarnöje för turistfamiljerna – nästan en ritual – att möta den enögde som pratar i mummel och betraktar sin omgivning på ett så märkvärdigt sätt.

Ännu har han bara kommit halvvägs mellan stationssamhällets mejeri och målet i Sandvik, bruksorten som avtecknar sig vid horisonten. En samling låga hus eller stugor och en hamn med små båtar för fiske och större skutor för last av sten och virke. Samt en väldig väderkvarn, en holländare, övervakande samhället. Enkel arbetarbefolkning med utkomsten i stenindustri och fiske.

Så här års har de bofasta dragit sig tillbaka till små gårdshus. Vinterbostaden upplåts till sommargästerna från fastlandet. För var sommar blir de fler och de märks överallt – på stranden, på de få gatorna, i affären. Fabrikssirenerna har tystnat för några veckor. Inkomsterna från jobben ”i berget” eller inne i larmet av stenslip och sågmaskin, de kan nu drygas ut. Det är värt omaket att flytta ut till små uthus och sommarkök.

Det är tack vare honom, den långe magre enögde som de där borta i hus som tycks dallra i värmen, var dag får sin mjölk, den de vill ha så färsk som möjligt. Han går maskinmässigt raskt fram mot det hägrande målet vid horisonten. Tittar inte åt sidorna. Han kan denna väg om det så vore i sömnen. Tänker inte på annat än att ännu en dag genomföra sin syssla. Han vet att detta slit är nödvändigt för att kunna leva som han vill. Få bo i sin enkla stuga ännu några år. Slippa att bli omhändertagen av socknen. I nåder får han denna uppgift av mejeriets ägare; slanten han så väl behöver.

Hans dåliga syn – försämrad under senare år – har gjort honom oduglig till jobben med sten i fabrik och skuta. Länge var han också en av de alla som matade de outtröttliga maskinsågarna med ständigt mer nybruten sten. Hörde deras ”swisch-swich” långt in i nattsömnen. Var dag instängd i fabriken. Nu gör han det han kan och han känner, trots hettan och värken i axlarna, frihet. Rymden är väldig över honom. Idag går det fort undan. Ingen hejdar honom längs den dammiga körvägen och han har kommit ett bra stycke med sin tunga last.

I morgon kommer allt att upprepas. Han vet dock att det inte kan vara. Hans ork kommer att tryta. Man kommer att byta ut mannen med kärran mot hässkjuts eller lastbil. 1950-talets mekanisering och rationalisering når snabbt hit, också till det fattiga norra Öland.

Krasande grus, krukorna gnidande och gnekande mot varandra, skumpande på det ojämna underlaget. Inte långt kvar.

Lennart Andermo, sommarboende i Sandvik som ung, med början 1948

En tidsresa tillbaka till år 1906

tidsresa1906-1Västergården i Södvik är en plats där tiden på många sätt stått stilla i århundraden. Därför passar den här miljön, med sin kringbyggda gård och sitt åldriga portvalv, ypperligt för dagens resa. En resa som till skillnad från att räknas i kilometer idag ska upplevas i tid. Vi tar oss över hundra år tillbaka i tiden, närmare bestämt till år 1906.

Inför dagen har Kalmar Läns Museum transporterat hit både rekvisita och en mängd råvaror som redan ställts iordning inne på gården. Här finns även en pedagog och en historiker på plats.

Tidsresenärerna idag är en grupp sjundeklassare från Åkerboskolan. Fyra flickor och fjorton pojkar. Inför tidsresan har både skolungdomar, tre lärare och ytterligare några vuxna presenterats ett scenario för dagen, där de blivit tilldelade olika roller som grannar, släktingar och vänner till familjen Johansson som då bodde på Västergården. Både elever och vuxna har i förväg fått skriva ihop ett A4-ark om sin rollkaraktär och sin familj. Alla deltagare har förberett sin karaktär, behållt ålder och kön, men bytt till tidsenliga namn.

Vi har inte ännu gått in i våra roller när Helen Eklund och Peter Danielsson från Kalmar Läns Museum samlar oss utanför gården och berättar om Södvik och om omvärlden vid den här tiden. Om tågtrafiken när Södvik och hela norra Öland just har fått sin nya landväg – järnvägen. Om båttrafiken och om pigor och drängar, och om amerikaresor som väldigt många var bekanta med. Nästan alla kände någon eller var släkt med någon som hade varit ”over there”, och ibland till och med återvänt, ibland för gott och ibland tillfälligt.


Följande är scenariot för tidsresan idag:

”Södvik maj 1906. Under våren har familjen Johansson i Södvik fått ytterligare ett barn och denna gång blev det en pojke. Det ska nu rustas till barndop och det gäller att få tiden att räcka till för alla göromål som finns så här i vårbrådskan med allt från vårbruk till vedhuggning mm.

Och så som sagt, barndop också! Pojken ska döpas till Gustaf Artur Georg och tilltalsnamnet skall vara Georg. Dessvärre har Per Augusts hustru Kristina Elisabeth till råga på allt svårt att återvinna krafterna efter pojkens nedkomst. Per August har därför bjudit in traktens ungdomar och de vuxna som har möjlighet för att mot maten hjälpa till med diverse förberedelser.

En annan begivenhet är att det ryktas om att Per Augusts kusin Juliana Johansdotter eventuellt ska komma från Seattle i Amerikas Förenta Stater. Tänk om hon kommer just idag! Och det ska ha gått bra för henne enligt vad de säger. Men vem vet, hon kanske kommer hem fattigare än när hon for för över femton år sedan. Och som sagt, mycket är det som ska hinnas med denna vårdag år 1906″.


Vi tar då steget mot dåtiden. Portvalvet in på gården markerar en tidens gräns. Här läggs alla ”moderniteter” åt sidan, både vad gäller uppträdande och vokabulär som kläder och mobiltelefoner. Tidsenliga kepsar och västar ges till gossarna och förkläden och hucklen till flickorna – och alla känns plötsligt som plockade ur ett fotografi från 1906.

tidsresa1906-16På gården möter husbonden Per August upp tillsammans med moster Hilda. Här finns också den snickarkunnige grannen på plats i slokhatt och väst, och pigan Albertina. En annan nyfiken granne, Anna Andersson, dyker upp. Hon tänker sig skriva en artikel om det gamla Sverige till Moderna muséet.

tidsresa1906-21Kvinnorna är i verklig minoritet idag.
”Då får de ligga i desto mer”, flikar husbonden in, och pigorna sätts genast i arbete med olika hushållssysslor.
En dräng ges uppgiften att hålla fyr i spis och brasor. Idag har vi tre eldar på gång samtidigt. En för matlagning och en för varmvatten, och så en för tillverkning av rödfärg.

Två jättekaffepannor ställs redan nu på elden, likaså två stora grytor med vatten för middagen. Det tar sin tid på levande låga. Under tiden maler man kaffebönor i kvarn.

Ved kommer att gå åt i mängder under dagen, så andra drängar sätts därför direkt i arbete med att såga och klyva ved, med handsåg, yxa och huggkubbe.

Två andra pigor sätts att skära rotfrukter, det blir ett stort lag att mätta frampå dagen. Man tar av vinterns förråd än så länge, ännu kan inga grönsaker skördas.

tidsresa1906-23Snart ska vårbruket igång på gården så under tiden får några drängar tälja pinnar till höräfsor och till gårdens pinnharv. Pinnharven är ett ålderdomligt och för dagen tidsenligt jordbruksredskap som med tur drogs av häst, men mer vanligt av en oxe – eller än vanligare av mannen eller drängen i huset.

tidsresa1906-12

tidsresa1906-9Liv och rörelse och flit råder över hela gården, och vädret står oss verkligen bi denna dag. Efter någon timme är arbetslaget redo för en vilopaus. Kaffe och skorpa. Vi slår oss ned i en vid cirkel på enkla träbänkar i solen. Plötsligt när vi sitter där dyker en välklädd och fin dam upp på gårdsplanen, just kommen med tåget. För någon vuxen tycks damen bekant, och det visar sig vara Juliana. Juliana, som för femton år sedan emigrerade från Södvik för att söka lyckan ”over there” i Amerikas Förenta Stater låter oss ta del av sin berättelse;

I slutet av 1880-talet slår jordbrukskrisen hårt mot Sverige och inte minst mot Öland. Vad ska man göra? De som stannar kvar hemma får bokstavligt talat arbeta ihjäl sig och får för detta i stort sett ingenting mer än mat. För att skaffa pengar lånar man ihop till en amerikabiljett. Några löser det med en så kallad pre-pay-ticket från släktingar i USA och förbinder sig att betala av på den. Juliana får sin biljett från en morbror som är bosatt i Seattle.

Våren 1890 far hon med båt från Borgholm till Oskarshamn och därefter tåg till Göteborg. Fortsätter med båt till Liverpool och ytterligare med båt till New York. Från New York vidare med tåg tvärsöver USA till det långväga målet Seattle.

Med morbroderns hjälp får Juliana först arbete i hans tvätteri. Efter drygt två år och med åtskilliga dollar på fickan beslutar sig Juliana för att satsa pengarna i ett eget fintvätteri. Tvättinrättningen driver hon framgångsrikt och nu har Juliana bestämt sig för att kosta på sig en europaresa.

tidsresa1906-13

Efter kaffetåren fortsätter gårdens bestyr. Pigorna börjar tillreda grönsakssoppan av sina basingredienser potatis, morötter, selleri, palsternacka, kålrot och lök, Allt detta odlades säkerligen på gårdarna runtomkring eller på egna gården vid den här tiden. Soppan kokas därefter över elden och avsmakas så småningom med salt och pepparkorn. Färsk persilja strös över soppan.

tidsresa1906-20Gårdens piga Albertina kärnar smör av grädde. Hon har vädret på sin sida, vilket är viktigt när man arbetar utomhus. Det får inte vara för kallt, då kärnas inte grädden.

Tre drängar går för att skrapa ren en grind. En annan är behjälplig med att tillverka rödfärg.

tidsresa1906-14Rödfärg kokas i ett eldat kärl med järnoxid, järnvitriol, vatten, såpa och lite mjöl. Koket omröres tills färgen har konsistensen av en tjock sås. Grinden hinner till och med bli färdigmålad under dagen, tack vare tre drängars slit.

Ett par drängar ger sig också på att slå rep, ett treslaget, men det visar sig vara svårare än man först tror.

Middagen börjar närma sig. Pigorna börjar bre smörgåsar med egenkärnat smör, samt skiva ost och skinka. Två drängar sätts att steka kyckling och sill.

tidsresa1906-6

I ett spikrakt led ställer sig drängarna för tvagning av händer med såpa och vatten, en piga agerar handdukshängare, som brukligt var vid denna tiden. Därefter blir det självservering av mat.

tidsresa1906-18

tidsresa1906-15Bilden: såpa och vatten efter ett gäng drängar och pigor.

Middagen sitter fint efter en hård dags slit. Fantastiskt gott.

tidsresa1906-4Över maten diskuteras rösträtten i Sverige. Husbonden är helt övertygad om att kvinnor inte bör få rösträtt. Hur skulle världen då se ut? Möjligen, möjligen skulle han kunna gå med på inkomstrelaterad rösträtt, men vad gör det för skillnad i Södvik där en dräng tjänar 50 kr om året och en piga 30?

Som avslutning på dagen samlas vi alla för ett fotografi, ett fotografi i 1906 års anda. Inte ett leende på läppen, det var så man skulle se ut, och uppsträckt och ordentlig.

tidsresa1906-2

Därefter lättar vi symboliskt på huvudbonaderna – och vi är tillbaka i nutid.
Där summeras dagen, samlade i en cirkel, om lärdomar, fördelar och nackdelar med denna dag och jämförelser mellan livet då och livet idag.

Undertecknad tackar för en härlig dag i dåtiden! Den har berikat mig.

TEXT & BILD: © ANITA TINGSKULL 2016


Vidarelänka dig till:

FAKTA OM TIDSRESAN I SÖDVIK
ALLA BILDER FRÅN TIDSRESAN
REFLEKTIONER EFTER TIDSRESAN – I SKOLAN
KALMAR LÄNS MUSEUM OM TIDSRESAN

Rapport från holklivet

Vi förväntade oss ett sprudlande fågelliv i och kring våra nya fågelholkar under våren. Tålamodet var väldigt kort för vi ville ju att aktiviteten skulle komma igång omedelbart. Så småningom började tänkbara spekulanter dyka upp i trädgården, en efter en.
De mest aktiva i början var paret talgoxar som snart fastnade för en våning i vårat blå höghus på stugknuten. Där var också en blåmes, som samtidigt var spekulant på en annan lägenhet i samma hus. Men det blev konkurrens. Talgoxarna vann, de fick hela huset. Blåmesen sökte sig till grannhuset istället, köpeholken från Möbelaffären. Men så småningom gav den upp även där (vad vi vet).

Rapport från fågelholkslivetBakom huset, ut mot ängen, satte vi upp två holkar. Den ena tillägnade vi halsbandsflugsnapparna, men de hade först inte kommit. Den holken gästade både talgoxe och gråsparv tillfälligt. Plötsligt en dag kom då halsbandsflugsnapparen – och intog just denna holk. Både han och hon flög ivrigt ut och in – och vi sjöng av glädje.

Rapport från fågelholkslivetDen andra holken, den vi tänkte oss för rödhaken som skulle gilla just fyrkantiga ingångshål, fick en boende. Det var en talgoxe. Och jag tror det var just bara en. Den försvann in i hålet varje kväll, först exakt klockan åtta, senare närmare halv nio – förmodligen styrd av ljuset. Men en dag avtog hela verksamheten i båda holkarna.

Holken i körsbärstädet tror vi har talgoxar boende i sig, där slöjar många grenar holken och vi kan inte studera livet så ingående. Jag får återkomma till den.

Rapport från fågelholkslivetDen holk vi inte sett någon aktivitet vid är den vi satte i lilla kastanjeträdet, den vi tillägnade rödstjärten – en pigg liten fågel som ofta visade sig i början och som gärna badar i vårt fågelbad och fångar insekter i trädgården, liksom rödhaken – dock undviker han badet. Holken står som sagt fortfarande obebodd och inuti ligger några grässtrån, kanske en början till ett bobygge som inget sedan blev av.
Nedan en rödhake som faktiskt finns i vår trädgård året om. Men bor, det gör han troligen någon annanstans.

RödhakeIdag är allting väldigt lugnt. Knappt en fågel som hämtar mat i vår trädgård. De flesta fåglar har förmodligen hittat någon (annan)stans att bo. Även talgoxarna på husknuten tänkte vi – till vi plötsligt upptäckte att de faktiskt bor kvar. De som bäddade med mossa allra först, långt innan alla andra vågade. Saktar man ned invid holken och lyssnar noga, hör man att det piper därinne. Och talgoxeföräldrarna flyger i ljudlös skytteltrafik och hämtar mat till sina små. Fantastiskt att plötsligt upptäcka det!

Rapport från fågelholkslivetDet är verkligt roligt att studera fåglarna. En sak jag lärt mig är att fåglar är rysligt kvicka. De lever i ett mångfalt snabbare tempo än vi och förmodligen är vi i deras ögon osmidiga och långsamma jättar. Det är nog därför jag kom den här talgoxen så nära, och det att jag kunde förutse hans flyktväg som i dessa tider är ganska given. Ut och in.


29 maj 2016

På morgonen föll ett stilla regn. Kanske det gjorde fåglarna mer aktiva, för idag såg jag halsbandsflugsnapparen igen. Hanen – eller om det till och med möjligen var två. För så var det en kort stund tidigare i vår, två som bråkade med varann.
Idag gästade han sin holk igen, med visst tvivel. För innan han flög in i sin holk kikade han in i grannholken. Och även i en äldre holk högt uppe i ett träd omkring tjugo meter bort. Det är här jag är lite osäker på om det var samma fågel eftersom ett snårparti finns att passera mellan dessa holkar. Jag måste få återkomma vad gäller halsbandsflugsnapparna – kanske ruvas det inne i någon holk!

Även rödstjärten gjorde en snabb morgonvisit i trädgården, som nu nästan är helt omgärdad av alla blommande syrener. Den borde vara en dröm för fåglarna med sin tillgång på vatten och alla lägre sittplatser i form av hallonstörar och annat.
Och gråsparvar hämtade sin mat, de jag misstänker byggt i syrenhäcken, liksom skatan och duvan som båda byggt bo i snårpartiet.
Helt klart måste jag få återkomma kring fågellivet, för tänk när alla små fåglar ska lära sig flyga!

TEXT OCH FOTO: ANITA TINGSKULL

Persnäs Prästgård satsar stort på konst i år

Anders och Kristina på Persnäs PrästgårdSom konstgalleri firar Persnäs Prästgård tio år 2016.  Därför satsar galleristerna Anders Nilsson och Kristina Sunesson lite extra på konsten både under våren och till hösten i år. Under hela maj månad fylls två utställningslokaler av fyra konstnärers verk med helt skilda uttryck.

För den oinvigde vill jag rekommendera Persnäs Prästgård som ett utflyktsmål i sig, kanske till och med för en övernattning. Alldeles speciellt i maj månad tilltalar det mig då spirande almar kickar igång vårkänslorna på allvar.
Det är lätt att förstå att prästen valde denna plats med omsorg. Här, ståndsmässigt placerat, på en plats som höjer sig en aning från omgivande odlingslandskap byggdes denna väl tilltagna huvudboning, flankerad av två flygelbyggnader i sten, daterade åtminstone till 1700-talet.
Den bastanta muren omgärdar trädgården som består av två delar; en kringbyggd del där vi nu sitter, och en parkliknande del bakom boningshuset vars slänt ned mot den månghundraåriga eken prunkar av scilla och linnétulpaner som själva har fått råda under många år.
Ingenting på prästgården kan beskrivas som simpelt och torftigt, jag vill snarare använda ord som väl tilltaget, robust och snudd på storslaget. Och har förmodligen i alla tider varit så. Om jag nämner gårdens flaggstång med sina arton meter, som pryder sin plats utan att kännas överdriven, så är den ingenting i jämförelse med det vårdträd som tidigare växte på gårdsplanen.
– Almen användes under lång tid som sjömärke trots att Östersjön ligger flera kilometer bort, berättar Anders.
Prästgården är fördenskull inget skrytbygge, den är ett kulturarv som idag vårdas på ett tålmodigt och föredömligt sätt. Här vilar en atmosfär fylld av sinnesro och beständighet. Persnäs Prästgård utgör en fullgod naturlig inramning för konstutställningar och är en given mötesplats för njutningssökare.
– Hur ser säsongen ut för Persnäs Prästgård?
– Jag jobbar faktiskt framåt med höstens utställning. Fem konstnärer är spikade i dagsläget, säger Anders.
– Sommaren är en väldigt lugn period för oss. Har blivit. Då stänger vi galleriet och erbjuder istället Bed & Breakfast. Med konsten har vi riktat in oss på Öland Spirar och på Skördefesten. I år blir det lite extra utöver det, säger Kristina.
– Då har ni ganska bråda dagar nu då inför Öland Spirar?
– Vi tog saken i egna händer, säger Anders, och håller istället öppet samtliga helger i maj.
– Ni öppnar alltså redan första helgen i maj?
– Det är ju nu allting vaknar till liv och man får lust att uppleva allt skönt, flikar Kristina in.

Så sant, konstupplevelser har ju varken med kosläpp eller plantor att göra, egentligen.
Snart, alldeles snart, ska allting vara på plats och portarna slås upp för vårens vernissage.
Här följer en kort presentation om var och en av utställarna:

Utställarna i maj
Galleri Rosa Flygeln ligger inrymt på övervåningen i prästgårdens västra flygelbyggnad.
Här ställer följande konstnärer ut:

Robert Oldergaarden på Persnäs PrästgårdRobert Oldergaarden – konstglas
Robert Oldergaarden är glaskonstnär med mästartitel i gravyr. Därför är unika graal- och arielpjäser just hans specialitet. Robert är född och bosatt i Triberga på sydöstra Öland, där han idag har sin glashytta öppen året om. Robert har gedigen utbildning inom glas och pedagogik och har under många, många år undervisat på Riksglasskolan i Orrefors. Idag är han frilansande glaskonstnär. På utställningen visas ett antal helt nya unika pjäser från egna hyttan.

Maria Milton på Persnäs PrästgårdMaria Milton Loheden – måleri, konst- och bruksglas
Få konstnärer visar sådan bredd i sitt skapande som Maria Milton Loheden. Maria målar stort och kraftfullt i främst akryl, men även i blandtekniker. Maria fascineras av olika strukturer och utforskar ständigt nya material att uttrycka sig genom – ett av dessa material är glas. Där skulpterar hon i de förnäma graal- och arielteknikerna. Utöver det skapar hon utomhusinstallationer i smide och glas tillsammans. Med måleriet som bas skapar hon även egna tyger, som dels sys till fantastiska klänningar och dels används i textil heminredning. Maria bor i Vänersborg och har sin ateljé på Öland. Under utställningen visar Maria måleri, konst- och bruksglas i kraftfulla färger.

Hans Olsson på Persnäs PrästgårdHans Olsson – fotografi
Hans är född och uppvuxen i Blekinge. Sedan 2013 är han bofast på nordöstra Öland. I över trettio år har han arbetat nära naturen med bland annat lax- och öringsfiske. Hans skildrar i bild Ölands natur, och främst de nordöstra regionerna. I en tid när vi matas med fantastiska bilder från när och fjärran, vill Hans lyfta fram det sköna i det lilla perspektivet. Och framför allt kanske den säsong vi vanligtvis inte lyfter fram mest på Öland.

I prästgårdens östra flygelbyggnad, tvärs över gårdsplanen, ligger prästens rejäla bykstuga från förr. Bykstugan tjänar idag som utställningslokal där den fjärde av utställarna huserar i maj.

Ingvar IP Persson på Persnäs PrästgårdIngvar IP Persson – konsthantverk
Ingvar Persson är i grunden utbildad kock, produktutveckare inom livsmedel och tekniker.  I samtliga dessa yrken har han alltid haft nytta av sin kreativa sida. Sedan många år har Ingvar dessutom ett genuint intresse för trä och formgivning, vilket fick honom att starta ett eget snickeri. Tillverkningen då bestod främst av hotell- och restaurangmöbler, men det förekom även en del presentutformning. Därutöver har Ingvar även gått uppfinnarskola, och fått patent på ett antal uppfinningar. Efter pensioneringen har Ingvar haft möjlighet att vidareutveckla sin konstnärliga sida på heltid. Han jobbar idag med både sten och trä där han har nytta av kunskaper från flera av sina tidigare yrken.


Konstutställningen på Persnäs Prästgård håller öppet kl 11-17 följande helger:
Kristi himmelfärdshelgen tor-sön 5-8 maj
Pingsthelgen lör-sön 14-15 maj
Lör-sön 21-22 maj
Öland Spirar fre-sön 27-29 maj
Andra tider enligt överenskommelse.


Text: Anita Tingskull
Foto: Anita Tingskull och utställande konstnärer