Södviksdialekt på Nyhetsmorgon igår

Igår morse kunde man höra härligt klingande dialekt från Södvik på tv4. Det var i samband med att Fredrik Lindström besökte programmet Nyhetsmorgon med anledning av hans nya bok ”Hundra svenska dialekter” – som även inkluderar ljudfiler på dialekt från olika platser i Sverige.

Länken till programmet är denna:
https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/12509922

Gillbergakvarnen får nya vingar

I torsdags möttes man upp för att montera de nya vingarna på kvarnen ute på Gillbergaalvaret, den som just fått sin nya gångås. Från vår socken kom Åke Nilsson, Jan-Erik Bernersson och Urban Petersson. Ända från Runsten slöt Staffan Olsson upp med sin lift. Det är alls inte första gången Staffan Olsson är behjälplig med vingmontage på olika kvarnar på Öland.
Framtill i gångåsen finns två för vingarna avsedda hål. När man monterar vingar går det till så att gångåsens hål placeras i lodrät/vågrät riktning. Därefter lyfter man upp övre vingen med lift, denna vingen ska vara den av paret med lång sk rån – med ett enklare språk kanske man skulle kunna kalla det ”lång arm”.
Med precision gäller det att pricka hålet uppe i gångåsen. Och när man gör det kommer denna rån gå rakt genom gångåsen och sticka ut på andra sidan. Då är det dags för nästa vinge i paret. Denna lyfts också med lift upp mot den första och fästes ihop med den andra just i den utstickande rån. Vinge två går alltså ej genom gångåsen, det är därför de skiljer i längd.

Då man ska montera nästa vingpar, vrider man gångåsen ett kvarts varv, så att aktuella hålet placeras i lodrät riktning. Själva monteringen går nu till på exakt samma sätt som tidigare – först lyfts den övre vingen upp och släpps ned i läge, och så möter man upp nedifrån och monterar dit den andra på rån.

Slutligen vrids vingarna till sitt traditionella och harmoniska X-läge, som visar att kvarnen är ur bruk. Nu återstår bara lite tjära på de ställen som det behövs.

Till denna kvarn – och ytterligare en kvarn i Tingskullen, i grannsocknen Källa – har man sökt bidrag ur sk Kungafonden, Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur. Det kan man göra genom att ta kontakt med Ölands Kvarnförening.
Gillbergakvarnen har fått ytterligare bidrag från Ölands hembygdsförbund och Ölandsklubben i Stockholm.

Foto:
Åke Nilsson

Kvarnen i Gillberga får ny gångås

För en så där fem år sedan valdes en speciell ek ut vid gallring i Legenässkogen. Innan eken fälldes blev den synad och godkänd av Sven Karlsson, Södviks kvarn. Eken tänkte man kunde bli till en lämplig gångås – den kraftiga stock som löper genom hela väderkvarnen och som vingarna är fästa i.
Då fanns inget akut behov av någon gångås i Persnäs, så stocken sågades till och lagrades.

I våras såg man behovet av en ny gångås i en av hembygdsföreningens kvarnar på allmänningen vid Gillberga alvar. Man lossade vingarna och började lyfta ur den gamla gångåsen. För att komma åt fick man ta bort en bra bit av kvarnens tak, ungefär halva, då det stora kronhjulet följer med gångåsen.
– Fem års lagring av ekstocken hade förstås gjort att den hamnat en bra bit in i lagret, så det blev ganska mäktigt att flytta undan allt som ställts framför innan man kunde börja släpa ut ekstocken, en rejäl klump på omkring fyra meters längd, och kanske 4-500 kilos vikt, berättar Åke Nilsson.
Man började med att hyvla till ekstocken en bit för att få den att passa just detta kronhjul. Kronhjulet togs sedan omhand av Urban Petersson och renoverades upp.
Under tiden flyttades ekstocken till Ölands Kvarnförenings Bygghytta i Spjutterum. Där finns nämligen en gångåssvarv. Gångåsen är ju mestadels kvadratisk till formen, men i bakänden och framtill där den sticker ut genom väggen mot vingarna, där är den rund för att kunna rotera med vingarna.

Nya vingar har också tillverkats av Munketorps såg och står nytjärade och väntar, lutade mot kvarnen.

I väntan på sina nya reservdelar stod kvarnen holkögd och vinglös under sommaren och blickade ut över alvaret. En syn som tyvärr förekom mer än en gång när jag var barn på Öland. Då var kvarnarna inte sällan lämnade åt sitt förfall. Men de var en del av landskapet, precis som nu, och ger mig en, om än något sorgkantad, känsla av nostalgi. Tack och lov är många kvarnar idag ägda av hembygdsföreningar Öland runt, och vårdas ömt.

I måndags eftermiddag samlades så ett gäng kvarnentusiaster för att se till att den nya gångåsen kom på plats. Det var Åke Andersson Gillberga, Urban Petersson Persnäs by, Åke Nilsson på Höjden, Jan-Erik Bernersson Frönäs, Sven Larsson Södvik, och sist kom också Magnus Silverstrand Södvik med pjäsen vi alla väntade på.

Här och var på alvaret stod vatten i dager, så efter en fastkörning valde Magnus att med kranbilen följa den låga grusåsen fram mot kvarnen. Det var ett säkrare val visade det sig. Och gångåsen kunde börja firas upp. Högt under taket stod Urban och Sven för att styra rätt.

Fastän man först skjöt in bakänden in under taket för att lägga den på plats, blev utrymmet för snålt framtill att få in gångås med hela kronhjulet på, så att man för stunden fick sparka ut en vägg framtill.

Efter lite lirkande, och även Magnus Silverstrand på plats uppe vid taket för att kunna finstyra kranen lade sig gångåsen till slut snällt i sin vagga av kalksten. Och där ligger den.

Nu återstår att laga upp taket igen, och att få de fina vingarna på plats.

TEXT & FOTO:
Anita Tingskull

Välkommen härliga höst!

Lugnet har lagt sig över Persnäs socken för denna säsong. Men inte är livskvaliteten sämre här vid denna tiden på året. Vi som bor här permanent vet att vi snart får sluta oss och sjunka ned framför en sprakande brasa. Kanske plocka fram en god bok, eller samlas kring spelbordet. Och också är det så att nu hinner man med umgänge på ett annat sätt än på sommaren. Man har liksom tiden nu.

Skurverket i Jordhamn snurrar igen

Det är en stor dag. Både för Persnäsportalen – och för skurverket i Jordhamn.
För Persnäsportalen handlar det om allra första rörliga bilden som någonsin publicerats, och vad passar inte bättre än att visa socknens, ja kanske hela norra Ölands, skötebarn i drift igen?
Igår kunde man äntligen få se henne svinga sina mäktiga armar i kvällsbrisen.

Gårdagskvällen har föregåtts av ett antal kvällar under sensommaren då ett gäng killar från bygden träffats för att se om det kunde gå att få fart på det gamla skurverket igen. Starten var minst sagt motig, då man vid första träffen insåg att vingarna bara hjälpligt kunde snurras. Och att kunna vrida upp henne mot vinden låg långt borta. Hon stod där orubblig kvar när vajrarna brast – vänd ut mot havet sedan länge.

Efter ordentlig smorning och ganska mycket handpåläggning, lappning och lagning av funktionsdetaljer beslöts så att ses igen igår vid halv sextiden och göra ett försök på nytt. Vinden var ganska jämn och hade en styrka på omkring 8-10 m/s. Perfekt enligt de vise, dessutom låg den på snett från havet. Ifall det skulle visa sig omöjligt att vrida skurverket.
Spjäll bars fram som hon förseddes med, ett i taget inifrån. Varje vinge vrids då ned lodrätt mot marken och en person klättrar upp på stege medan andra langar spjäll. En ganska tidskrävande syssla, åtminstone idag när spjällhantering inte är vardag.
Halvklädd gjordes ett försök att köra igång henne. Nu hade vinden hunnit växla riktning, mer från syd så det blev nödvändigt att vrida upp henne mot vind – vilket lyckades bra. Och hon kom knarrande igång, men inte helt utan handpåläggning.

Då endast en av killarna i Skurverksgänget någonsin sett skurverket i yrkesmässig drift, kan det vara svårt att veta exakt hur mycket man ska spjälla upp för befintlig vind. Dessutom hade man för denna första provkörning helt kopplat bort själva stenslipningsdelen vid marken, vilket förstås gör verket lättare att dra runt.

Man gav skurverket en ny rundsmörjning uppe i hättan (under taket), och killarna spjällade upp ytterligare så att hon blev fullklädd. Vred upp henne mot vinden – som nu både minskat och åter ändrat riktning. Gemensamt sköt man fart på vingarna.
Och – där, pintlade hon många varv på alldeles egen hand i kvällsbrisen.
(Förra gången var vid Stenens dag 2008, kanske ska tilläggas)

Skurverkskillarna från vänster Sven Larsson, Post-Ingvar, Urban Petersson, Åke Nilsson ordf och Harald Johansson. Saknas på bilden gör Ingvars son som också bidrog till att skurverket kunde köras.

Självklart strömmade nyfikna människor till när man såg skurverket snurra igen. Två som också kom till platsen denna kväll var Åke Nilsson, ordförande, och Linnéa Jonzon, kassör, från Åkerbo Hembygdskrets – som ju äger skurverket i Jordhamn. Denna kväll kom de inte bara för att bevittna händelsen utan för att grilla korv och bjuda alla inblandade på. Det tackar vi stort för. Vilken härlig torsdagsupplevelse!

© Bilder & video:
Anita Tingskull

 

Från IKEA till Länsstyrelsen

Inspirerande exempel på genuin arbetsglädje visade landshövdingen i Kalmar län, Thomas Carlzon, när han gästade Öland Kust till Kusts frukostträff i onsdags. Med inlevelse, humor och en hel del självdistans berättade han om sin väg från IKEA till Länsstyrelsen. Som äkta smålänning född i Älmhult arbetade han 45 år för IKEA, bland annat som VD för IKEA Sverige. Vägen dit ”bara blev”, det ena gav det andra och några högre studier hanns aldrig med.

 

Jag är självlärd. Känner mig som en entreprenör där jag försöker följa min pappas råd ”att alltid stå kvar med fötterna i verkligheten.”

Det var i sanning en medryckande historia som Thomas levererade. Där fanns både delikata detaljer från möten med Ingvar Kamprad och spännande telefonsamtal från regeringskansliet där han erbjöds uppdraget som landshövding.

Att Thomas brinner för sitt uppdrag är inte att ta miste på. Hela Kalmar län ligger honom varmt om hjärtat. Fakta satt där de skulle och engagemanget i de lokalt öländska frågorna kunde inte ifrågasättas.

Det var en personlig landshövding som mellan lovorden över sin familj också förmedlade en äkta stolthet över sitt uppdrag när han avrundade sommarens frukostträffar i Sandviks hamn.

Text och bild:
Elisabeth Öhman

Middag med fogden på Horns kungsgård

Vad hände den 24 juli 1554?
Det kåserade den före detta kungsgårdsarrendatorn Johan Barkewall kring när en morgonpigg skara i samlades i Sandviks hamn för vår välbesökta frukostträff. Exakt på dagen 465 år senare fick åhörarna ta del av en intressant redogörelse för hur livet på en kungsgård gick till på den tiden.
Det var när staten ”övertog” stora arealer odlad jord från kyrkan som kung Gustav Vasa på 1550-talet anlade Ölands fem kungsgårdar i Ottenby, Gärdslösa, Rälla, Borgholm och Horn. Syftet var att producera spannmål, kött, ost, smör, honung och ull för hovets och militärens räkning.
Förutom en beskrivning av människornas och djurens tillvaro på kungsgården skissade Johan upp scener från dåtidens middagsbord där fogden bänkade sig tillsammans med gårdens yrkesskickligaste nyckelpersoner. På bordet stod bland annat kokt höna, lungmos, gädda och den hyllade osten som konsumerades till ackompanjemang av kopiösa mängder öl.
Johan, med bland annat en välkänd campingkarriär bakom knuten, arrenderade kungsgården mellan 1974-1999. Numera är han grävmaskinist och veniat på norra Öland då han inte gör en avstickare till Riksarkivet i Vadstena för att gräva fram fler intressanta källfakta om Horns kungsgård.
Text och bild:
Elisabeth Öhman

Släktträff i Stenninge

Fyrtiofem personer den äldsta 85 år och den yngsta 8 månader samlades i Stenninge i Persnäs under lördagen för en gemensam släkt- och kusinträff. Syskonen Bernt, Birger, Kjell och Eva och deras barn och barnbarn och ingifta sågs och åt gott tillsammans. Deras barn, sju till antalet, är kusiner som inte träffas så ofta, trivdes och umgicks. Brodern Kjell upplät föräldrahemmet för festen och äldstebrodern Bernt och syster Eva ordnade gemensamt med träffen i trädgården. Det var en tipsrunda med varierande frågor och Bernt berättade under eftermiddagen om familjen och föräldrarna Bernhard och Märta.

Text och foto:
Åke Johansson